Arenaria interpres
Locklätet är ett staccatoartat "tuck-a-tuck-tuck", alltså korta, hårda stavelser som kommer tätt efter varandra, samt ett kort "k(l)ju".
Alla läten och ljud för roskarl →Utbredningskarta över var Roskarl har observerats i Sverige.
Senaste dygnet
Roskarlen är en liten, kraftigt byggd vadare som håller sig till kusten. Den är ungefär så stor som en stare och under häckningstiden brokigt tecknad i svart, vitt, rödbrunt och brunt, med röda ben. I Sverige häckar den på kala holmar och skär längs Östersjökusten, från Blekinge upp till Norrbotten samt på Öland och Gotland.1
Namnet kommer av dialektordet rosig, "blommig, brokig", och syftar på fjäderdräkten. Arten har också kallats höttring och tolk. På flera andra språk har den fått namn efter sin vana att vända på stenar när den letar mat: steinvender på norska, stenvender på danska, Steinwälzer på tyska och turnstone på engelska.2,3
Det svenska beståndet har minskat kraftigt och arten är klassad som starkt hotad (EN) i rödlistan 2025. Globalt har den flyttats från livskraftig till nära hotad.1,7
Längden är 22–24 centimeter och vingspannet 43–49 centimeter. Kroppen är kompakt med kort hals och kort, stark näbb. Näbben är bara ett par centimeter lång och svagt uppåtböjd, och det är den fågeln använder när den bänder upp småsten. Vikten ligger vanligen mellan 85 och 150 gram.2,3,4
I sommardräkt är huvudet svartvitt, ryggen rödbrun, undersidan vit och benen röda. Bröstet är till största delen svart med vita fält på sidorna, och på huvudet finns svarta streck på hjässan och ett svart ansiktsmönster. Honan är något mattare än hanen och har brunare, mer streckat huvud.3,4
Vinterdräkten är enklare: mörkt gråbrun ovansida med svart fläckning, mörkt huvud med lite vitt inslag och vit undersida. Ungfåglarna ser ut ungefär som gamla fåglar i vinterdräkt, men har ljusbrunt huvud och ljusa fjäderkanter på ovansidan som ger ett fjälligt intryck.1,3,4
I flykten är fågeln lätt att känna igen. Då syns vitt vingband, ett vitt fält vid vingbasen och vitt på nedre ryggen, övergumpen och stjärten. Roskarlen är den enda småväxta vadaren som ser svartvit ut både när den sitter och när den flyger. Den är mindre än en rödbena.2,4,8
Roskarlen har en vidsträckt utbredning runt Arktis och häckar längs kusterna och en bit in på tundran runt hela Norra ishavet. I Europa är utbredningen begränsad till den norska kusten och Östersjöns kuster i Sverige, Finland och Estland. Den europeiska populationen uppskattas till 34 000–81 000 par, varav 20 000–40 000 par på Grönland, 5 000–15 000 par i Norge och 4 000–4 500 par i Finland. I Danmark finns ett fåtal små isolerade bestånd, totalt omkring 50 par 2007.1
De svenska förekomsterna är i allt väsentligt knutna till Östersjöområdet, från nordöstra Skåne norrut till finska gränsen. Huvuddelen av beståndet finns numera längs Västerbottens och Norrbottens kuster samt i Upplands skärgård. Längs Västkusten häckade arten sällsynt fram till 1995, som mest 13 par i Halland 1968–1970, och därefter har inga häckningar konstaterats. I Vänern konstaterades häckning första gången 1935, och antalet par har under 1990- och 2000-talet varierat mellan noll och tolv.1
Tillbakagången går igen i nästan alla landskap. På Öland räknades 107 par vid strandängsinventeringen 1988 mot 25 par 2008. På Gotland minskade de viktigaste strandängsområdena från 258 par 1996 till 153 par 2006. I Östra Smålands ytterskärgård fanns 60 par 1990 och 12 par 2008. Västerbotten är det enda kustområde där arten bevisligen har ökat de senaste 20 åren, med drygt 700 par i början av 2000-talet. I Norrbotten räknades 201 par 2007–2008.1
Antalet reproduktiva individer i Sverige skattas till 1 680, med ett osäkerhetsintervall på 1 240–2 100. Minskningstakten har uppgått till 55 procent under de senaste 21 åren, vilket motsvarar tre generationer, och minskningen gäller både utbredning, förekomstarea, habitatets kvalitet, antalet lokalområden och antalet häckande fåglar. Bedömningen vilar bland annat på skärgårdsinventeringar och på den negativa påverkan från mink och trut.1
