Översikt
Svarthättan är en sångare på 13–15 centimeter. Hanen har en svart hätta, och honan och ungarna har en rödbrun. Den häckar allmänt i södra och mellersta Sverige och söker sig där till grönskande skog: täta lövskogar, blandskog med gott om buskar och granskog där det står lövträd här och var.1,2
Svarthättan har ökat i Sverige under lång tid och klassas som livskraftig i den svenska rödlistan. Den är fridlyst, liksom andra vilda fåglar som omfattas av fågeldirektivet och artskyddsförordningen.1
Utseende
Svarthättan mäter 13–15 centimeter från näbb till stjärt och har ett vingspann på 20–23 centimeter. Den väger oftast 15–22 gram, men fåglar som samlar på sig reserver inför flytten kan väga upp till 31 gram.2,7
En vuxen hane är mörkgrå på ryggen och ljusgrå under, med en svart kalott på hjässan. Det är bara de vuxna hanarna som har den svarta hättan. Honor och unga fåglar under sitt första kalenderår har en rödbrun hätta. Honan är också något brunare än hanen i övrigt, och ungfåglarna är mer rostfärgade på ovansidan än honorna.2,4,7
Unga hanar är lite av en blandning under sin första vår. Hättan har då blivit svart, men det finns kvar rester av den bruna färgen från hösten.4
Hela fjäderdräkten byts ut i augusti–september, innan fåglarna ger sig av söderut. En del fåglar byter också en del av fjädrarna någon gång mellan december och mars.7
Utbredning och förekomst i Sverige
Svarthättan häckar i västra Palearktis, från Skandinavien söderut till norra Afrika och österut till västra Sibirien.2
I Sverige är svarthättan allmän i södra och mellersta delarna av landet. I inlandet når den upp till mellersta Dalarna. I östra Jämtland och i kustlandskapen upp till Västerbotten varierar den från tämligen allmän till sparsam. I fjällbjörkskogen i Härjedalen och Lycksele lappmark förekommer den bara sällsynt. Den finns främst i skog, men också i jordbruksbygd och i städer.1
Det svenska beståndet uppskattades 2018 till över 1,4 miljoner par. På 30 år har det ökat med 130–170 procent, och de senaste tio åren har ökningen varit 10–21 procent. Arten klassas som livskraftig i Sverige och även i världen som helhet.1,2
Svarthättan är en flyttfågel. De flesta svenska fåglar flyttar i september, en del först i oktober, mot östra Medelhavet och Afrika. Nordliga bestånd drar på vintern till trakterna kring Medelhavet eller ända till Afrika söder om Sahara. På våren kommer svarthättorna tillbaka någon gång mellan slutet av april och slutet av maj.2,3
Det blir vanligare att svarthättor stannar i Sverige över vintern. Ringmärkning visar att en del av dem är fåglar från kontinenten som har flyttat norrut hit för vintern.4
Något liknande har hänt i Storbritannien. Där övervintrar numera svarthättor från Centraleuropa, fåglar vars flyttväg traditionellt gick åt sydväst mot Spanien. Den nya riktningen, åt nordväst, har funnits sedan 1950-talet och är ärftlig. Den viktigaste förklaringen är maten på fågelmatningar, särskilt fett och solroskärnor, som fåglarna har lärt sig utnyttja. Även mildare brittiska vintrar har spelat in.5,8
Ekologi och häckning
Svarthättan trivs där det är lummigt och buskigt. Den häckar i lövskog, blandskog och granskog med inslag av lövträd, och även i parker och trädgårdar. Fuktig mark med rikt buskskikt under höga, glest ställda löv- eller blandskogsträd passar den särskilt bra. Den verkar också välja skuggigare platser än trädgårdssångaren.1,2,3
Det är hanen som bygger, och han gör flera bon som honan sedan får välja mellan. Bona placeras i täta, risiga buskar, mellan en halv och en meter över marken. Av gräs, mossa och rötter blir det en halvöppen skål.2,3,4
Honan lägger 4–6 ägg i slutet av maj eller i början av juni. Båda föräldrarna turas om att ruva, och efter 13–14 dagar kläcks äggen. Ungarna är nakna när de kläcks och lämnar boet efter 10–13 dagar. Paret får en eller två kullar per säsong, och de unga fåglarna häckar själva redan när de är ett år gamla.3,4,8
Under häckningen äter svarthättan mest insekter, särskilt bladlöss, men även blötdjur och maskar. Mot slutet av sommaren börjar den äta frukt och bär, och på hösten har man sett den äta bär från minst 60 olika växtarter. Den dricker också nektar ur blommor, och den bidrar till att mistel sprids. På vintern kan man se den på fågelbordet, där den äter bröd, fett, jordnötter och frukt, och den kan jaga undan andra fåglar därifrån.2,3,7,9
En svarthätta lever oftast omkring två år, men den äldsta kända blev 13 år och 10 månader.7
Förväxlingsarter
Hanens svarta hjässa gör svarthättan lätt att skilja från övriga sångare. Honor och ungfåglar har i stället en brun hätta.3
Trädgårdssångaren är ungefär lika stor men har ingen hätta alls. Den är nästan helt enfärgad: grå med en olivgrön ton ovanpå och en vitaktig till brunaktig undersida. Kring ögat har den en tunn, ljus ring. Den är också svårare att få syn på än svarthättan.6,9
Svarthättans svarta hätta kan påminna om entitans och talltitans. Titorna har dock en svart haklapp under näbben, vilket svarthättan saknar. Av de två har talltitan störst haklapp, och på vingen kan den visa ett svagt ljust band. Entitan är i stället kompaktare byggd och ljusare under.3