Översikt
Amerikansk beckasin är en vadarfågel i familjen snäppor som hör hemma i Nordamerika. Den är mycket lik vår enkelbeckasin och räknades tidigare som en underart till den. Sedan 2002 räknas den som en egen art, efter skillnader i utseende och i spelet.4
I Sverige har arten bara setts en gång. Det var en och samma fågel som spelade i Uppland i april 2019 och kom tillbaka till samma område våren efter.2
Förr hette arten wilsonbeckasin, efter den skotsk-amerikanske naturforskaren Alexander Wilson (1766–1813). I juni 2025 gav BirdLife Sveriges taxonomikommitté den namnet amerikansk beckasin. Det vetenskapliga artnamnet delicata betyder läcker eller delikat.4
Arten är fridlyst i Sverige. Globalt klassas den som livskraftig, och världspopulationen uppskattas till två miljoner vuxna fåglar.1,4
Utseende
Det här är en typisk beckasin: en liten, satt vadare med korta ben och en mycket lång, rak näbb. Den är 23–28 centimeter lång, har en vingbredd på 39–45 centimeter och väger 79–147 gram.4,7
Fågeln är välkamouflerad, alltså tecknad så att den smälter in i omgivningen. Ovansidan är brunspräcklig och undersidan ljus. Genom ögat går en mörk strimma, med en ljus strimma ovanför och en under. Benen är grönaktigt grå, näbben mörk och vingarna spetsiga.4,7
Jämfört med enkelbeckasinen har den en smalare vit kant längst bak på vingen, och det syns när den flyger. Vingens undersida är mörkare, och de yttersta stjärtfjädrarna har fler och tätare tvärband.3,4
Den har också fler stjärtfjädrar. Amerikansk beckasin har åtta par, vanligen 16 fjädrar, medan enkelbeckasinen har sju par. Fjädrarna skiljer sig även något i form och färg.5,7
Utbredning och förekomst i Sverige
Amerikansk beckasin är en flyttfågel. Den häckar i Nordamerika, från Aleuterna och Alaska söderut till södra USA, och övervintrar så långt söderut som i norra Sydamerika.4
I Europa är den en mycket sällsynt gäst, med enstaka fynd från Storbritannien, Island, Finland, Portugal, Frankrike och Nederländerna. Det finska fyndet gjordes 2010. På Azorerna dyker den upp regelbundet, med flera fynd om året.3,4
Sveriges enda fynd gjordes vid Långmyren, Skyttorp–Knypplan, i skogarna runt Örbyhus i Uppland. Fågeln upptäcktes den 13 april 2019 nära Vendelsjön och spelade över ett hygge, alltså en plats där skogen avverkats. Den sågs fram till den 26 april.2,3,4
Klockan 21 den 14 april 2019 larmade upptäckarna ut fågeln till andra skådare. Den 18 april 2020, nästan exakt ett år senare, hittades den igen på samma plats och sågs sedan fram till den 3 maj. Den räknas som samma individ.2,3
I rödlistan 2025 har arten kategorin NA (ej tillämplig), och dess förekomst i Sverige beskrivs som tillfällig och utan fortplantning. Alla fynd granskas av Raritetskommittén. I Artportalen finns 90 rapporter av arten, men alla gäller samma fågel, som många skådare rapporterade.1,2
Ekologi och häckning
Arten finns i alla slags våtmarker, från myrar och gölar till fuktängar och flodstränder. Hög och tät växtlighet undviker den.4
Den söker oftast föda i gryningen och skymningen. Mest äter den insektslarver, men också sniglar, kräftdjur och maskar. Den sticker ner den långa, böjliga näbben i den mjuka marken och kan gräva där utan att lyfta upp den. Nära näbbspetsen sitter små känselgropar som den använder för att hitta bytena i leran.4,7,8
Fågeln är oftast skygg och trycker nära marken. Den flyger inte upp förrän man kommer nära, och då far den iväg i snabb sicksack. Ögonen sitter långt bak på huvudet, så att den ser bakåt med båda ögonen och kan upptäcka rovdjur som närmar sig.7,8
Arten har aldrig häckat i Sverige. Fågeln i Uppland spelade två vårar i rad, men arten räknas inte som reproducerande här. Där arten häckar ligger boet väl dolt på marken.1,2,7
Förväxlingsarter
Amerikansk beckasin är mycket lik enkelbeckasinen, som är betydligt vanligare i Sverige. De är lika stora, 23–28 centimeter långa med 39–45 centimeter vingbredd. Enkelbeckasinen är varmt brunspräcklig med vit undersida och har en lång, rak och smal näbb.3,5
Den amerikanska beckasinen har en smalare vit bakkant på vingen, mörkare vingundersida och fler, tätare tvärband på de yttre stjärtfjädrarna. Den har också åtta stjärtfjäderpar mot enkelbeckasinens sju. Framför allt skiljer sig arterna på spelljudet, som är djupare hos den amerikanska beckasinen.3,4,5
På ljudet kan spelet också förväxlas med en pärluggla, och det svenska fyndet togs först för en uggla. Hur ljuden skiljer sig står under Läte.3,6
