Fratercula arctica
Ute till havs är lunnefågeln i regel tyst. Det enda som brukar höras är ett mjukt spinnande eller surrande ljud som fågeln ibland ger ifrån sig i flykten. Den som letar efter skrik eller ropande läten från en lunnefågel över öppet vatten får sällan höra något alls.
Alla läten och ljud för lunnefågel →Utbredningskarta över var Lunnefågel har observerats i Sverige.
Senaste dygnet
Lunnefågeln beskrevs av Linné 1758, då under namnet Alca arctica. Idag heter den Fratercula arctica och hör till ett släkte som Mathurin Jacques Brisson beskrev 1760, tillsammans med tofslunne och hornlunne. Tidigare delades arten upp i tre underarter efter hur långt norrut fåglarna häckade, men den indelningen byggde på glidande övergångar och visade sig godtycklig, så arten räknas numera som enhetlig.1
Det är en kompakt fågel på 28-34 centimeter, med en vingbredd som anges till 50-60 centimeter i den svenska litteraturen och 47-63 centimeter i den engelska. Stående på land är den ungefär 20 centimeter hög. Den är lätt att känna igen på sitt clownliknande utseende, med den stora färgglada näbben och de orange benen.1,2,3
Det vetenskapliga namnet Fratercula betyder den lille brodern. Namnet har tolkats som en likhet med en munk, men också som en beskrivning av gångstilen, där fågeln lyfter ena foten över den andra som om den bad en bön. Det svenska ordet lunne har flera föreslagna ursprung. Elof Hellquist avfärdade kopplingen till isländskans lund (ryggradsköttet eller fettet) som föga trolig, och det mest sannolika är ett samiskt lånord i fornnordiskan från londe, som betyder fågel (jämför nordsamiskans loddi). Utbredningen av ordet stämmer med den historiska samiska utbredningen. Äldre svenska namn på arten är grönländsk papegoja och utländsk alka.1,3
I sommardräkt är ovansidan svart och undersidan vit, med ett brett svart halsband. Vingarna är svarta ovanifrån och grå undertill. Ansiktssidorna och strupen är ljust askgrå, och benen är orange.1
Näbben är stor och papegojlik i blått, gult och rött, med välvda fåror tvärs över. I mungipan sitter en rund gul fläck. Med åldern kan en eller flera fåror tillkomma i den röda delen av näbben. Runt ögat sitter en del av teckningen som gör ansiktet så egendomligt: ovanför ögat en mörkt blågrå triangelformad fläck av hornartad hud, under ögat en rektangulär hudfläck, och runt själva ögat en röd ring.1,2
Vinterdräkten är betydligt dovare. Ansiktet blir mörkt gråtonat och näbben både mörkare och mindre. Hos brittiska fåglar beskrivs förändringen som att buk och huvud bleknar mot grått, att näbben tappar sin starka färg och att benen blir dovt gula.1,5
Vikten skiljer sig mellan olika områden. Fåglar på norra Island väger i genomsnitt 650 gram, medan fåglar på Färöarna ligger omkring 400 gram. Hanen är vanligen något större än honan.2
Ungfågeln ser annorlunda ut och är lättare att missa. Näbben är mycket smalare och saknar fåror, ansiktet är mörkt grått och hela fågeln verkar mattare i färgerna. Näbbspetsen och benen är gulbruna.1,2
Lunnefågeln häckar i Nordatlanten, Nordsjön och Norra ishavet, upp till 80 grader nordlig bredd, samt längs Europas, norra Asiens och Nordamerikas kuster. Kärnområdena är Island, Norge, Färöarna och Storbritannien, och de största kolonierna finns på Island, Färöarna, i Skottland och på Lofoten. Island hyser 60 procent av världspopulationen.1,2
Världspopulationen uppskattas till 3,8-8,2 miljoner häckande par, motsvarande 12-14 miljoner vuxna individer. Det europeiska beståndet beräknades 2015 till 4,8-5,8 miljoner par, varav omkring 113 000 par i Nordsjön. Storbritannien hyser cirka 9 procent av det europeiska beståndet, och där har 23 procent av lunnefåglarna försvunnit under de senaste 20 åren.1,2,5
Arten är flyttfågel. De brittiska häckfåglarna övervintrar långt ute till havs, många långt ut i Atlanten och andra kvar i Nordsjön. En fågel som följdes med ljusloggare tillryggalade 7 700 kilometer över havet under åtta månader. Längs Jyllands nordvästra kust i Danmark övervintrar omkring 3 500 lunnefåglar.2,4,5
