Kornknarr
Crex crex
Kornknarr observationskarta
Utbredningskarta över var Kornknarr har observerats i Sverige de senaste 12 månaderna.
1+
10+
50+
100+
500+
1000+
Observationstrend
Senaste dygnet
Crex crex
Utbredningskarta över var Kornknarr har observerats i Sverige de senaste 12 månaderna.
Senaste dygnet
Kornknarren hör till rallarna, samma grupp som sumphöns och sothöns, och är alltså släkt med rörhöna och vattenrall. Till skillnad från dem lever den på torr mark istället för i vatten. Den är hemlighetsfull och håller sig undan i vegetationen, och de flesta som får kontakt med arten hör den utan att se den.3,4
Det vetenskapliga namnet Crex crex är ljudhärmande och kommer av fågelns läte. På svenska har den också kallats ängsknarr och ängsnärpa, och dialektalt bjuggbit.1,2
I Sverige rödlistades kornknarren 2025 som starkt hotad (EN), med ett uppskattat bestånd på omkring 1 600 reproduktiva individer. Den hör till det gamla jordbrukslandskapet, och när Fågelsångsnatten sänds från Stenåsabadet på Öland är kornknarr en av de arter man mest hoppas få höra. Fågelskådaren Elsy-Britt Schildt beskriver lätet som magiskt och som något som ger vibbar från de gamla jordbruksmarker som knappt finns kvar.1,7
Kornknarren är 27 till 30 centimeter lång och har ett vingspann på 42 till 53 centimeter. Hanarna väger i genomsnitt omkring 165 gram, honorna omkring 145 gram. RSPB beskriver den som förvånansvärt liten, bara lite större än en koltrast. Fågeln.se anger avvikande mått, 20 till 25 centimeters längd och ett vingspann på ungefär 50 centimeter.1,2,3,4
Dräkten är brun, svart och grå och går i ett ihop med gräset. Hjässan och ryggen har fjädrar med svarta centra och ljusare bräm, vilket ger ett fläckigt intryck. Ansiktet, halsen och bröstet är blågrå med ett blekbrunt ögonstreck, buken är ljus och flankerna är bandade i vitt och rödbrunt. Det tydligaste kännetecknet är vingtäckarna, som är kastanjebruna med vita band. Näbben är köttfärgad och benen blekgrå. Fågeln.se beskriver i stället långa rosafärgade ben som syns väl i flykten.1,2,3
Honan har varmare toner på ovansidan än hanen och ett smalare, mattare ögonstreck. Ungfågeln liknar de gamla fåglarna men har en gulare ovansida och sandfärgad undersida i stället för grå. Dunungarna är svarta.1,3
Ser man den röra sig går den med högt lyfta steg och springer snabbt genom gräset med kroppen vågrätt. Den kan simma om den behöver. Skräms den upp av en hund flyger den sällan längre än femtio meter innan den landar bakom skydd. Uppflykten är svag och fladdrig och påminner om en hönsfågel, medan flykten är stadigare under flyttningen, då benen dras upp. Det kastanjebruna vingmönstret och de dinglande benen är det säkraste man har att gå på i flykten.3
Spellätet är ett högljutt, raspande krek krek, som också har skrivits ärph-ärph. Ljudet är mekaniskt och har en elektrisk underton. Fågeln.se beskriver det som ett hest och mekaniskt ährrp ährrp och liknar det vid att dra nageln över piggarna på en kam. Det är högt och ihärdigt.1,2
Hanen sjunger från en låg upphöjd plats med huvudet och halsen lodrätt och näbben öppen. Lätet hörs på en och en halv kilometers avstånd och kan upprepas mer än 20 000 gånger under en natt, med topp mellan midnatt och klockan tre. I Sverige hörs det vanligen sena kvällar och nätter.1,2,3
Lätet markerar revir, lockar honor och utmanar rivaliserande hanar. Hur ofta hanen ropar avtar efter de första veckorna, men kan ta fart igen kring äggläggningen. Enskilda hanar går att skilja från varandra på små variationer i lätet.3
Utöver spellätet har hanen ett morrande läte vid aggression. Honan har ett skällande läte, högfrekventa pipljud och ett oo-oo-oo som hon håller kontakt med ungarna med. Honans läten liknar hanens men används mer sällan och har en tydligare skällande karaktär. I vinterkvarteren i Afrika är arten tyst.1,3
