Översikt
Alkekungen är en liten alka, knappt större än en stare. Totallängden är 19–21 centimeter och vingspannet 34–38 centimeter, och en vuxen fågel väger omkring 150–175 gram. Den är tydligt mindre än de andra alkorna i Atlanten: lunnefågeln mäter runt 33 centimeter och sillgrisslan 38–46. Alkekungen är enda nu levande art i släktet Alle och beskrevs av Linné 1758.2,3,5
Det är en utpräglat arktisk fågel som häckar i den nordligaste delen av norra halvklotets arktiska område och övervintrar i Nordatlanten. Längs den svenska västkusten ses den regelbundet under senhöst och vinter, vissa år i stora antal. Ett äldre svenskt namn på arten är sjökung. Namnet Alle är ett gammalt ord för en liten alka och har nordiskt ursprung, trots att det ser latinskt ut.2,3
Eftersom alkekungen inte häckar i Sverige bedöms den inte i den svenska rödlistan utan står i kategorin NA. Den svenska förekomsten anges som regelbunden men ej reproducerande, och invandringshistorien som spontan. Arten är fridlyst enligt 4 § artskyddsförordningen och räknas även som vilt, vilket betyder att den är fredad men kan vara jaktbar enligt jaktförordningen eller jaktlagen. Globalt är den bedömd som livskraftig.1,5
Svalbard hyser omkring 90 procent av världens häckande alkekungar. Världsbeståndet är svårt att uppskatta, men den europeiska uppskattningen på ungefär 80 miljoner individer säger något om storleksordningen.6
Utseende
Kroppen är ganska satt och huvudet proportionellt sett stort. Näbben är mycket kort och knubbig. Ögon och näbb är svarta i alla dräkter, men de flesta fåglar har en liten, tydlig vit fläck ovanför ögat. Fötterna är grå och har simhud. Hane och hona ser likadana ut.2,3
I sommardräkt är huvud, bröst, rygg och stjärt svarta. Vingens ovansida är svart med en vit bakre kant närmast kroppen och små vita markeringar, medan undersidan av vingen är gråaktig. Undersidan av kroppen är vit. I vinterdräkt, alltså den dräkt man ser hos oss, är även bröstet och huvudets sidor vita. Ungfåglar i sin första vinterdräkt kan ofta se brunaktiga ut.2
I flykten ser kroppen tydligt spolformad ut. Fågeln flyger något ostadigt, med mycket snabba vingslag och, som alla alkor, tätt över havsytan. Mellan dykningarna ligger den ofta mycket lågt i vattnet med släpande vingar.2
Utbredning och förekomst i Sverige
Arten häckar i enorma antal på högarktiska öar i norra Atlanten. Nominatformen, som kallas mindre alkekung, häckar på östra Baffinön, Grönland, Island, Jan Mayen, Novaja Zemlja och Svalbard. Det är också denna underart som är registrerad i den svenska taxonomiska databasen. På Grímsey norr om Island häckade den tidigare, men där är den utdöd.1,2,5
Alla alkekungar flyttar söderut på vintern, till de norra delarna av Nordatlanten. Arten är vanlig i Norska havet, och de största vinterkoncentrationerna finns i Arktis nära packisens kant, med mindre antal längre söderut. Norra Nordsjön är ett viktigt övervintringsområde. Fåglarna stannar till havs hela vintern och kommer nära land i princip bara när vinterstormar driver dem dit.5,6
Vid Sveriges och Norges västkust ses alkekungen regelbundet vintertid, vissa år i stora antal. Vid kraftiga västliga vinterstormar kan den föras långt in över fastlandet, och den har observerats i samtliga svenska landskap. Under alla årets månader utom juni och juli finns den noterad i Sverige. Sena höststormar kan pressa fåglarna söder om de normala vinterområdena eller in i Nordsjön, och kan orsaka massdöd av sjöfåglar till havs och ibland på land.2,5
Hur ovanlig arten är beror helt på var i landet man befinner sig. I fyndrapporteringen har alkekungen olika status i olika rapportregioner: i vissa räknas den som sparsam, i andra som mycket sällsynt eller extremt sällsynt, och där krävs raritetsbeskrivning för den regionala rapportkommittén.1
