Översikt
Småfläckig sumphöna är en liten sumpfågel, ungefär så stor som en stare, som lever i våtmarker och nästan aldrig visar sig. Den håller till i tät starr, fräken och vass, och just biotopvalet gör den extremt svår att få se. Under häckningstiden är fåglarna däremot högljudda, och de hörs betydligt oftare än de ses.1,5,6
För de allra flesta är det alltså lätet som är hela mötet med arten. En nattlig vissling ute över ett kärr är oftast det enda tecknet på att fågeln finns där.3
I Sverige är arten rödlistad som sårbar (VU). Antalet reproduktiva individer skattas till 600, med ett osäkerhetsintervall på 340–860. Den är fredad enligt jaktförordningen, är förtecknad i bilaga 1 i EU:s fågeldirektiv och ingår i Natura 2000. Globalt är arten bedömd som livskraftig, med en världspopulation uppskattad till 213 000–307 000 vuxna individer.1,4
Utseende
Kroppslängden är 19–22,5 centimeter, alltså något mindre än vattenrall. Ovansidan är brun med svarta fläckar. Ansiktet och halsen är till stora delar grå och beströdda med små vita fläckar, och undersidan är tvärbandad i vitt och brunt. Näbben är kort och rak, gul med röd bas.1,4,5
Fjädrarna under stjärten är beigevita och syns tydligt, eftersom fågeln ofta håller stjärten uppåtriktad. Benen är förhållandevis långa och gulgröna, med långa tår. Ungfåglar liknar de vuxna, men där den vuxna fågeln är blågrå är ungfågeln brun. Dunungarna är svarta. I flykten hänger benen efter kroppen.1,3,4,5
Utbredning och förekomst i Sverige
Arten häckar lokalt i Götaland och Svealand samt längs norrlandskusten, sällsynt upp till Norrbotten och lappmarkerna. Tätast är förekomsten i östra Götaland och östra Svealand.1,3
Det undangömda levnadssättet gör beståndet svårt att uppskatta. Vid en riksomfattande inventering 1978 påträffades omkring 225 spelande hanar. Åren 1972–77 och 1979, då bevakningen var mindre intensiv, varierade antalet hörda mellan 129 (1974) och 312 (1972). Årlig rapportering återupptogs 1986. Under åren 2000–2008 hördes i genomsnitt 270 spelande fåglar, som flest 390 år 2000 och som lägst 159 år 2008, med en tydlig negativ trend under perioden. Variationerna mellan åren var betydligt större för enskilda landskap, och särskilt för enskilda lokaler, än för landet som helhet.1
Efter en tillfällig topp minskade antalet flera år i rad 2012–2017: 380, 320, 299, 210, 195 och till sist 118 spelande år 2017. Det var det sämsta resultatet under flera årtionden. Inga häckningar konstaterades det året, och fler än tre spelande fåglar påträffades på bara tre lokaler. Lokalerna var inte blöta på det sätt de brukar vara, vilket kan vara en del av förklaringen till den låga siffran.2
I rödlistebedömningen 2025 anges populationen som ökande, men beståndet fluktuerar en hel del mellan åren. Kategorin är fortsatt sårbar (VU), samma som 2020, och förekomstarean skattas till omkring 1200 kvadratkilometer.1
I övriga Europa häckar arten glest över större delen av Västeuropa, och från östra Tyskland och Polen österut till mellersta Sibirien finns mer sammanhängande och tätare bestånd. Ungefär 90 procent av den europeiska populationen, som uppgår till 120 000–260 000 par, finns i Ryssland, Vitryssland, Rumänien och Ukraina. I Mellaneuropa har arten minskat starkt sedan slutet av 1800-talet, och i Storbritannien är den numera en mycket sällsynt häckfågel.1,5
