Gallinago media
Utanför spelet är dubbelbeckasinen tystlåten. Ett svagt läte har återgetts som "yeah". Det är alltså på lekplatserna, och nästan bara där, som man hör den.
Alla läten och ljud för dubbelbeckasin →Utbredningskarta över var Dubbelbeckasin har observerats i Sverige.
Senaste dygnet
Dubbelbeckasinen är en kraftig vadare som numera häckar sällsynt i de svenska fjällen, på gräsmark och översilningsmyrar från den fjällnära barrskogen upp till videregionen. De tätaste förekomsterna finns där berggrund och jordmån är kalkrika. Det vetenskapliga namnet Gallinago media betyder ungefär "den mellersta hönan".1,2
Arten hör till familjen snäppor och beskrevs av John Latham 1787. Under 1800-talet var den en allmän häckfågel i stora delar av Götaland och Svealand, men försvann därifrån i början av 1900-talet sedan häckningsbiotoperna minskat kraftigt eller försvunnit, och i slutfasen troligen även påverkad av ohämmad jakt.3,1
Antalet reproduktiva individer i Sverige skattas till 3 600 (2 600–4 600). Vid rödlistningen 2025 fördes arten från Nära hotad till Livskraftig, eftersom populationsstorleken till synes är stabil. Globalt är den fortfarande klassad som Nära hotad. Dubbelbeckasinen är fredad enligt jaktförordningen och är förtecknad i bilaga 1 i EU:s fågeldirektiv och ingår i Natura 2000.1,4
Längden är 26–30 centimeter och vingbredden 43–50 centimeter, vikten 150–260 gram. Fjäderdräkten är brunspräcklig med en ljusare, tvärvattrad undersida, och ett tydligt mörkt streck går från näbbroten till ögat. Näbben är 6–7 centimeter, alltså kortare och kraftigare än enkelbeckasinens.2,3,4
På en stående fågel bildar vitspetsade täckare tre tydliga band på den hopslagna vingen, och buken är mörkvattrad. I flykten syns breda vingar med ett ljust vingband, och de vita yttre stjärtpennorna ger vita stjärthörn.1,3,4
Dubbelbeckasinen trycker hårdare än enkelbeckasinen, alltså ligger kvar längre innan den lyfter. Uppfloget är bullrande och sker vanligtvis utan några läten, och fågeln flyger lågt och rakt och fäller i allmänhet efter bara 50–200 meter. Både vid uppflog och landning är de vita stjärthörnen ofta påfallande.1
I Skandinavien finns en under häckningstiden isolerad population i fjällområdena, med tydlig koncentration till de mellersta delarna: Tröndelag, södra Lappland och Jämtland-Härjedalen. Kunskapen om förekomsten i Jämtland och Härjedalen är förhållandevis god och stabil, medan mycket lite är känt om utbredning och antal i Lappland. Utifrån tämligen ofullständiga uppgifter om antalet hanar på rapporterade lekplatser uppgår den svenska stammen förmodligen till i storleksordningen 1 800 par, och inga större bestånds- eller utbredningsförändringar har veterligen skett under perioden 1975–2009.1
Fram till 1920-talet häckade arten allmänt i Nordvästeuropa, i Polen, Nordtyskland, Danmark, större delen av Skandinavien och södra Finland, men har sedan dess minskat och försvunnit från stora delar av området. I dag finns ett större sammanhängande utbredningsområde från de baltiska länderna och Polen i väster till Jenisej i öster, med de tätaste populationerna i Vitryssland och angränsande delar av Ukraina, Ryssland och Polen. Den norska populationen beräknas till 5 000–15 000 par och den polska till 800 par, huvudsakligen i Biebrzaträsken, medan hela det europeiska beståndet har beräknats till 62 000–170 000 par. I Finland är arten akut hotad.1,3
Dubbelbeckasinen är nattflyttare. Den anländer i slutet av april och början av maj och lämnar landet i augusti-september, med ytterlighetsdatum från juli till oktober. De jämtländska fåglarna är tillbaka på sina spelplatser i mitten av maj.1,5
Höstflyttningen har kartlagts med ljusloggar på 19 fåglar. Ungefär hälften flyger non-stop från Jämtland till tropiska Västafrika, medan övriga lämnat häckningsområdet i genomsnitt 15 dagar tidigare för att sedan rasta längre söderut, främst i norra Europa. Etappen ned till Sahel har i genomsnitt varit 550 mil, tagit 64 timmar och genomförts i 90 kilometer i timmen. I Sahelzonen stannar de i genomsnitt tre veckor, och ankomsten sammanfaller med regnperioden. I september bryter de upp och når övervintringsområdet i slutet av september: våtmarker i regnskogsbältet längs nedre delen av Kongofloden, där de tillbringar sju månader.5
Med samma teknik har tre beckasiner från Härjedalen följts non-stop till Kongo i centrala Afrika, med flygsträckor mellan 430 och 680 mil och flygtider mellan 48 och 84 timmar.1
