Översikt
Dubbeltrasten är den största trastfågeln i Sverige, och den häckar i nästan hela landet utom i fjälltrakterna och de nordligaste delarna. Här är den flyttfågel och sommargäst mellan april och oktober, med vinterkvarter i södra Europa.5
Det är också den största trast som häckar i Europa, och en fågel man känner igen på hållningen: kraftig och upprätt när den står på marken.6
Namnet säger vad den tycker om. Det vetenskapliga artnamnet viscivorus kommer av latinets viscum, mistel, och vorare, äta. Ett äldre svenskt namn är därför misteltrast, och samma tanke finns kvar i engelskans Mistle Thrush och i tyskans och danskans misteldrossel. Äldre dialektala namn är gråstare i Östergötland och trost i Värmland.5
Ett annat gammalt namn är dubbel kramsfågel, från den tid då trastar och andra småfåglar jagades och tillreddes som mat.2
I den svenska rödlistan är dubbeltrasten livskraftig (LC), och har varit det i samtliga rödlistor från 2000 och framåt. Den är bofast och reproducerande i landet, har kommit hit spontant, och är klassad som skyddad fågel.1
Utseende
Dubbeltrasten är mellan 26 och 29 centimeter lång och väger upp till 140 gram. Den liknar taltrasten men är större, mer långstjärtad, ljusare i fjäderdräkten och står mer upprätt.5
Den form som häckar hos oss mäter 27 till 28 centimeter, har ett vingspann kring 45 centimeter och väger 93 till 167 gram, i genomsnitt omkring 130 gram.6
Ovansidan är blekt gråbrun, haka och strupe gråvita, bröstet gulaktigt beige och buken smutsvit med runda svarta fläckar som blir tätare nedåt bröstet. Näbben är svartaktig med gulaktig bas på undernäbben, benen gulbruna och ögonen mörkbruna. Hane och hona ser likadana ut.6
Ryggen och skuldrorna har en olivbrun anstrykning. Mitten av strupen är ofläckad, och fågeln har ofta en mörk fläck på var sida av bröstet, i ovankanten av vingen.5
I flykten är den vita undersidan av vingen det man ska titta efter. De undre vingtäckarna är vita, och stjärtens tre yttersta pennor är vita i den inre kanten mot spetsen.5
Det ljusa fältet på vingundersidan syns tydligt när fågeln passerar, och ansiktet är ljusare än hos taltrasten.3
Flykten går i vågformiga språng varvade med glid. Man brukar beskriva det som att dubbeltrasten flyger i långa bågar.6,2
Ungfåglarna liknar de gamla men har blekare ovansida med gräddvita, tårdroppsformade fjädercentrum och mindre fläckar på den gulaktiga undersidan. Gamla fåglar ruggar helt efter häckningen, med start någon gång mellan slutet av maj och slutet av juni, och är färdiga i början av oktober.6
Utbredning och förekomst i Sverige
Dubbeltrasten förekommer över hela landet nedanför fjällbjörkskogen. Den räknas som allmän i landets fågelrapportområden, i flera av dem med bofast häckning, och det finns drygt 330 000 rapporterade fynd av arten.1
Den saknas i fjälltrakterna och i de nordligaste delarna av landet.5
Skandinaviska fåglar börjar röra sig söderut från mitten av september och framåt. Returflyttningen inleds huvudsakligen från slutet av mars, och nordliga häckfåglar kan komma tillbaka till reviren först i slutet av april eller början av maj. Flyttningen sker dag eller natt, oftast enstaka fåglar eller små grupper.6
I närheten av stora mistelbestånd kan dubbeltrastar ibland hittas även på vintern.3
Beståndet ökar. I rödlistebedömningen 2020 angavs en ökning på 30 till 55 procent under de tio föregående åren och 100 till 170 procent under de senaste trettio.1
Mellan 2011 och 2020 ökade arten med 44 procent, och mellan 2001 och 2020 med över 100 procent. Det svenska beståndet uppskattades 2018 till 470 000 par.5
Utanför Sverige häckar arten i större delen av Europa, dock inte på Island, och norrut upp till polcirkeln. Den formen som finns hos oss är nominatformen, som häckar i Europa och österut till floden Ob.5
Den europeiska häckpopulationen uppskattas till mellan 9 och 22,2 miljoner individer, och världspopulationen till mellan 12,2 och 44,4 miljoner. Internationellt är arten listad som livskraftig.6
Den europeiska trenden har varit i stort sett stabil sedan 1980.7
Ekologi och häckning
Dubbeltrasten häckar i skogsmark, särskilt i gles tallskog. Barrskog och framför allt tallskog är den viktigaste miljön, men den utnyttjar också bryn, buskmarker, blandskog, myrmarker och olika slags gräsmarker. Skogen har stor betydelse för arten, jordbrukslandskapet har betydelse.1
Den trivs bäst i hällmarkstallskog med åkerlyckor och gläntor.5
Gles barrskog med åkrar eller hyggen i närheten är typisk häckningsmiljö.2