Fåglarna lämnar Sverige i augusti–oktober, troligen med Västafrika som mål, och enstaka svenska fåglar övervintrar troligen även i Sydeuropa. De återkommer i slutet av april och i maj. Arten är en långflyttare, och de europeiska sumphönsen övervintrar förmodligen alla i Afrika.1,2
Ekologi och häckning
Sumphönan häckar vid våtmarker med någorlunda stabilt lågt vattenstånd, under 30 centimeter, och där vegetationen inte är helt sluten. Helst väljer den mader med fräken eller högstarr, i andra hand områden med gles bladvass eller säv. I det senare fallet krävs en matta av gammal vass eller säv i botten, alternativt gräs- eller starrbevuxen gungfly, för att lokalen ska accepteras, och det handlar oftast om sänkta sjöar. Vidsträckta våtmarker föredras, där fågeln kan flytta sig när vattendjupet ändras. Kraven på häckningsmiljön gör att arten förekommer mycket fläckvis i landskapet.1
Arten är monogam. Boet placeras på en torr plats inne i sumpvegetationen. Hanen bygger flera bon, vanligen fyra eller fem, och honan väljer ut ett av dem och gör det färdigt.1,3,4,5
Kullen består i regel av 8–12 ägg, som ruvas i 18–19 dygn av båda föräldrarna. Ett ägg mäter typiskt 34 gånger 24 millimeter och väger knappt 11 gram. Ungarna kan flyga kortare sträckor efter ungefär 25 dygn och blir fullt flygfärdiga vid 35–42 dygns ålder. Två kullar kan förekomma. Säkerställda häckningar konstateras mycket sällan, vilket hänger ihop med det undangömda levnadssättet i svårtillgängliga våtmarker. En vuxen fågel väger omkring 90 gram.1,3,6
Födan består huvudsakligen av små vatteninsekter och vattenväxter. Fågeln petar med näbben i dy eller grunt vatten och plockar också föda med synen. På menyn står bland annat trollsländor, skalbaggar, larver, myror, snäckor och sniglar, samt växtdelar som frön, blad, skott och alger.1,4,5
Den helt dominerande hotfaktorn är att häckningsbiotoperna försvinner. De grunda sankmarkerna påverkas av ett intensifierat jordbruk: mader och fuktängar dräneras och blir åkermark, och åkrarna skyddas mot översvämning med diken och vallar. Reglering av större sjöar, till exempel Mälaren, och mindre vattenkraftsanläggningar har minskat de naturliga vattenståndsvariationerna, vilket ändrat vegetationen. Till detta kommer igenväxning av grunda våtmarker till följd av övergödning.1
Åtgärderna handlar om att bevara och återställa miljöerna. Torrläggning av vidsträckta starr- och fräkenmarker måste undvikas, och naturliga vattenståndsvariationer bör tillåtas. Extensivt bete på våta strandängar, eller slåtter, har positiv effekt eftersom det hindrar buskar och träd från att ta över. Redan igenväxta strandängar kan bli attraktiva igen om träd, ofta al, och buskar, ofta vide, tas bort och betet återupptas.1
Förväxlingsarter
Vattenrall lever i samma slags vassjöar och kustvikar och är den närbesläktade art man främst har att hålla isär. Den är större, 23–26 centimeter, och har en lång rödaktig näbb, medan sumphönans näbb är kort och gulröd. Vattenrallen har gråblått ansikte och strupe, mörkbrun rygg med svarta streck och svart- och vitbandade sidor. Det svenska beståndet uppskattas till mellan 5 000 och 11 000 häckande individer och bedöms som stabilt. Också vattenrallen lever dolt och är svår att se.1,7
Mindre sumphöna är klart mindre, 17–19 centimeter, och saknar de mörka banden och de vita fläckarna på sidorna. Näbben är kort och rak, gul med röd bas. Hanen har blågrått ansikte och undersida med brun ovansida, medan honan har ljusare brun undersida och grått bara i ansiktet. Arten är en sällsynt gäst i Sverige utan regelbunden förekomst.8
