Pluvialis apricaria
Ljungpiparens läten består av vemodiga visslingar, ett utdraget "pyh" eller "tyy(u)". Oroliga häckfåglar upprepar dem envetet, och de hörs även i flykten. Ett annat sätt att återge samma slags ljud är ett mjukt visslande "tly-i".
Alla läten och ljud för ljungpipare →Utbredningskarta över var Ljungpipare har observerats i Sverige.
Senaste dygnet
Ljungpiparen är en vadare som häckar på hedmark i fjälltrakterna, på myrar och mossar i större delen av Sverige och lokalt på alvarmark på Öland och Gotland. På myrar i skogslandet är den betydligt mer sparsam än i fjällmiljön. Det svenska häckningsbeståndet uppgår till omkring 110 000 par, varav cirka 90 procent i fjälltrakterna.1,3
Arten är bofast och reproducerande i Sverige, och den har bedömts som livskraftig (LC) i samtliga svenska rödlistor sedan 2000. Antalet reproduktiva individer ligger med god marginal över gränsvärdet för rödlistning, och det finns inga tecken på betydande populationsförändring. Ljungpiparen är fridlyst enligt 4 § artskyddsförordningen och räknas även som vilt, vilket betyder att den är fredad men kan vara jaktbar enligt jaktförordningen eller jaktlagen.1
Det vetenskapliga namnet Pluvialis apricaria betyder ungefär en som hör till regnet och är solbränd. Namnet ljungpipare härrör från 1835 och bygger sannolikt på äldre dialektnamn som anspelar på artens koppling till ljunghedar. Sådana lokala namn finns det gott om: ljungvipa i Skåne, ljungspole i Halland, myrpytta, lertrana och åkerhöna i Småland, alwargrim på Öland, allvarhyna på Gotland och fjellhjerpe, hey-lo eller fjellplistra i norra Sverige. På samiska heter den hutti. Arten hör också till den lilla skara fåglar som beskrevs i Sverige redan i början av 1500-talet.2,3,4
Ljungpiparen mäter 25 till 28 centimeter, har ett vingspann på 53 till 59 centimeter och väger mellan 150 och 220 gram. Den är en ganska långbent vadare med något kompakt kropp. Ovansidan är gråbrun med beigegula och vita fläckar, och på våren och under häckningstiden är buken och strupen svarta, inramade av en vit rand. Ett vitt S-format band löper från pannan och ned längs flankerna.2,7
Honorna är inte lika kontrastrika som hanarna, men variationen i den svarta teckningen är så stor att könen inte alltid går att skilja åt. Nordliga fåglar har generellt högre kontrast i dräkten och är svartare på bröst och buk, medan typiska sydliga ljungpipare är blekare och anlägger en mindre komplett sommardräkt. De individuella variationerna är ändå mycket stora.2
I flykten är armhålorna och vingundersidorna vita. Just de vita armhålefjädrarna är ett viktigt kännetecken gentemot närstående arter. Flykten är snabb och kraftfull med jämna vingslag.3,7
I Sverige häckar ljungpiparen över stora delar av landet: på fjällhedar i norr, på myrar i övrigt och på alvarmark på Öland och Gotland. Häckningen på större myrar sträcker sig från Småland till norra Norrbotten, men där är den sparsam jämfört med fjällen. Huvuddelen av beståndet finns i fjällkedjan och i norra Sverige.1,2,3,4
Beståndet i landet som helhet har varit stabilt de senaste 20 åren, även om arten har gått tillbaka i mer marginella häckningsområden som myrar i Sydsverige. I södra Sverige har minskningen varit kraftig, och som häckfågel har ljungpiparen försvunnit från Skåne och Blekinge.3,4
Ljungpiparen är en flyttfågel. De svenska fåglarna återvänder i april och maj, och höstflyttningen pågår från juli till november. Vinterkvarteren ligger i västra och sydvästra Europa: Storbritannien, Irland och lokalt från Danmark och söderut till Portugal och kring Medelhavet, vilket även omfattar Nordafrika.2,3
Hösten är den tid då de flesta får syn på arten i flock. Under 10 till 20 oktober, mitt i artens höstrastningsperiod i Sverige, genomförs en internationell räkning av rastande fåglar i Europa innan de flyttar vidare söderut. Vid en sådan omgång 2014 rapporterades 135 000 ljungpipare från Sverige.4
Utanför Sverige häckar arten i norra Europa, på den sibiriska tundran i västra Asien och på nordöstra Grönland, från Island österut till centrala Sibirien. De sydligaste bestånden finns i Wales och Vitryssland, och beståndet på Dartmoor i England dog ut omkring 2010. Island hyser omkring en tredjedel av världspopulationen, som uppskattas till mellan knappt två och knappt tre miljoner vuxna individer. Globalt är arten listad som livskraftig, och antalen i Europa har varit i stort sett stabila sedan 1981.2,6,7
