Översikt
Lärkfalken är en medelstor falk som häckar i ett brett bälte från Atlantkusten i väster ända bort till Kamtjatka. Den är snabb och en skicklig flygare, och den lever av stora insekter och småfåglar som den fångar i luften. För sitt födosök är den beroende av vatten, och därför ser man den ofta vid sjöar, myrar och kuster. Boet lägger den gärna i ett övergivet kråkbo, ofta i en hög tall.2
I Sverige finns lärkfalken över stora delar av landet. Den saknas i fjällen och är fåtalig i Norrlands inre skogsland och i sydvästra Sverige. Den är fridlyst, och i 2025 års rödlista bedöms den som livskraftig. Det svenska beståndet flyttar söderut på hösten och tillbringar vintern i Afrika. Arten beskrevs av Carl von Linné 1758.1,2
Utseende
En lärkfalk är 29–35 cm lång och har ett vingspann på 70–84 cm, och den väger mellan 175 och 285 gram. Den är ungefär lika stor som en tornfalk, men vingarna är längre och spetsigare och stjärten kortare. Hane och hona ser likadana ut.2,6
Ovansidan är mörkt skiffergrå. Undersidan är ljus med tydliga mörka strimmor eller fläckar, och strupen är vit. Det som ofta fäster sig i minnet är de röda "byxorna", alltså den roströda fjäderdräkten på låren, och den lika röda undergumpen. De syns bäst på nära håll. Ansiktsmasken är kraftfull med en tydlig men kort falkmustasch, det svarta strecket som löper ned från ögat. Vaxhuden vid näbbroten är gul, liksom fötterna.2,6
Ungfågeln ser annorlunda ut. Den är mörkbrun på ovansidan med ljusa bräm på fjädrarna, vilket ger ett fjällmönstrat intryck, och undersidan är krämfärgad med tydliga mörka streck. Låren är streckade och beigefärgade, så de röda byxorna saknas. I flykten kan en ungfågel på håll påminna om en tornseglare, och det hänger ihop med de långsmala vingarna.2,3,6
Utbredning och förekomst i Sverige
Lärkfalken häckar i dungar och skogsmark intill sjöar, kärr, myrar, vattendrag, havsvikar och fjärdar, och på öar längs kusten. Den kan också häcka i slättbygd långt från närmaste vatten. Arten finns över stora delar av landet, men saknas i fjällen och är fåtalig i Norrlands inre skogsland och i sydvästra Sverige. Den räknas som bofast och reproducerande hos oss, och har kommit hit på egen hand.1
Antalet reproduktiva individer i Sverige skattas till 6 800, med ett osäkerhetsintervall på 4 800–8 600. Det svenska häckbeståndet har uppskattats till 3 500 par. Under tjugoårsperioden 2003–2022 ökade antalet med 64 procent, en statistiskt säkerställd ökning. Den senaste tioårsperioden 2013–2022 landar förändringen på tre procent, vilket inte är statistiskt säkerställt. Lärkfalken räknas in med bara ett tjugotal individer per år på de standardrutter övervakningen bygger på, så trendsiffrorna är osäkrare än för talrikare arter.1,4
Fåglarna lämnar Sverige i augusti och flyttar till tropiska Afrika. De kommer tillbaka i april eller maj. Arten övervintrar så långt söderut som till södra Afrika, och andra bestånd flyttar till södra Eurasien och Stora Sundaöarna. I Europa som helhet uppskattas beståndet till 140 000–219 000 par och bedöms vara stabilt, och globalt är arten klassad som livskraftig.2,3
Hot mot arten är habitatförstörelse, jakt och störningar från människan under häckningstiden, och den är mycket sårbar för utbyggnad av vindkraft. Under flyttningen skjuts mellan 500 och 600 individer varje år bara på Malta. För den svenska populationen anges händelser utanför Sverige ha viss negativ effekt.1,2
Ekologi och häckning
Lärkfalken föredrar öppna marker som ändå inte är helt utan träd. Den häckar i flera slags miljöer: jordbrukslandskap med insprängda sjöar, gles tallskog med myrar och älvar, och bergsskogar. Skog och våtmark har stor betydelse för arten, jordbrukslandskapet har betydelse. Eftersom födosöket är knutet till vattenytor uppträder den ofta vid sjöar, myrar och kuster.1,2
Den bygger inget eget bo utan häckar gärna i kråkfåglars övergivna bon, och föredrar boplatser i höga tallar med öppna ytor runt omkring. Levande träd och stående grov ved är viktiga för äggläggning och boplats.1,2
Honan lägger två till fyra ägg i juni. Äggen är gula med bruna fläckar och ruvas huvudsakligen av henne i ungefär fyra veckor. Ungarna kläcks hjälplösa och dunklädda. De blir flygfärdiga på en månad, men matas av framför allt honan ytterligare en tid. Arten får en kull per år.2,5
Födan består mestadels av flygande större insekter och småfågel upp till starens storlek. Den tar också svalor, tornseglare och fladdermöss. Bytena slås i luften, och fångade insekter äts ofta i flykten, där falken flyttar över bytet från klorna till näbben medan den glider fram. Den viktigaste insektsfödan är trollsländor. Ungarna matas uteslutande med småfågel, gärna lärkor och ärlor.1,2,6
En lärkfalk som når häckningsmogen ålder lever vanligen omkring fem år, och de flesta häckar första gången vid två års ålder. Den äldsta kända ringmärkta fågeln blev fjorton år och tio månader.5
Förväxlingsarter
Den art lärkfalken oftast jämförs med i storlek är tornfalken. Skillnaden i beteende är den tydligaste ledtråden. Tornfalken ryttlar, alltså står stilla i luften med snabba vingslag, medan lärkfalken i princip inte gör det utan jagar i snabb och akrobatisk flykt.7
Färgen skiljer dem också åt. Tornfalken är ljust rostbrun på rygg och övre vingtäckare med svarta fläckar, medan lärkfalken är mörkt skiffergrå på ovansidan. De röda byxorna och den röda undergumpen saknar tornfalken helt. Silhuetten är en tredje ledtråd: tornfalken har lång stjärt och vingar som är smala vid basen och ganska trubbiga i utsträckt läge, lärkfalken har kortare stjärt och längre, spetsigare vingar.2,7
Pilgrimsfalk är den andra arten som brukar tas upp tillsammans med lärkfalk när man lär sig skilja falkar åt. En ungfågel av lärkfalk kan på håll också få en att tänka på en tornseglare, eftersom de långsmala vingarna ger en liknande siluett.2,3,5