En studie ledd av Åke Lindström vid biologiska institutionen vid Lunds universitet, publicerad i juli 2021, visade att arten genomför 400–700 mil långa flygningar i sträck under 60–90 timmar, och att fåglarna kan flyga på över 8 000 meters höjd i flera timmar. En individ var som högst uppe på 8 700 meter, den högsta flyghöjd som någonsin registrerats för en flyttfågel. Under natten är snitthöjden 2 000 meter medan den dagtid kan vara över 4 000 meter. Möjliga förklaringar till dagflygningen på hög höjd är bättre navigering med hjälp av landmärken, undvikande av rovfåglar, eller nedkylning i den kalla luften.7
Dubbelbeckasinen är arenaspelande och har ett polygynt parningssystem. Hanarna samlas till spel på traditionella platser, och honorna kommer dit för parning. Någon parbildning förekommer inte, och honor kan bevisligen besöka flera närliggande lekplatser. Honornas besöksfrekvens har en tydlig topp vid månadsskiftet maj-juni.1,3
Lekplatserna ligger på blöta och genomsilade myrområden, ibland med torrare tuvor, och alltid mer eller mindre bevuxna med dvärgbjörk, viden och ibland låg fjällbjörk. Marken är sluttande våtmark med ständig vattengenomströmning nära trädgränsen. Biotopen är ganska speciell, och bara mindre delar av ett större myrområde kan uppfylla kraven.1,3
Honan bygger ett grunt bo, väl dolt på marken. Äggläggningen sker normalt i mitten av juni, kullen är 3–4 ägg, ruvningen tar 22–24 dygn och ungarna blir flygga efter ungefär 21–28 dygn. Med hjälp av sändarförsedda honor har fyra ruvande fåglar lokaliserats i Jämtland. Samtliga påträffades i gles fjällbjörkskog, alltså relativt torra biotoper, och avståndet från lekplatserna varierade från några hundra meter upp till cirka fyra kilometer.2,4,1,3
Födan består huvudsakligen av terrestra insekter, maskar och mollusker. I fekalieprov utgjordes 90 procent av daggmask. Fåglarna söker föda genom att sondera med näbben i mjukt underlag eller plocka byten med synen. Att den skandinaviska populationen är begränsad till kalkrika jordar i fjällens lågalpina zoner förklaras sannolikt av just beroendet av daggmask, vars täthet är betydligt högre på kalkjordar.1,4
Det finns tecken på igenväxning av traditionella spelplatser i södra Lappland, vilket kan påverka den framtida beståndsutvecklingen. Några kända lekplatser ligger på områden där man tidigare bedrev myrslåtter, och där kan en långsam förbuskning väntas. Fortsatt global uppvärmning, med träd- och buskvegetation som vandrar uppför fjällens sluttningar, väntas på sikt få allvarliga konsekvenser för hela den skandinaviska populationen, eftersom majoriteten av spelplatserna ligger på backkärr strax ovanför trädgränsen. Föreslagna åtgärder är skydd mot exploatering för samtliga kända och årsvissa spellokaler, viss skötsel i form av rotryckning av lövsly i tidigare myrslåtterområden, och riksomfattande inventeringar med några års intervall.1
Enkelbeckasinen är den art man behöver skilja dubbelbeckasinen från. Dubbelbeckasinen är större och har proportionellt kortare näbb. Magen är vattrad, alltså tvärbandad, medan enkelbeckasinen har ljus mage, och de vita hörnen på stjärten syns i flykten. Enkelbeckasinen har i sin tur relativt breda vita band på vingarna och en väldigt lång näbb.6
Dubbelbeckasinen är märkbart kraftigare byggd med bredare vingar, och flykten påminner mer om morkulla än om enkelbeckasin. Den håller normalt till i torrare miljöer än enkelbeckasinen. Stöter man upp en dubbelbeckasin flyger den lågt och rakt och slår ned igen efter 50–200 meter, i ett bullrande uppflog som vanligtvis saknar läten.4,1
Även dvärgbeckasinen saknar den ljusa magen, så magteckningen skiljer enkelbeckasinen från de båda andra. Enkelbeckasinen är rödlistad som Nära hotad på grund av minskande population, och den kan ses i samma fjällmiljöer som dubbelbeckasinen, tillsammans med bland andra storspov, grönbena, rödbena, jorduggla och ängspiplärka.6,9
Har du hittat fel i artikeln? Kontakta oss
Dubbelbeckasin är en vadare inom familjen snäppor. Den är en flyttfågel som häckar i Eurasiens barrskogszon från Norge och österut till Jenisej i Ryssland och övervintrar i Afrika. Den brunspräckliga dubbelbeckasinen påminner om enkelbeckasinen men är något större, betydligt tyngre och har kortare näbb. Dräktmässigt skiljs de främst på att dubbelbeckasinen har tvärvattrad buk istället för vit och tydliga vita stjärtkanter.
En dubbelbeckasin är ungefär 26–30 cm lång och väger 150–260 gram.
Dubbelbeckasin har ett vingspann på ungefär 43–50 cm.
Dubbelbeckasin väger ungefär 150–260 gram.
Flest observationer av dubbelbeckasin rapporteras i maj, baserat på svenska fågelskådares rapporter det senaste året.
Dubbelbeckasin bedöms som sällsynt i Sverige. Graderingen bygger på var och hur ofta arten setts de senaste fem åren samt BirdLife Sveriges officiella artlista.
På kartan ovan ser du var dubbelbeckasin har observerats i Sverige de senaste 12 månaderna. Zooma in för att hitta platser nära dig.