I Sverige täcker utbredningsområdet stora delar av Götaland, Svealand och östra Norrland. Tätast förekommer arten på Gotland samt i Västergötland, Västmanland, Gästrikland och södra Dalarna. Fågeln.se anger förekomst upp till ungefär Dalälven och längs Norrlandskusten, främst på Öland, Gotland och i östra Svealand.1,2
Kornknarren var förr en välkänd fågel i det svenska jordbrukslandskapet, men minskade drastiskt under slutet av 1800-talet och under 1900-talet. Kring millennieskiftet skedde en viss återhämtning. Nu minskar beståndet igen, till stor del på grund av förändringar i jordbruket och särskilt tidigarelagd höslåtter. Mellan 2012 och 2023 har beståndet på det svenska fastlandet mer än halverats, och på Gotland minskat med omkring 30 procent, vilket ger en total minskning på cirka 45 procent på tolv år.1,2
Utanför Sverige häckar arten från Irland och Storbritannien österut genom Europa till norra Kina och centrala Sibirien vid Bajkalsjön. Tidigare fanns den i hela Palearktis mellan 41 och 62 grader nord, men den saknas nu eller är sällsynt i Spanien, Portugal, stora delar av Frankrike, Italien, på Balkan och i Turkiet. Globalt klassar IUCN kornknarren som livskraftig, med hänvisning till det enorma utbredningsområdet och stora, till synes stabila populationer i Ryssland och Kazakstan. Den globala bedömningen säger ingenting om läget i Sverige.1,3
Kornknarren övervintrar huvudsakligen i Afrika, från Kongo-Kinshasa och centrala Tanzania söderut till östra Sydafrika, särskilt KwaZulu-Natal. Det finns två flyttvägar, en västlig via Marocko och Algeriet och en huvudväg via Egypten. Fåglarna flyttar nattetid och kan ses i flockar på upp till fyrtio individer. Flyttbeteendet är medfött och lärs inte in av föräldrarna. Som tillfällig gäst har arten setts på så skilda håll som Sri Lanka, Vietnam, Australien, Bermuda, Grönland, Island och Kanarieöarna.1,3
Kornknarren håller till i svala, halvfuktiga gräsmarker som används för höproduktion med begränsad gödsling och slåtter. Den undviker vegetation som är högre än femtio centimeter, alltför tät vegetation, mycket blöta miljöer och helt öppna ytor. Boet kan också läggas i säd, ärter, raps, klöver, potatis och lin. Arten häckar från låglandet upp till 1 400 meter i Alperna, 2 700 meter i Kina och 3 000 meter i Ryssland.1,3
Boet är en uppkrafsad grop klädd med gräs och rötter, omkring tolv till femton centimeter i diameter och tre till fyra centimeter djup. Kullen är på 6 till 14 ägg, vanligen 8 till 12. Fågeln.se anger 7 till 9 ägg. Äggen är brungula och glansiga med glesa rödbruna eller gråa fläckar och mäter ungefär 37 gånger 26 millimeter. Honan ruvar ensam i omkring tjugo dygn för den första kullen och sexton till arton dygn för den andra. Arten lägger två kullar per år, och den andra påbörjas ungefär 42 dygn efter den första.1,2,3
Ungarna lämnar boet inom ett till två dygn men är fortsatt beroende av föräldern. Uppgifterna om när de blir flygga varierar mellan källorna, från drygt fem veckor till omkring sju veckor. Hanarna är polygyna och byter mellan honor. En hane kan ha flera revir och häcka med två eller flera honor. Hanens revir är 3 till 51 hektar, i genomsnitt 15,7 hektar, medan honans är omkring 5,5 hektar.1,2,3
Födan består till största delen av ryggradslösa djur: daggmaskar, sniglar, snäckor, spindlar, skalbaggar, trollsländor, gräshoppor, vivlar och olika larver. Den tar även små grodor, smådäggdjur, gräsfrön och sädeskorn, och i vinterkvarteren termiter och kackerlackor. Den söker föda i skydd av vegetationen och rotar med näbben i förnan.1,3