Igenväxning av öppna marker har stor negativ effekt på arten i Sverige. Markavvattning, ökad näringsbelastning, effekter av andra arter och händelser utanför landets gränser har viss negativ effekt. Ljungpiparen är listad i EU:s fågeldirektiv bilaga 1 och 2, i Bernkonventionens bilaga III och Bonnkonventionens bilaga II, och finns med på Skogsstyrelsens fågellista över arter där en bedömning behöver göras inför skogsbruksåtgärder. Den räknas som typisk art för flera Natura 2000-naturtyper, bland annat alpina rishedar, öppna mossar och kärr, aapamyrar, högmossar och alvar.1
Ljungpiparen håller till i öppna, hedliknande miljöer med kort vegetation: högmossar, alvar, ljunghedar och kalfjällshedar. Till skillnad från många andra vadare behöver den inte närhet till vatten. Häckningsmiljön beskrivs som flack terräng med måttlig vegetation nära våtmarker, och arten häckar också på vidsträckta högmossar, öppna bergsängar, torrare myrmark och på tundran. I Sverige har fjäll, jordbrukslandskap och våtmark stor betydelse för arten, medan havsstrand och skog har betydelse.1,2,3,7
Boet är en grund grop i marken, fodrad med lite växtdelar, grässtrån, löv eller lavar. Honan lägger fyra päronformade ägg med två till tre dagars mellanrum, i april till juni. Äggen är vanligen 52 x 35 millimeter, olivbruna eller gulbruna med mörkbrunt mönster. Båda könen ruvar, och ruvningstiden är 27 till 28 dagar. Både hane och hona deltar i häckningsbestyren och växlar med varandra.2,3
Ungarna kan livnära sig själva så snart de kläckts, men övervakas fortfarande av föräldrarna. Efter ungefär fyra veckor är de flygfärdiga. I Sverige består ungarnas föda av bromsflugor och bibionider.2,3,7
De vuxna fåglarna är allätare. Insekter är den viktigaste födan, kompletterad med blötdjur och snäckor, maskar, kräftdjur och bär. Ljungpiparen födosöker på tundra och stränder, vilket även kan ske månupplysta nätter.1,2,3
Kustpiparen är den art man oftast behöver hålla isär ljungpiparen från här hemma. Den saknar helt ljungpiparens gula toner i fjäderdräkten och har i flykten bredare, mindre spetsiga vingar. Det säkraste tecknet ser man underifrån: kustpiparen har vita vingundersidor men svarta armhålor, medan ljungpiparens armhålor är vita. Kustpiparen är också större och tyngre, 25 till 30 centimeter lång med 55 till 63 centimeters vingspann och en vikt på 170 till 320 gram, med kraftig kropp, stort huvud och gråsvart, ganska kort och kraftig näbb.2,8
Kustpiparen häckar inte i Sverige, närmast häckar den på Kaninhalvön och vid Vita havet, men den flyttar regelbundet förbi vår och höst. Flest observationer görs på hösten, då enstaka individer eller mindre flockar inte sällan rastar på revlar i kustbandet; i inlandet ses de sällan. På våren är observationerna färre eftersom fåglarna vanligtvis flyger nonstop över Skandinavien. Kustpiparen minskar så pass kraftigt att den sedan 2024 kategoriseras som sårbar (VU) av IUCN.8
Amerikansk och sibirisk tundrapipare kan vara mycket svåra att skilja från ljungpipare. Båda har längre ben och grå i stället för vita armhålor, och de är något mindre och smärtare.2,7
Har du hittat fel i artikeln? Kontakta oss
Ljungpipare är en fågel som tillhör familjen pipare. Fågeln häckar på hedar, mossar och tundra i norra Europa, i västra Asien samt på nordöstra Grönland. Vintertid flyttar den till Västeuropa och Medelhavsområdet. Globalt anses den vara livskraftig.
En ljungpipare är ungefär 25–28 cm lång och väger 150–220 gram.
Ljungpipare har ett vingspann på ungefär 53–59 cm.
Ljungpipare väger ungefär 150–220 gram.
Flest observationer av ljungpipare rapporteras i augusti, baserat på svenska fågelskådares rapporter det senaste året.
Ljungpipare bedöms som ovanlig i Sverige. Graderingen bygger på var och hur ofta arten setts de senaste fem åren samt BirdLife Sveriges officiella artlista.
På kartan ovan ser du var ljungpipare har observerats i Sverige de senaste 12 månaderna. Zooma in för att hitta platser nära dig.
