Översikt
Tornfalken är en medelstor rovfågel med rostbrun, svartfläckig rygg och långa spetsiga vingar. Den är Sveriges vanligaste falk, trots att den minskade kraftigt från 1940-talet och framåt. Fåglar häckar i Europa, Asien och Afrika, i Skandinavien ända upp till 68 grader nordlig bredd.1,2
Namnet är belagt redan från 1728 och kommer av att fågeln gärna häckar i höga byggnader. Förr använde den ofta kyrktorn som boplats, och Linné kallade den även kyrkofalk. Det vetenskapliga namnet Falco tinnunculus betyder ungefär falk med klingande läte.1,2,3
Det beteende de flesta känner igen är ryttlingen. Falken står stilla i luften över åkrar och ängar med flaxande vingar och dyker sedan plötsligt ner mot marken efter en sork eller mus. Ryttlingen över jordbruksmark är ett av de mest karakteristiska och lättobserverade beteendena hos arten. Jordbruksverket skriver att tornfalken är en av bondens bästa vänner, eftersom den jagar sork och möss.2,3,4,5
Utseende
Längden ligger kring 34 centimeter, med hanar på i genomsnitt 34,5 centimeter och honor på 36 centimeter. Vingspannet är ungefär 75 centimeter hos hanen och 76 centimeter hos honan. En hane väger omkring 200 gram och en hona omkring 220 gram; under äggläggningen kan honan väga upp till 300 gram. Vingarna är långa och spetsiga och stjärten lång.1,2
Ryggen är rostbrun med svarta fläckar och vingpennorna svarta. Ansiktet har en ganska mörk falkmustasch, och det svarta ögat är inramat av gult.1
Hane och hona går att skilja åt. Den vuxna hanen har grått huvud samt grå, ofläckad övergump och stjärt, och ryggen är fläckad rödbrun. Den vuxna honan har rostbrunt huvud och tvärstreckad stjärt. Ungfåglarna liknar honan, men verkar mer gyllenröda och har bredare bröststreck.1,2
Utbredning och förekomst i Sverige
Tornfalken häckar över nästan hela landet, men enligt Natursidans genomgång saknas den på Gotland.2,4
Beståndssiffrorna varierar mellan källorna. Fågeln.se anger uppskattningsvis omkring 10 000 par i Sverige på 2020-talet, medan Natursidan redovisar 6 400 par. Att den ändå är vår överlägset vanligaste falk är källorna eniga om. I Storbritannien uppskattades beståndet i slutet av 1980-talet till ungefär 52 000 häckande par.1,2,4
Arten drabbades hårt av biocidanvändningen på 1950- och 1960-talen och minskade då kraftigt, framför allt i Syd- och Mellansverige. Sedan dess har beståndet återhämtat sig och nästan fördubblats under de tre senaste decennierna. Ökningen har varit störst i Norrland, och det är också där flest par häckar, då ofta på större hyggen.3,4
De flesta svenska tornfalkar flyttar. Flytten söderut påbörjas under augusti och september, och avresan anges till augusti till oktober eller augusti till november beroende på källa. Vinterkvarteren ligger i västra och södra Europa samt nordvästra Afrika. En del fåglar stannar kvar och övervintrar i Skåne och vid västkusten. Återkomsten sker i mars och april.1,2,3
Ekologi och häckning
Tornfalken trivs bäst i öppna och varierade jordbrukslandskap. Hemområdet är någon kvadratkilometer eller mer, beroende på hur mycket föda som finns. Jaktmarkerna är oftast vallar, trädor, betesmarker och andra gräsbärande marker. Fågeln har mycket god syn och upptäcker sitt byte från hög höjd.3
Vid ryttlingen står falken stilla i luften ungefär 20 meter över marken med snabba vingslag och solfjäderformad stjärt, för att sedan störtdyka mot bytet med utsträckta ben och klor. Jaktframgången är hög.1
Födan består mestadels av sorkar och möss, vanligast åkersork, men även vattensork och ängssork. En vuxen falk behöver fyra till åtta gnagare per dag beroende på årstid och aktivitetsnivå. Under år med dålig gnagartillgång blir insekter och ödlor en viktig del av kosten; på menyn står också groddjur, skalbaggar och gräshoppor. En del av födan utgörs av fåglar och fågelungar, till exempel ungar av sånglärka och tofsvipa.1,2,3
Tornfalken bygger inget eget bo utan tar vanligtvis över gamla kråkbon. Den häckar också i holkar, ihåliga träd, klipphyllor, höga byggnader, gamla ruiner och kyrktorn samt på tak. Fågeln blir könsmogen och häckar första gången vid ett års ålder.1,2,3
