Lövsångare
Phylloscopus trochilus
Lövsångare observationskarta
Utbredningskarta över var Lövsångare har observerats i Sverige de senaste 12 månaderna.
1+
10+
50+
100+
500+
1000+
Observationstrend
Senaste dygnet
Phylloscopus trochilus
Utbredningskarta över var Lövsångare har observerats i Sverige de senaste 12 månaderna.
Senaste dygnet
Ett fel uppstod vid laddning av artikel
Ett fel uppstod vid laddning av artikel
Lövsångaren är en liten och nätt fågel, 11-12 centimeter lång och med en vikt på mellan 7 och 15 gram. Trots att den är så liten är den Sveriges vanligaste fågel, och den hör också till de mest spridda arterna i landet. De flesta har hört den utan att veta om det: den sjunger i lövskog, i dungar, i parker och i trädgårdar över hela landet.1,2,8
Det vetenskapliga namnet Phylloscopus kommer av grekiskans phullon, som betyder löv eller blad, och skopos, sökare. Artnamnet trochilus går tillbaka på trokhilos med betydelsen ungefär hemlighetsfull. På äldre svenska kallades den lövsmyg, och i finlandssvenska dialekter finns namn som jolkrypar (Karleby) och Lill-mammå (Gamlakarleby).1
Globalt är arten kategoriserad som livskraftig (LC) på IUCN:s rödlista. Världspopulationen uppskattas till mellan 236 och 358 miljoner vuxna individer.1,8
Ryggen och hjässan är olivgröna, och ovansidan beskrivs också som gråbrun-grön. Över ögat löper ett kraftigt markerat ögonbrynsstreck i ljusgult, ibland beskrivet som vitt eller gulvitt. Strupen är ljust grönaktigt gul, medan bröst, buk och undre stjärttäckare är vita eller gulvita. Undersidan går alltså i gulvitt till gulaktigt.1,2,8
Vingarna är enfärgat grönbruna och saknar vingband, alltså de ljusa tvärstreck som många andra småfåglar har på vingen. Handpenneprojektionen, hur långt de yttersta vingpennorna sticker ut på den hopfällda vingen, är ungefär lika lång som tertialerna, de innersta vingpennorna. Näbben är ganska lång och blek.1,8
Benen beskrivs som brungrå och kan även ha en mörkare brun ton; engelska Wikipedia anger blekt skärgula ben. Gemensamt för beskrivningarna är att benen är ljusa snarare än svartaktiga. Ungfåglar är gulare på undersidan än de vuxna.1,2,8
Sången är det säkraste kännetecknet. Fågeln.se beskriver den som en mjukt visslande, fallande strof med lägre och svagare sluttoner. Natursidan kallar den en väldigt behaglig, nästan lite vaggande strof med mjuka toner som faller och går över i en drill mot slutet. Strofen inleds med några höga toner och avslutas med en musikalisk gest som graciöst försvinner i intet. På engelska Wikipedia sammanfattas den som en enkel, upprepad, nedåtgående vissling.1,2,3,8
I klartext: tänk dig en kort visselslinga som börjar högt och sedan sjunker steg för steg, blir svagare mot slutet och liksom rinner ut. BirdLife Västmanland beskriver den som en lite vemodig sång. Jämför man med bofinken är lövsångarens sång betydligt mjukare och mer vemodig, och den saknar bofinkens avslutande, accelererande knorr.1,6
Det vanligaste locklätet är en mjuk, tvåstavig och uppåtgående vissling som brukar återges som huit, oftast med betoningen på första stavelsen. På engelska skrivs kontaktlätet hoo-eet, alltså tydligt tvåstavigt. Det liknar gransångarens lockläte men är något långsammare, och gransångarens motsvarighet är mer enstavig (hweet eller hyid) samt skarpare och kortare än lövsångarens mjukare variant.1,3,7,8
Locklätet påminner också om rödstjärtens. Skillnaden är att rödstjärten ofta avslutar med smackande ljud, vilket lövsångaren inte gör.1
Lövsångaren förekommer allmänt i hela Sverige. Hur många par det rör sig om varierar mellan källorna: det svenska beståndet uppskattades 2018 till över 13,2 miljoner par, fågeln.se anger omkring 12 miljoner par i början av 2020-talet och BirdLife Västmanland skriver att runt 10 miljoner par häckar i Sverige. Storleksordningen är alltså tiotals miljoner individer.1,2,6
Trots de höga siffrorna har beståndet gått tillbaka. Minskningen uppges vara 40 till 46 procent under de senaste 30 åren och 3 till 9 procent under de senaste tio åren.1
I Sverige häckar två underarter. Gränsen mellan dem går längs en linje från norra Hälsingland till nordligaste Dalarna. Av det svenska beståndet 2018 bedömdes cirka 7,6 miljoner par tillhöra den sydliga underarten och 5,6 miljoner par den nordliga. Det västmanländska beståndet hör till den sydliga underarten. En tredje underart, P. t. yakutensis från mellersta och östra Sibirien, har ringmärkts i Sverige.1,6
