Vanellus vanellus
I södra Sverige är tofsvipan tillbaka i februari och mars och häckar från april till juni. Under häckningen låter den mycket, och ropen kan höras även efter mörkrets inbrott.
Alla läten och ljud för tofsvipa →Utbredningskarta över var Tofsvipa har observerats i Sverige.
Senaste dygnet
Svartvit fjäderdräkt och en lång nacktofs kännetecknar den här stora vadaren. Som en av de första flyttfåglarna är den tillbaka i södra Sverige redan i februari och mars, och för många är ropen ett välkommet besked om att våren är på väg.2,4,5,6
I Sverige har tofsvipan minskat under de senaste 50 åren, och nedgången pågår fortfarande. Rödlistan 2025 placerar den i kategorin sårbar (VU), precis som 2020 års lista gjorde. Arten är fridlyst, men den räknas samtidigt som vilt: den är fredad, men jaktlagen eller jaktförordningen kan göra den jaktbar.1
På många håll i Sverige kallas tofsvipan tivitta. I Västergötland har den kallats bälghandske och på Gotland bläcka eller bläcke. Det vetenskapliga namnet Vanellus kommer från det senlatinska ordet vannus, som betyder en sorts skyffel. Man använde den för att skilja agnarna från säden.5
Med sina 28 till 31 centimeter och ett vingspann på 67 till 72 centimeter är tofsvipan i en duvas storleksklass. Benen är dock längre än duvans och orangefärgade.4,5,8
Hanen har svart strupe och ett svart band över bröstet. Ryggen är mörk och glänser grönt. Hjässan och tofsen är svarta, medan huvudet är vitt på sidorna. Buken och sidorna är vita, och fjädrarna under stjärtroten är rostbruna. I rätt ljus skimrar vingarna i grönt och purpur.4,5,8
Honan liknar hanen, men färgerna är mattare. Tofsen är kortare, och strupen och området kring näbben är ljusare, med inslag av vita fjädrar. Unga fåglar liknar de vuxna. Från juli till februari bär båda könen vinterdräkt. Då blir strupen ljus och ansiktet får en gulbrun ton.4,5,6
Breda, rundade vingar, mörka ovanpå och ljusa under, ger tofsvipan en nästan fyrkantig silhuett i luften. Mot kroppen har varje vinge ett brett vitt fält, och flykten är ryckig.4,5,6
Tofsvipan finns i större delen av landet men blir mer fåtalig norrut och är ovanligare i Norrlands inland. I fjällens videregion ses den bara sällan.1,4,5
Här finns den på åkrar, betesmarker, stränder, sankängar och myrar. Strandängar som hålls öppna med bete eller slåtter är viktiga, och det är också åkrar med vårsådd gröda. Vid kusten kan den leta mat på mjuk botten i grunt vatten.1,2,3,4
I juli och augusti samlas både unga och gamla fåglar i flockar som växer efter hand. Vid Öja mosse utanför Ystad räknade man den 24 september 2017 till ungefär 3000 fåglar i en enda flock. Flyttningen söderut börjar i september och oktober. Tofsvipan flyttar mest på dagen och ofta i stora flockar.2,5
Tofsvipor från Skandinavien och norra Europa övervintrar i Frankrike, på Iberiska halvön och i länderna runt Medelhavet. De övervintrar också i norra Afrika och på Madeira och Kanarieöarna. I låglandet längst västerut i Europa flyttar de häckande fåglarna inte alls.5
På 1970-talet fanns cirka 120 000 par i Sverige, men i början av 2020-talet var de nere i ungefär 38 000. Under de senaste 18 åren beräknas beståndet ha minskat med 45 procent, med en särskilt kraftig nedgång i landets västra delar. Arten hade redan drabbats hårt på 1800-talet, när våtmarker dikades ut.1,2,4
Sett över hela världen räknas tofsvipan som nära hotad (NT). Det finns uppskattningsvis 4,3 till 7 miljoner vuxna fåglar.5,6