I Sverige är lunnefågeln nationellt utdöd. Den häckade i Bohuslän fram till 1970, med kolonier på Soteskären och Stora Knappen i Väderöarna. Första dokumentationen som häckfågel är från den 14 juli 1837, och det sista häckande paret noterades 1970. Det historiska svenska beståndet uppskattas till omkring 100 par. Bakom utrotningen låg jakt och äggplockning samt predation från mink, och fridlysningen i Göteborgs och Bohus län 1913 kom för sent.1,3
Fågeln går fortfarande att se i Sverige. Den ses årligen vid västkusten under flyttning, särskilt vintertid. Vid vinterobservationer har mer än 300 individer noterats 1990, 225 individer 1996 och 440 individer 2002. Enstaka sommarfynd av adulta fåglar har gjorts på Soteskär, och 2006 sågs ett par vid Nidingens fyrplats. Juvenila fåglar har påträffats så långt söderut som Halmstad den 18 augusti 1956 och Härmanö den 13 augusti 1973. Sällsynta inlandsfynd finns från Öland, Gotland, Mälaren, Vättern, Dalsland och Lappland.1
Senare försök att återinplantera arten i Sverige misslyckades, men det finns hopp om att fåglarna ska återkolonisera på egen hand.1
Lunnefågeln häckar i kolonier på gräsbevuxna branta sluttningar på öar och längs klippiga kuststräckor. Längs den norska kusten häckar den i stora kolonier i jordhålor vid branta sluttningar och klippor.1,3
Boet ligger i en jordhåla eller gång, eller i ett litet hål i stenrösen intill kustklipporna. Fåglarna gräver egna hålor i de gräsbevuxna klipptopparna eller tar över befintliga hål, ibland gångsystem som kaniner grävt. Sluttningarna kan bli underminerade av ett helt nätverk av tunnlar. Vissa fåglar samlar stjälkar och torra grässtrån till boet, andra bryr sig inte om bomaterial.1,2
Paret lägger ett enda vitt ägg per år. Ägget mäter ungefär 61 gånger 42 millimeter och väger omkring 62 gram. Ruvningstiden är 39-45 dagar, och ungen stannar i boet 34-50 dagar, normalt 38-44.2
Före och under äggläggningen lämnar hanen över småfisk till honan. Det fungerar både som ett kriterium när honan väljer partner och för äggens kvalitet.1
Vid utflygningen har ungen nått omkring 75 procent av sin vuxna kroppsvikt. Den lämnar boet på natten, när risken att bli tagen av rovdjur är som lägst, och går, springer och flaxar sig ner till havet. Vid gryningen kan den befinna sig ungefär tre kilometer från stranden. Familjen lämnar bohålan samtidigt någon gång under augusti.1,2
Ungfåglarna kommer tillbaka till land först efter två till tre år, och de första besöken i kolonin handlar bara om att titta på den. Parbildningen sker senare, vid fem års ålder, och könsmognaden inträder vid fyra till fem år.1,2,3
Födan är småfisk och bläckfiskar. Tobis, sill och skarpsill är de viktigaste fiskarterna, och i engelska uppgifter nämns även lodda. Fiskarna är normalt 5-12 centimeter långa, ofta omkring 7 centimeter, men fåglarna klarar fisk upp till 18 centimeter. Fiskens höjd kan vara högst 23 millimeter. En vuxen fågel äter 100-130 gram om dagen, vilket motsvarar ungefär 40 fiskar. Vid jakt kan den stanna under vattnet i upp till en minut. I flykten kan lunnefågeln nå 80 kilometer i timmen, med vingslag flera gånger per sekund.1,2
Lunnefåglar kan bli gamla. Natursidan anger att fågeln kan bli 25 år, och individer i Skottland har dokumenterats bli äldre än 30 år.1,3
Arten är globalt rödlistad som sårbar sedan 2015, då den flyttades upp från livskraftig. Hoten är många: predation från måsfåglar, invasiva arter som råttor, katter, hundar och rävar, miljöförstöring, födobrist, bifångst i fiskenät och oljeutsläpp, där gifterna ger njur- och leverskador. I Norge minskade beståndet med omkring 50 procent mellan 1980 och 2010, och Torrey Canyon-olyckan 1967 dödade 85 procent av den franska populationen. Kraftiga tillbakagångar skedde mellan 1970 och 1990 på Färöarna, i Irland, södra England och Bretagne. På ön Runde i Norge fanns cirka 500 000 lunnefåglar i början av 1970-talet, och vid millennieskiftet hade de minskat kolossalt.1,2,3
