Översikt
Tajgasångaren är en av de allra minsta sångarna. Den hör till familjen lövsångare och häckar i Europeiska Ryssland och vidare österut genom Asien till Kina. Vintrarna tillbringar den normalt i Sydostasien. Ett äldre namn på arten är taigasångare.2
I Sverige häckar tajgasångaren inte, men den ses här varje år. Nästan alla fynd görs på hösten, framför allt i september, och numera rapporteras flera hundra fåglar under en höst. De flesta hittas genom att någon hör det ljusa och kraftiga locklätet, som är förvånansvärt starkt för en så liten fågel.1,3,2,9
Arten är fridlyst enligt artskyddsförordningen. I den svenska rödlistan har den kategorin NA, ej tillämplig, eftersom den visserligen förekommer här regelbundet men inte fortplantar sig i landet.1
Utseende
Tajgasångaren mäter ungefär 9 till 10,5 centimeter och väger typiskt omkring 6,5 gram. Den är ungefär lika stor som en kungsfågel. Kungsfågelsångaren är en aning mindre. En gransångare är klart större.2,10,11,9
Mot den smutsvita undersidan står en grågrön ovansida och svarta vingar. Vingarna har två gulvita band, ett långt och ett kortare. Även tertialerna, de innersta vingpennorna närmast ryggen, har gulvita kanter. Över ögat går ett långt gult ögonbrynsstreck. Långt ifrån alla fåglar har ett mittstreck på hjässan, och hos dem som har det är strecket svagt och ljusare grönt.2,9,11
Fågeln är sällan still. Den flyttar sig hela tiden mellan grenarna och rycker med vingar och stjärt. Den är inte skygg. Att den ändå ofta är svår att få syn på hänger ihop med att den håller till uppe i träden.2,9,12
Utbredning och förekomst i Sverige
Häckningsområdet börjar strax väster om Uralbergen och fortsätter österut genom Sibirien till Ochotska havet, Mongoliet och nordöstra Kina. På sina håll är arten mycket talrik. Enbart i Europa häckar uppskattningsvis 10 000 till 70 000 individer. På vintern finns tajgasångaren i södra och sydöstra Asien, bland annat i Thailand, där den då är vanlig.9,3,2
Västra Europa ligger ungefär 3 000 kilometer från häckningsområdena, men ändå kan tajgasångare hittas där i september och oktober. I Storbritannien räknas arten inte som ovanlig. Där ses den ofta på senhösten.2
Årssummorna i Sverige har nått flera hundra: 385 fåglar rapporterades 2013, 415 år 2014 och 450 år 2015, och redan i september 2016 var man uppe i mer än 500. Det första svenska fyndet gjordes 1961 vid Ottenby på södra Öland. Ökningen gick sedan långsamt, med tvåsiffriga årssummor från 1980-talet och över hundra fåglar på ett år första gången 2005. De flesta fynden görs i landets östra delar.3,2
Mer än 99 procent av de svenska fynden görs på hösten, och september är den stora månaden. Ett fåtal fåglar stannar kvar och försöker klara vintern här. Även inlandet får besök: i Örebro har arten hittats i en stadspark och tidigare också i buskmarker vid Venakullarna och Fornskinnsmossen.3,5
I en studie där gransångare användes som jämförelse var 17,2 procent av dem äldre fåglar. Bland 324 tajgasångare som fångats på olika håll i Europa var andelen bara 1,8 procent: en säkert vuxen och fem troligen vuxna. Också på de svenska fågelstationerna består höstfångsten nästan helt av årsungar. De flesta tajgasångare som når Europa har alltså flugit vilse och ingår inte i någon etablerad flyttning.4,3
Ekologi och häckning
Tajgasångaren är vanlig i skogsmark i både lågland och bergstrakter och förekommer upp till 2 440 meter över havet. Häckningen sker i låga dungar av björk, vide och poppel, och även i ungskog på avverkade eller brända ytor i högre skog. Utanför häckningstiden kan den ses i öppen lövskog, men också i parker, trädgårdar, fruktträdgårdar, strandskog och videsnår. Den lever av insekter.12,2,9
Boet är kupolformat och ligger på marken eller i en tuva. Det byggs av honan. Fåglarna lever i regel i par, och flera par häckar ofta i lösa kolonier. En kull består vanligen av fyra eller fem ägg. Efter 11 till 14 dagar kläcks äggen, och ungarna kan flyga när de är 12 till 13 dagar gamla.12,10,9
Förväxlingsarter
Bergtajgasångaren räknades förr till samma art och är den som är svårast att skilja från tajgasångaren. Den ser mattare ut och har mindre kontrast i dräkten. Av det andra vingbandet syns bara ett svagt spår, och både benen och undre näbbhalvan är mörka.2,7,9
Bergtajgasångaren är däremot sällsynt i Sverige: från 1975 till 2022 finns totalt 134 svenska fynd. De flesta av dem kommer från Öland, Gotland, Skåne, Blekinge och Södermanland.6
Kungsfågelsångaren har också två gulvita vingband, men den har en gul övergump som lyser upp när fågeln fladdrar. Den har även ett gult mittstreck på hjässan, ett kraftigare mörkt streck genom ögat och ett gulare ögonbrynsstreck, som är tydligast närmast näbben. Den ljusa övergumpen gör att de två arterna går att skilja åt i flykten.8,9,2