Utanför Sverige häckar arten i Storbritannien, i mellersta och norra Europa och österut genom Ryssland ända bort mot trakterna kring Berings sund. Vintern tillbringas i mellersta och södra Afrika. Underarten yakutensis kan flyga upp till 12 000 kilometer om året.1,8
Fåglarna anländer i april och början av maj och lämnar landet i augusti och september för tropiska och södra Afrika. Vid Tovetorp i Södermanland, där Stockholms universitet har följt arten sedan 1979, noterades våren 2025 den första hanen den 21 april och den första honan den 5 maj. Enligt studien, som leds av Cilla Kullberg, kommer lövsångarna idag ungefär en vecka tidigare än på 1980-talet. Skillnaden mellan könen har samtidigt ökat: hanarna har nu ungefär 14 dagar ensamma på häckplatsen, mot 9 dagar på 1980-talet.2,4
Vart fåglarna tar vägen beror på var de häckar. Lövsångare från södra Sverige flyger till Västafrika, medan de som häckar i norra Sverige, Finland och Baltikum flyger till södra eller östra Afrika. Västmanländska fåglar flyttar mot sydväst och övervintrar i tropiska Västafrika. Forskare vid Lunds universitet har visat att över 200 gener i arvsmassan skiljer sig mellan de två populationerna. Max Lundberg säger att flera av dem kan tänkas vara viktiga för fysiologiska anpassningar till flyttning, och Staffan Bensch, professor vid Lunds universitet, menar att resultaten är ett viktigt tillskott till förståelsen av flyttningens genetik.5,6
Prestationen är svår att ta in. En fågel som väger drygt tio gram klarar att flyga 20 mil per natt i tolv nätter i följd och vet exakt vilken rutt den ska ta.4
Lövsångaren är en generalist när det gäller boplats. Den häckar i alla typer av skog, barrskog, blandskog, lövskog och fjällbjörkskog, och även i dungar, parker och trädgårdar. Lövskog och ljusare skogspartier föredras framför barrskog, liksom ljusa gläntor och skogsbryn.1,6
Honan bygger ett bo på marken, gärna i skydd av en tuva. Boet är nästan klotformat och görs av grövre grässtrån och mossa, med löv, och fodras invändigt med fjädrar, enligt fågeln.se vita fjädrar. Det ligger ofta dolt under en nedhängande gren eller är på annat sätt väl kamouflerat.1,2
Kullen består vanligen av fyra till åtta ägg; fågeln.se anger 6 till 7 vita ägg med rödbruna prickar. Äggen läggs i mitten av maj eller i början av juni. Honan ruvar i 12 till 14 dagar, och ungarna är flygfärdiga 11 till 15 dagar efter kläckningen. Arten hinner oftast med två kullar under en sommar. Barnadödligheten är hög.1,2,6
Födan består till största delen av insekter och spindlar, bland annat bladlöss, mygg, flugor, mindre skalbaggar och mindre larver. På hösten tas även bär. Den söker föda rastlöst och snabbt, både lågt och högt i vegetationen, och gör ibland utfall i luften mot flygande insekter.1,2
Gransångaren är den art som ligger närmast. Den är 10 till 12 centimeter lång och väger 7 till 8 gram som hane och 6 till 7 gram som hona, alltså jämförbart med lövsångaren. Skillnaderna sitter i detaljerna: gransångaren har mörkare ovansida, gråvit undersida, ett knappt synbart ögonbrynsstreck, mörkare näbb och helmörka, nästan svarta ben, samt kort handpenneprojektion. Lövsångaren är ljusare överlag, har ljusa ben, tydligare ögonbrynsstreck, längre och blekare näbb, längre handpenneprojektion och en mer elegant kroppsform.2,7,8
Enklast skiljer man dem på sången. Gransångarens sång består av en- eller tvåstaviga toner i två eller tre tonlägen och kan pågå upp till 30 sekunder. Den beskrivs som mycket tjatig och repetitiv och återges ofta som silt sylt silt silt sylt sylt silt, eller med minnesregeln salt sill sill salt. Lövsångarens sång är i jämförelse mycket mjukare och mer melodisk med fallande toner, medan gransångarens är entonig och hålls i högre tempo.3,7
Två andra arter kan också ställa till det. Grönsångaren har längre och spetsigare vingar. Lundsångaren har kraftigare ögonbrynsstreck och en annorlunda sång.2
Har du hittat fel i artikeln? Kontakta oss
I Qvittr
Lyssna på hur lövsångare låter i ljudspelaren ovan. Där kan du höra sång, läte och varningsläte.
En lövsångare är ungefär 11–12.5 cm lång och väger 7–15 gram.
Lövsångare väger ungefär 7–15 gram.
Flest observationer av lövsångare rapporteras i maj, baserat på svenska fågelskådares rapporter det senaste året.
Lövsångare bedöms som vanlig i Sverige, sett till hur ofta arten rapporteras jämfört med andra fåglar.
På kartan ovan ser du var lövsångare har observerats i Sverige de senaste 12 månaderna. Zooma in för att hitta platser nära dig.