Efter tio års kustfågelinventering i Bottniska viken 2010–2020 hade 26 procent av de 43 övervakade arterna minskat, medan 9 procent hade ökat. Roskarlen lyfts fram särskilt: minskningen har framför allt skett i de södra och mellersta delarna av östkusten, och utbredningen förskjuts allt mer norrut, vilket gör Bottniska viken allt viktigare för arten.6
Orsakerna till tillbakagången är inte klarlagda, och förmodligen samverkar flera faktorer. Roskarlen är starkt knuten till öppna och vegetationsfattiga stränder. Mitt i 1900-talet var skärgården fortfarande präglad av bete, men när öarna avfolkades och betesdjuren försvann växte öppenmarkerna igen till täta enbusksnår eller sluten skog. Att upphört bete inte är hela förklaringen visas av att bestånden på Öland och Gotland minskade trots att betestrycket förstärktes på flera håll under 1990-talet. Regionalt har beståndet gått ner mycket kraftigt där minken vandrat in och etablerat sig, och efter att minkbeståndet decimerats har roskarlen efter några år återhämtat sig.1
De åtgärder som pekas ut är fortsatt hävd med hårt bete på strandängar med häckande roskarl, röjning av träd, buskar och högväxta gräs i strandnära delar och på de viktigaste häckningsöarna i ytterskärgården, skydd av mås- och tärnkolonier samt jakt och fångst för att hålla tillbaka minken. Eftersom tärnor och måsar byter häckningsö oväntat behövs en lagstiftning som snabbt kan skapa fågelskyddsområden. Roskarlen är fredad enligt jaktförordningen och förtecknad i Bernkonventionen, Bonnkonventionen och vattenfågelavtalet AEWA.1
Våra roskarlar övervintrar inte i Sverige. De flyttar mot sydväst till Marocko och västra Afrika, och räkningar i övervintringsområdena i Mauretanien antyder en kraftig tillbakagång. Skandinaviska häckfåglar passerar Storbritannien under både vår- och höststräck.1,5
Roskarlarna anländer till häckplatserna i maj eller i slutet av april. I mitten av juli ger sig honan av söderut, i början av augusti följer hanen efter, och sist flyttar ungarna. Sträcket pågår till in i september och går mot sydvästra Europas och Västafrikas kuster.2
Häckningsplatserna ligger på kala holmar och skär från mellanskärgården och utåt, med de högsta tätheterna i ytterskärgården. Roskarlen föredrar öar med grusiga, steniga eller klippiga stränder. Längre söderut i Östersjön och i Skagerrak finns lämpliga miljöer på stränder i anslutning till hårt betade strandängar. Landhöjningskusten anges som förmodligen den enskilt viktigaste anledningen till att arten står sig relativt väl i Bottniska viken, eftersom landhöjningen hela tiden skapar nya öppna stränder och vegetationsfria kobbar och skär.1
En betydande del av det svenska beståndet häckar i anslutning till mås- och tärnkolonier. Samtliga par i Vänern häckar nära kolonier av i första hand fisk- eller silvertärna, ibland skratt- eller fiskmås, och i Stockholms skärgård finns samma starka koppling. Den är så stark att roskarlarna följer med när måsfåglarna byter häckningsö, vilket de gör tämligen ofta. Gråtrutkolonier undviker roskarlen däremot, och från Stockholms skärgård finns flera exempel på öar som den koloniserat efter att gråtruten försvunnit.1
Arten är mycket ortstrogen och återvänder till samma plats år efter år. Hanarna tar upp sina gamla revir, och i de flesta fall kommer också honan tillbaka dit. Vid tiden för äggläggningen flyger hanen i spelflykt runt reviret med långsamma, roende vingslag. Paren är monogama och kan hålla ihop mer än en häckningssäsong.2,4
Boet är en grund grop, ofta på en liten upphöjning med utsikt. De 3–4 äggen läggs oftast något dolt i vegetationen, ibland till och med under vrakgods, men kan också placeras helt öppet bland kullersten, på kalkflis eller i tång. Äggen är grönaktiga med långsträckta bruna fläckar. Ruvningen börjar när tredje ägget är lagt. Båda makarna ruvar, honan mest om dagen och hanen mest om natten, och efter ett tag avtar hanens ruvningsdrift så att honan får ruva mer.1,2