I Västmanland, som ligger långt från kusten, finns bara två fynd genom tiderna. Det första gjordes 1879, när en fågel fångades vid Järnboås i Nora den 30 december. Det andra är från 2002, då ett exemplar påträffades vid Långnälasjön i Gunnilbo den 3 december. Båda i december.4
Häckning så här långt söderut har hänt en enda gång i vårt närområde: år 1865 häckade ett par i Bottniska viken, i Haukipudas norr om Uleåborg i Finland.2
Ekologi och häckning
Alkekungen häckar i mycket individrika kolonier på klippiga kuster vid öppet, isfritt hav, gärna i rasbranter. Boet läggs i klippsprickor och under stora stenar, och fågeln kan bära in små stenar, gammalt gräs och lavar i hålan. Arten är monogam och har hög boplatstrohet, så samma par använder ofta samma hålighet år efter år.2,5
Kullen består oftast av ett enda ägg, blekt grönblått, ungefär 48 gånger 34 millimeter och 28 gram tungt. Båda föräldrarna turas om att ruva, i regel lika mycket, under 28 till 31 dygn. Den nykläckta ungen väger omkring 21 gram och kan inte hålla sin egen kroppstemperatur, så föräldrarna värmer den i cirka fem dygn. Därefter besöks den bara för matning. Ungen tas om hand av båda föräldrarna och blir flygfärdig efter ytterligare 23 till 30 dygn. Ungarna lämnar boet ungefär samtidigt som de andra i kolonin, och oftast på natten.2,5,6
Födan består i huvudsak av små kräftdjur, framför allt hoppkräftor, men också av små blötdjur och annat smått ryggradslöst samt av småfisk. Behovet är stort: en fågel på 150 gram behöver omkring 60 000 hoppkräftor per dygn, vilket motsvarar ungefär 30 gram torrvikt föda. Nyare forskning tyder på att alkekungen inte filtrerar planktonet utan siktar på bytet och suger in det. Fåglarna simmar under vattnet när de söker föda, nära stranden under häckningstiden och nära iskanter och kuster på vintern. Alkekungarna är sociala och söker oftast föda flockvis; de lämnar sina berg i enorma svärmar.2,5
De viktigaste fienderna i kolonierna är vittrut och fjällräv, som kan ta både ägg, ungar och vuxna fåglar. Även andra måsfåglar och rovfåglar tar arten, och isbjörn har i vissa fall rapporterats äta alkekungsägg.2,5
Eftersom alkekungen till stor del lever ute till havs och längs kusterna drabbas den hårt av oljeutsläpp, som skördar offer i stora antal. Varmare klimat på Grönland och Island tros också påverka beståndet. Globalt bedöms arten ändå som livskraftig: bestånden verkar minska, men minskningen anses inte gå tillräckligt snabbt för att oroa på medellång sikt, särskilt eftersom antalen i vanliga fall fluktuerar mycket.2,5
Förväxlingsarter
Storleken avgör det mesta. Tordmulen är 38–43 centimeter lång med 60–69 centimeters vingspann, alltså ungefär dubbelt så lång som alkekungen och med nästan dubbelt vingspann. Den har svart huvud och ovansida och vitt bröst och buk, och en grov, kort och hög näbb med mycket trubbig spets, svart med ett tydligt vitt streck tvärs över båda näbbhalvorna och ett vitt streck från näbbasen upp till ögat. I vinterdräkt är haka, kind och delar av huvudet vita.8
Sillgrisslan är ännu större, 38–46 centimeter med 61–73 centimeters vingspann, och en vuxen fågel väger normalt runt ett kilo mot alkekungens 150–175 gram. Näbben är lång och spetsig, vilket är en tydlig skillnad mot alkekungens mycket korta och knubbiga. När sillgrisslan flyger sticker de gråsvarta fötterna ut bakom fågeln. På vintern är haka och området bakom ögat vitt.9
Tobisgrisslan ligger närmare i storlek men är ändå betydligt större, 34–37 centimeter med 52–58 centimeters vingspann. Den har spetsig näbb, päronformad kropp och ett relativt litet huvud, tvärtemot alkekungens proportionellt stora. Den stora vita vingfläcken finns kvar året om och syns väl i flykten. På vintern skiftar huvud och undersida till vitt medan ovansidan är tvärvattrad.10
Flykten hjälper inte alltid till att skilja dem åt, eftersom alkor i allmänhet flyger tätt över vattnet med snabba, svirrande vingslag. Håll i stället ögonen på storleken, huvudets proportioner och näbben: satt kropp, stort huvud och en kort knubbig näbb pekar mot alkekung.2,3,10