Det främsta hotet är slåttern. Dränering, gödsling och mekanisering har gjort att höskörden tas tidigare, och bon förstörs innan häckningen är klar. Maskinell slåtter kan döda mellan 38 och 95 procent av ungarna, i genomsnitt hälften av den första kullen. Slås fältet i cirklar från kanterna in mot mitten blir ungarna exponerade för predatorer. På ostörda platser är häckningsframgången 80 till 90 procent, betydligt lägre på gödslade ängar. Andra hot är att gräsmark görs om till åker, nedlagt jordbruk i Östeuropa, våröversvämningar, störning från vindkraftverk och fångst i vaktelnät i Egypten, där upp till 14 000 fåglar per år kan gå förlorade. Bland åtgärderna finns senarelagd slåtter, oklippta åkerkanter, slåtter inifrån och ut, skydd av häckningslokaler och övervakning.3
Bland predatorerna finns tama och förvildade katter, amerikansk mink, uttrar, rävar, vråkar och kråkfåglar. Ungarna tas också av vit stork, kärrhökar och andra rovfåglar.1,3
I det svenska odlingslandskapet finns en annan art med nattaktivt spelläte i samma sorts miljö: vakteln. Den håller till i öppna odlingslandskap, särskilt åkermark och slåtterängar med högt fältskikt på torr eller frisk mark. Vakteln är betydligt mindre än kornknarren, bara 16 till 18 centimeter lång med ett vingspann på 32 till 35 centimeter och en vikt på 70 till 135 gram. Lätet skiljer sig tydligt: hanens vaktelslag är en högljudd trestavig fras som upprepas tre till åtta gånger, på engelska efterliknad med wet-my-lips. Vakteln finns främst i slättbygderna i Götaland, Svealand och på Öland, med nordgräns i Västerbotten, och flyttades 2025 från nära hotad till livskraftig på den svenska rödlistan med ett bestånd på omkring 2 800 reproduktiva individer.5
Småfläckig sumphöna är en närbesläktad art som liksom kornknarren hörs nattetid och sällan ses. Den är 19 till 22,5 centimeter lång, kompakt, med brunaktig ovansida, blågrått bröst, gul näbb med röd bas och grönaktigt gula ben. Under häckningstid hörs ett taktfast visslande som bär flera kilometer. Den lever i blötare marker än kornknarren, i våtmarker och grunda sjöar och särskilt i gränszonen mellan rörvass och jordbruksmark. I Sverige finns den främst i söder upp till sydöstra Dalarna och norrut längs östkusten till Västerbotten. Den är sårbar (VU) på den svenska rödlistan sedan 2015, med ett bestånd på omkring 600 reproduktiva individer.6
I vinterkvarteren i Afrika är kornknarren mest lik afrikansk sumphöna. Kornknarren är större, har ljusare ovansida och rödbrun vingovansida, ett annat mönster på undersidan, längre och mindre rundade vingar samt en vit framkant på inre vingen. Andra mindre sumphöns i samma områden har vita teckningar på ovansidan, annat undersidemönster och kortare näbb.1,3
Mot hönsfåglar, som kornknarren påminner om i flykten, skiljer den sig på det kastanjebruna vingmönstret och de dinglande benen.3
Har du hittat fel i artikeln? Kontakta oss
Kornknarr är en fågel i familjen rallar. Den häckar i Europa och Asien så långt österut som västra Kina och flyttar till Afrika över vintern. Kornknarren är en medelstor rall med sandfärgad eller gråbrun ovansida med svarta fläckar. Den har kastanjeröda partier på vingarna, grå undersida med rostfärgade och vita tvärgående streck på kroppssidan och undergumpen. Den har en kraftig näbb och ljusgrå ben. Som juvenil har den en liknande fjäderdräkt och som dununge är den, som alla rallar, svart. Arten delas inte upp i några underarter, men individer från dess östra utbredningsområden tenderar att vara något ljusare. Hanens häckningsläte är en mycket högljutt krek krek, varifrån dess vetenskapliga namn, Crex crex, härstammar.
I Qvittr
Lyssna på hur kornknarr låter i ljudspelaren ovan. Där kan du höra sång och läte.
En kornknarr är ungefär 27–30 cm lång och väger 145–165 gram.
Kornknarr har ett vingspann på ungefär 42–53 cm.
Kornknarr väger ungefär 145–165 gram.
Flest observationer av kornknarr rapporteras i juni, baserat på svenska fågelskådares rapporter det senaste året.
Kornknarr bedöms som sällsynt i Sverige, sett till hur ofta arten rapporteras jämfört med andra fåglar.
På kartan ovan ser du var kornknarr har observerats i Sverige de senaste 12 månaderna. Zooma in för att hitta platser nära dig.
Inga observationer hittades för denna art de senaste 24 timmarna.