Äggen ruvas i 22–24 dagar. Ungarna lämnar boet strax efter kläckningen, följer föräldrarna till stranden och börjar snart söka föda själva. De är också duktiga simmare. Flygga blir de efter 19–21 dagar. Roskarlen häckar inte förrän vid 3–6 års ålder, och en del av fåglarna som ses i Östersjöområdet är subadulta, alltså inte könsmogna, och häckar inte.1,2
Födan består av allehanda smådjur som plockas på stränderna och i vattenlinjen: insekter, spindlar, tångloppor, små kräftdjur, snäckor och små musslor, och även något vegetabiliskt. Vissa individer äter ägg, till och med roskarlägg, och tärnägg kan också tas.1,2
Många av dessa smådjur gömmer sig i driftvallar och under uppspolat material, och det är där roskarlens arbetsmetod kommer till sin rätt. Den tar tag i föremål, allt från småsten till tångruskor, vänder på dem och plockar i sig kryp under. Utöver stenvändandet har flera andra tekniker beskrivits: att böka i tånghögar med flickande och puttande näbbrörelser, att gräva hål i sand eller lera, att sondera genom att föra in näbben en bit i marken efter snäckor, att knäcka skal med näbben som hammare och att picka kort i ytan. Vilken teknik en fågel använder varierar med individ, kön och social rang, och de dominanta individerna hindrar de underordnade från att böka i tånghögarna. Roskarlar födosöker oftast i flock, och de känner igen varandra på de individuella teckningsmönstren: en attrapp målad som en granne möts av mindre aggression än en främling.1,4
Roskarlen är en av de mer långlivade vadarna. Den årliga dödligheten bland vuxna fåglar ligger under 15 procent, medellivslängden anges till 9 år och den högsta kända åldern är 20 år.4
Roskarlen är förhållandevis lätt att artbestämma. Den är den enda småväxta vadaren som ser svartvit ut både i vila och i flykt, och den korta, svagt uppåtböjda näbben tillsammans med den kompakta kroppen och korta halsen skiljer den från de flesta andra små vadare.2,3
Den art man oftast ser i roskarlens sällskap är skärsnäppan, och i vinterdräkt är de två värda att titta noga på. Skärsnäppan är 19–22 centimeter lång, också satt byggd med kort hals, och dess svarta stjärt skjuter ut bakom vingspetsarna på sittande fågel. I vinterdräkt är den mörkare överlag, med enfärgat brungrått huvud och bröst, alltså utan roskarlens kontrastrika huvudteckning och utan de vita fälten på rygg, vingar och stjärt som syns när roskarlen lyfter.3,9
Miljöerna skiljer dem också åt under häckningstiden. Skärsnäppan häckar på högfjället i fjällkedjan från norra Härjedalen till Torne lappmark och på klippiga kuststräckor, och mindre flockar övervintrar längs västkusten på vågsköljda skär. Roskarlen häckar vid kusten, i huvudsak i Östersjöns skärgårdar, och övervintrar inte i Sverige.9
Rödbenan kan vara värd att ha i huvudet som storleksreferens: roskarlen är mindre än en rödbena.8
Har du hittat fel i artikeln? Kontakta oss
Roskarl är en vadarfågel i familjen snäppor som tillsammans med den nordamerikanska svart roskarl bildar släktet Arenaria. Den har en vid utbredning runt om Arktis samt i norra Europa och kan under flyttning och vintertid ses vid nästan alla kuster i världen. Den minskar i antal och kategoriseras av IUCN som nära hotad. I Sverige är populationsutvecklingen dock så pass negativ att den numera kategoriseras som starkt hotad.
En roskarl är ungefär 22–24 cm lång och väger 85–150 gram.
Roskarl har ett vingspann på ungefär 50–57 cm.
Roskarl väger ungefär 85–150 gram.
Flest observationer av roskarl rapporteras i augusti, baserat på svenska fågelskådares rapporter det senaste året.
Roskarl bedöms som ovanlig i Sverige. Graderingen bygger på var och hur ofta arten setts de senaste fem åren samt BirdLife Sveriges officiella artlista.
På kartan ovan ser du var roskarl har observerats i Sverige de senaste 12 månaderna. Zooma in för att hitta platser nära dig.