Daggmaskar och insekter är det viktigaste bytet, men sniglar och växtmaterial går också ner. Maskarna letar viporna upp med både syn och hörsel, och ibland med ett fottramp som får dem att röra sig i jorden. Skrattmåsar och ljungpipare söker ofta föda i samma flockar. Närvaron av skrattmåsar ger ett visst skydd mot rovdjur. Samtidigt stjäl de ofta byten från viporna.3,4,5,6
Ett bra häckningsställe är öppet och har låg eller gles växtlighet, så att fienderna syns på långt håll. Paren slår sig gärna ner nära varandra, och när en inkräktare dyker upp går grannarna till gemensamt anfall. Där landskapet bara består av åker söker de sig till fuktiga svackor med dålig gröda och till platser intill en våtmark, och där finns också maten till familjen.2,3
Honan avgör var boet hamnar: hanen har förberett flera gropar i marken, och hon väljer en. Några strån i gropen är allt bomaterial. Där lägger hon oftast fyra ägg, ljusbruna till ljusgröna med stora bruna fläckar och svåra att upptäcka. Hon står också för det mesta av ruvningen, som tar omkring 28 dagar. Första häckningen sker i regel när fåglarna är två år.2,3,4,5,7
Flygga blir ungarna efter 35 till 40 dagar, och det händer att en av föräldrarna har gett sig av innan dess. De vuxna håller vakt medan ungarna klarar sin mat på egen hand från första början. Mer än en kull om året blir det sällan, och bara om den första har gått förlorad.5,7
Värst är situationen på åkermark. Till de största hoten hör utdikning och effektivare dränering, som minskar antalet fuktiga svackor. Dit hör också mer vall och höstsådda grödor, och strandängar som betas eller slås för lite. Harvning, sådd och vältning på våren kan förstöra häckningen, och tidig vallskörd kan förstöra bona innan ungarna kan flyga. Där spannmålsodlingen är intensiv går det särskilt dåligt för arten.1,2,3
Det finns mycket man kan göra för att hjälpa tofsvipan. Man kan spara fuktiga svackor på åkern, anlägga våtmarker intill åkrarna och låta strandängar betas eller slås. Det hjälper också att märka ut bon så att man kan köra runt dem, och att samla nödvändiga maskinarbeten under ruvningen till en och samma vecka. Då hinner fåglarna lättare lägga en ny kull. Mer vårsådd gröda är ytterligare en åtgärd. Det är i sådana fält tätheten av häckande vipor är högst, och ett fält som ligger vid betesmark eller våtmark är extra värdefullt.2
Tofsvipan är sällan svår att bestämma. Tofsen behövs inte för att känna igen en flygande vipa, eftersom de breda, rundade vingarna och den svartvita dräkten räcker.4,5,8
Har du hittat fel i artikeln? Kontakta oss
Tofsvipa är en vadarfågel som tillhör familjen pipare och häckar över stora delar av tempererade Eurasien. Merparten är flyttfåglar som övervintrar så långt söderut som norra Afrika, norra Indien, Pakistan och sydöstra Kina. Den flyttar främst dagtid och ofta i stora flockar. Häckningspopulationen i låglandsområden i västligaste Europa är stannfåglar.
En tofsvipa är ungefär 28–31 cm lång och väger 250.3 gram.
Tofsvipa har ett vingspann på ungefär 67–72 cm.
Tofsvipa väger ungefär 250.3 gram.
Flest observationer av tofsvipa rapporteras i mars, baserat på svenska fågelskådares rapporter det senaste året.
Tofsvipa bedöms som vanlig i Sverige. Graderingen bygger på var och hur ofta arten setts de senaste fem åren samt BirdLife Sveriges officiella artlista.
På kartan ovan ser du var tofsvipa har observerats i Sverige de senaste 12 månaderna. Zooma in för att hitta platser nära dig.