Kullen omfattar normalt tre till sex ägg, med spannet två till sju angivet hos Fågeln.se; i extremfall har nio ägg noterats. Äggen har vit grundfärg men är nästan helt täckta av bruna prickar och läggs i slutet av maj, i norra Sverige i början av juni. Honan ruvar i 27 till 31 dygn. Ungarna blir flygfärdiga efter ungefär en månad, 25 till 27 dagar enligt Wikipedia och omkring 30 dagar enligt Fågeln.se, och håller sig sedan kvar i närheten i minst ytterligare två veckor. Under juli och augusti blir ungfåglarna alltmer självständiga.1,2,3
På slättbygderna är de största hoten minskad tillgång på föda och brist på boplatser. Det beror på en lägre andel vall och betesmarker, vilket minskar mängden sork i landskapet, och på att lämpliga byggnader och boträd blir allt färre. Åtgärder som hjälper är att öka andelen gräsmarker och vallar på slätterna, lägga blöta marker i träda så att gräsvegetation och förna får bildas, anlägga breda skyddszoner längs vattendrag och diken, behålla öppna diken med breda dikesrenar, bevara gamla lador ute på fälten och låta gamla träd stå kvar på åkerholmar.3
Särskilda tornfalksholkar är omtyckta och har sannolikt haft stor betydelse för ökningen under senare år. Holkarna ger ungarna bättre skydd mot boplundrare. Falken vill ha stora holkar med stor rektangulär öppning: 40 centimeter i bredd, djup och höjd, öppning 40 gånger 20 centimeter, takbredd 40 centimeter och takdjup 50 centimeter. Botten kan fodras med ett fem centimeter tjockt lager såg- eller kutterspån. Holken sätts lämpligen upp på en ladugårdsvägg direkt under taknocken, men den kan också sitta på en stolpe eller i ett träd. Falken vill ha fri sikt framför boet, helst ett öppet fält. Rikta inte öppningen mot sydväst, den vanligaste vindriktningen, eftersom det då lätt regnar in, och undvik solexponerade lägen. Var försiktig med holkar nära områden med sällsynta fåglar, till exempel strandängar, eftersom vadarfåglarnas ungar riskerar att hamna på falkens meny.3
BirdLife Uppland driver ett övervakningsprojekt för tornfalk. Inför häckningssäsongen 2023 kände föreningen till 84 holkar i rapportområdet, de flesta placerade på gamla ladugårdar i odlingsbygderna genom centrala Uppland. En holk sitter på en kraftledningsstolpe. Vid inspektion, dels med fjärrfotografering och dels med besök på plats, visade sig 45 av holkarna vara bebodda av tornfalk, och häckningsresultatet bedömdes som gott. Föreningen fortsätter med övervakning och ringmärkning av ungar och kartlägger holkar man ännu inte känner till, men planerar inte att sätta upp nya holkar i någon större omfattning.6
Förväxlingsarter
Lärkfalken är ungefär lika stor som tornfalken, 29 till 35 centimeter lång med 70 till 84 centimeters vingspann, men har längre och spetsigare vingar och kortare stjärt, vilket ger ett mer strömlinjeformat intryck i flykten. Ovansidan är mörkt skiffergrå, undersidan ljus med tydliga streck, och undergumpen och byxorna är roströda. Ansiktet har en mörk mask med kort mustaschstreck. Lätet skiljer sig också: vanligast är ett ihållande kju-kju-kju-kju, och i flykten hörs skarpa ki-tjick. Lärkfalken är ovanlig men vitt spridd som häckfågel i hela Sverige och in i Norrlands inland, och den lever främst på stora flygande insekter och småfåglar.7
Aftonfalken kan förväxlas med tornfalk, särskilt honor och ungfåglar. Den är 28 till 34 centimeter lång med 65 till 76 centimeters vingspann och väger 110 till 190 gram. Hanen är sotigt grå med faluröda byxor och undergump, honan har rostgul undersida med svag streckning och blågrå tvärbandad ovansida. Flyktlätet liknar tornfalkens och beskrivs som ett jämrande kjy kjy kjy kjy. I Sverige påträffas aftonfalk regelbundet under flyttningstiderna. Sedan 2021 är den rödlistad som sårbar av IUCN på grund av förlorade livsmiljöer.8
Även göken kan tas för en tornfalk. Göken har dock klen näbb, glidflyger sällan och ryttlar aldrig.2
