Översikt
Tobisgrisslan är en medelstor alkfågel som lever vid kusten. I sommardräkt är den svart med vita vingfläckar och scharlakansröda ben och fötter, en dräkt som är omisskännlig inom det område där arten finns. Släktet Cepphus rymmer tre grisslearter, och vår tobisgrissla heter Cepphus grylle på latin.6,7
Arten har många gamla namn i svenskan. Svenska Wikipedia nämner grisla, tiste och persupp. Fågeln.se listar bland annat Olle drucken, Iste, Grylla och Gröttla, samt formerna tejst, teiste och teste.1,2
Utseende
Om kroppslängden går källorna isär. Svenska Wikipedia anger 34 till 37 centimeter, engelska Wikipedia 30 till 32 centimeter. Vingspannet uppges till 52 till 58 centimeter i båda, och Fågeln.se sammanfattar fågeln som ungefär 35 centimeter lång med ett vingspann på omkring 55 centimeter. Vikten ligger på 300 till 460 gram.1,2,5
Sommarfågeln är helt svart så när som på en stor vit fläck på vingens ovansida, och benen är röda. Ben, fötter och munhålans insida är lysande korallröda, medan näbben är svart.1,2,5
Vinterdräkten ser helt annorlunda ut. Huvudet och undersidan blir vita, med huvudet i ljusgrått, och ovansidan blir tvärvattrad i ljusgrått och vitt. Den vita vingfläcken finns kvar, och benen och fötterna blir blekare röda.1,5
Unga fåglar liknar de gamla i vinterdräkt men är mörkare och brunare på ovansidan. Hos förstaårsfåglar är den vita vingfläcken fläckig i stället för rent vit, med inslag av grå eller bruna fjädrar, och hela fågeln har en brunaktig ton jämfört med de vuxna. Den fläckiga vingfläcken går att se även på håll.1,5
Utbredning och förekomst i Sverige
Tobisgrisslan häckar cirkumpolärt i norra Atlanten och Arktis, från Maine till Alaska, söderut till Irland och i Östersjön. BirdLife Västmanland beskriver utbredningen som nästan cirkumpolär i norra Atlanten, norra Nordamerika och Asien. Fem underarter erkänns, och de skiljer sig i småsaker som vinglängd, näbblängd och hur långt den vita vingfläcken sträcker sig.1,3,5
I Sverige finns två av underarterna. Atlantunderarten arcticus häckar längs västkusten från Bohuslän till nordvästra Skåne, medan östersjöunderarten grylle förekommer från Gotland och norrut till finska gränsen. Fågeln.se anger förekomst längs kusterna från Stockholms skärgård och norrut, samt vid Västkusten och Östersjökusten, och BirdLife Västmanland skriver att arten är häckfågel längs hela den svenska kusten.1,2,3
Vintertid delar de svenska fåglarna på sig. Västkustpopulationen övervintrar i Danmark, och östersjöpopulationen håller till i södra Östersjön.3
Inne i landet är tobisgrisslan extremt sällsynt. I Västmanland finns bara två kända fynd: en fågel vid Hargen, Blacken i Mälaren den 5 maj 1979, och en vid Ullersättersviken, Väringen den 6 maj 1986. Båda gjordes under vårsträcket i början av maj.3
Globalt är arten livskraftig. Svenska Wikipedia uppskattar världspopulationen till mellan 400 000 och 1 500 000 vuxna individer, medan Birds of the World anger en nyare uppskattning på 250 000 till 500 000 par. Att räkna exakt är svårt, eftersom fåglarna häckar i håligheter och i små kolonier.1,5,6
För svensk del har det gått åt rätt håll. Från och med 2025 ändrades rödlistestatusen från nära hotad till livskraftig, efter en tydlig ökning som de svenska fågeltaxeringarna visat under 2015 till 2024. Samma bild syns i Bottniska viken, där tobisgrisslan under inventeringen 2010 till 2020 var en av fyra kustfågelarter med positiv trend, tillsammans med knölsvan, vitkindad gås och strandskata. I samma område hade mer än var fjärde kustlevande art minskat.1,4
De största hoten mot den svenska populationen är förmodligen oljeutsläpp och predation från mink. Hur illa det kan gå syns i ett enskilt fall: en koloni på omkring 2 600 individer vid Malgrundet slogs ut av mink 2005. Fågeln.se, som stavar platsen Malågrundet, beskriver den som Sveriges största koloni.1,2
Ekologi och häckning
Tobisgrisslan häckar i små kolonier eller som enstaka par vid klippiga kuster och öar. Boplatsen ligger i stenskravel och klippskrevor, ibland under drivved eller i hålor, och äggen läggs på marken under klippor eller i bergsskrevor. Vissa par bygger inget egentligt bo alls. Kolonierna är små och spridda i den södra delen av utbredningsområdet, medan kolonier på 2 000 till 10 000 par har rapporterats i höga Arktis.1,2,5,6
Arten är monogam, paren håller ihop under flera år och fåglarna är mycket platstrogna.1
Till skillnad från de flesta alkfåglar, som lägger ett enda ägg, lägger tobisgrisslan två. Äggen är matt vita till blekgröna och kraftigt tecknade med mörka fläckar och plumpar. Enligt svenska Wikipedia värps de i maj och ruvas i 28 till 29 dygn; engelska Wikipedia anger 28 till 32 dygn. Båda föräldrarna ruvar, och Fågeln.se beskriver att de turas om under ungefär fyra veckor.1,2,5,6
Ungarna stannar kvar i boet ytterligare cirka 35 dagar, alltså ungefär en månad efter kläckningen. Sedan får de klara sig själva och lära sig söka föda på egen hand. Engelska Wikipedia anger att de blir flygga vid 30 till 40 dagars ålder och då lämnar boet utan föräldrarna.1,2,5
Födan tar den under vattnet. Fågeln dyker från ytan och simmar under ytan efter byten, huvudsakligen fisk och kräftdjur men också en del blötdjur, insekter och växtdelar. Den söker på eller nära bottnen på grunt vatten och i tångbältena, efter bland annat simpor, smörbult, tejstefisk, tobis och sill, och tar även maneter. Dykningarna går vanligen ner till 15 till 20 meter, och som mest har 43 meter dokumenterats. Små byten sväljs under vattnet medan större tas upp till ytan, och under ungperioden bär fågeln hem ett byte i taget.1,5,6
Förväxlingsarter
I flykten kan tobisgrisslan tas för en svärtehane. Det som skiljer är de svirrande vingslagen, typiska för alkorna, och den baktunga profilen.1
Sittande eller simmande i sommardräkt är fågeln däremot svår att ta miste på inom sitt utbredningsområde, med den svarta dräkten, de vita vingfläckarna och de röda benen. Svårare blir det vintertid, när dräkten är helt annorlunda tecknad, och med unga fåglar, vars vingfläck är fläckad av grå eller bruna fjädrar i stället för rent vit.5,6