Födobrist återkommer i flera av rapporterna. Tobisen trivs inte i varmare vatten och rör sig norrut, och överfiske, klimatförändringar, miljögifter, äggstöld och plast i haven pressar bestånden. I danska Nordsjön hittades under februari och mars ett ovanligt stort antal lunnefåglar döda eller döende längs Jyllands västkust. Fåglarna var kraftigt avmagrade med helt tömda fettdepåer, alltså svält och näringsbrist, inte miljögifter. Liknande händelser har inträffat flera gånger under senare årtionden över större delen av norra halvklotet, ofta kopplade till utfiskning eller till att havsekosystemen ändras när temperaturen stiger.3,4
Utanför Maine i USA har populationen minskat med 2,5 procent per år sedan 1993. På Machias Seal Island överlevde bara 12 procent av ungarna 2016, mot normalt omkring 60 procent, vilket var de sämsta resultaten sedan övervakningen började 1995. Fåglarna flyger sällan längre än ungefär 1,5 mil på sina fisketurer från kolonin, och när sillen drar norrut hittar föräldrarna inte mat tillräckligt nära. På en plats lyckades lokala fiskare vända utvecklingen genom att skydda den akadiska kungsfisken, så att det fanns tillräckligt med föda.9
Den vuxna lunnefågeln i sommardräkt är svår att ta fel på. Ungfågeln är en annan sak, och den kan förväxlas med alkekung. Alkekungen är dock tydligt mindre: 19-21 centimeter lång med en vingbredd på 34-38 centimeter och en vikt på ungefär 150-175 gram, alltså knappt större än en stare, medan lunnefågeln är omkring 33 centimeter.1,6,8
Alkekungen har svart ovansida och vit undersida, en satt kropp med proportionellt stort huvud och en mycket kort, knubbig näbb. Ögon och näbb är svarta i alla dräkter, och de flesta individer har en liten men tydlig vit ögonfläck. I vinterdräkt blir bröstet och huvudsidorna vita. Den ses regelbundet längs Sveriges västkust vintertid och har observerats i alla Sveriges landskap i samband med kraftiga västliga stormar. Den är noterad under alla månader utom juni och juli.6,8
Ljudmässigt går arterna att skilja åt. Alkekungen är tystlåten utanför häckningskolonierna, men i kolonierna hörs tjattrande och kvittrande ramsor, och flygande fåglar ger ifrån sig en gnäggande ramsa som varningsläte. Alkekungen lever av små kräftdjur och plankton som den jagar i flockar nära kusten, och den är en utpräglat arktisk art som övervintrar i Nordatlanten.6,8
Tordmulen delar kolonier med lunnefåglar och grisslor och kan därför ses tillsammans med dem. Den är större, 38-43 centimeter lång med en vingbredd på 60-69 centimeter. I sommardräkt har den svart huvud, svart ovansida och vitt bröst och vit buk. Näbben är kort och hög med vertikala räfflor, en mycket trubbig spets och karakteristiska vita teckningar, alltså inte alls den färgglada näbb lunnefågeln bär. Ett bra kännetecken är den helvita undersidan av vingroten. Vid häckningskolonierna hör man djupa och knarrande urrr. I Sverige häckar tordmulen i klippbranter och på steniga skär i utskärgårdar, främst i Östersjön från Gotland och norra Småland norrut till Ångermanland, samt i nordvästra Skåne och i Bohuslän, och den är bedömd som livskraftig och ökande.7
Har du hittat fel i artikeln? Kontakta oss
Lunnefågel är en fågel som tillhör familjen alkor. Den häckar i nordatlanten både på den europeiska och nordamerikanska sidan. Lunnefågeln minskar kraftigt i antal till följd av predation från invasiva arter, miljöförstöring och födobrist. Internationella naturvårdsunionen IUCN anser den vara hotad och placerar den i kategorin sårbar. Den häckade i Sverige fram till 1970 men anses idag utdöd i svenskt territorium.
En lunnefågel är ungefär 28–34 cm lång och väger 400–650 gram.
Lunnefågel har ett vingspann på ungefär 50–60 cm.
Lunnefågel väger ungefär 400–650 gram.
Flest observationer av lunnefågel rapporteras i november, baserat på svenska fågelskådares rapporter det senaste året.
Lunnefågel bedöms som mycket sällsynt i Sverige. Graderingen bygger på var och hur ofta arten setts de senaste fem åren samt BirdLife Sveriges officiella artlista.
På kartan ovan ser du var lunnefågel har observerats i Sverige de senaste 12 månaderna. Zooma in för att hitta platser nära dig.
Inga observationer hittades för denna art de senaste 24 timmarna.