Arten är allätare.1
Födan består av ryggradslösa djur som daggmaskar, insekter, leddjur, sniglar och snäckor, samt frukt och bär av mistel, järnek, idegran, rönn, murgröna, björnbär, oxbär, vildapel, körsbär, fläder, hagtorn, havtorn och nypon.6
Vintertid försvarar enskilda fåglar eller par ett eller flera bärbärande träd hela säsongen mot andra trastar och fruktätande fåglar. Under milda vintrar används den strategin mindre, och under hårda vintrar kan försvararen bli övermannad av stora flockar. Mistelfröna är mycket näringsrika, passerar tarmen och kommer ut klibbiga, och dubbeltrasten sprider på så sätt misteln.6
Reviren är mycket större än koltrastens och taltrastens. Själva borevirret är bara omkring 0,6 hektar, medan runt 15 till 17 hektar används för födosök, och reviren återanvänds ofta året därpå. Hanen går på inkräktare i häckningsområdet, även rovfåglar och kråkfåglar, ibland katter eller människor. Bofinken bygger ofta bo nära dubbeltrasten, och bofinkens vaksamhet tillsammans med trastens aggressivitet gynnar båda arterna.6
Under större delen av året ses dubbeltrasten som enstaka fåglar eller par. På sensommaren födosöker familjerna tillsammans, och där födan är riklig kan grupperna slås samman så att upp till 50 trastar söker föda på samma ställe. På marken hoppar den med huvudet högt och kroppen upprätt, och rycker med vingar och stjärt när den blir upphetsad.6
Boet byggs tidigt på våren, mer eller mindre högt uppe i träden, av lavar, kvistar och gräs.5
Bland bomaterialen finns finare rötter och rottrådar, grässtrån, knoppar av bladmossor, vinterståndare och torra växtdelar.1
Det är honan som bygger boet, ibland med hjälp av hanen. Det blir en stor skål av kvistar, torrt gräs, rötter och mossa, invändigt klädd med ett lager lera och fodrad med fint gräs och löv. Boet placeras vanligen i en grenklyka eller mot stammen, men även häckar, avsatser på byggnader och klippväggar används. Det kan sitta upp till 20 meter över marken, men 2 till 9 meter är vanligare. Bon som byggs tidigt kan förstöras av dåligt väder.6
Honan lägger vanligen fem ägg, grönvita med violetta och rödbruna fläckar och prickar. Hon ruvar ensam i ungefär två veckor, och ungarna matas sedan av båda föräldrarna i drygt två veckor till.5
Kullen är vanligen tre till fem ägg, med en variation från två till sex. Äggen mäter i genomsnitt 30 gånger 22 millimeter och väger 7,8 gram. Ruvningen tar 12 till 15 dagar och sköts huvudsakligen av honan. Ungarna lämnar boet 14 till 16 dagar efter kläckningen och är beroende av föräldrarna ytterligare 15 till 20 dagar. Arten är monogam och häckar året efter att den själv kläckts.6
Två kullar per säsong är vanligt.2,6
Bland fienderna finns pärluggla, jorduggla, kattuggla, slaguggla, berguv, kungsörn, tornfalk, ormvråk, röd glada, duvhök, pilgrimsfalk och sparvhök. Ägg och ungar kan tas av katter och kråkfåglar, trots att de gamla fåglarna är tillräckligt orädda för att försvara sina bon.5
Ungefär 57 procent av ungfåglarna klarar sitt första år, och den årliga överlevnaden hos gamla fåglar ligger kring 62 procent. Typisk livslängd är tre år. Den högsta kända åldern är 21 år och 3 månader, för en fågel i Schweiz.6
Förväxlingsarter
De arter dubbeltrasten oftast blandas ihop med är björktrast, taltrast och rödvingetrast.1
Taltrasten är den som ligger närmast i utseende. Dubbeltrasten är betydligt större, ungefär 28 centimeter mot taltrastens 23, och det tar tid att lära sig se den skillnaden på håll. Titta i stället efter det ljusare ansiktet, de stora och relativt runda fläckarna på bröstet, den gråaktiga ryggen och den tydligt ljusa armhålan som syns i flykten. Taltrast och rödvingetrast har färgade armhålor, taltrastens vingundersida är brungul.3
Taltrasten är också mörkare och varmare i färgen och har kortare stjärt, medan dubbeltrasten är blekare och mer långstjärtad.6
I flykten är dubbeltrasten kraftfullare och flyger i längre bågar än taltrasten.5
Björktrasten är cirka 25 centimeter och känns igen på gul näbb, grått huvud och ett fläckigt bröst som är något gulare under hakan. Koltrasten är ungefär lika stor; honan är brun med gulaktig näbb och fläckigt bröst, men inte alls lika fläckigt som hos dubbeltrast, taltrast, rödvingetrast eller björktrast. Rödvingetrasten är minst av trastarna, ungefär 20 centimeter, och har tydligt gult ögonbrynsstreck och ett rött fält intill vingarna.3
På hösten ses trastar ofta i stora flockar. Försök då få en känsla för fågelns storlek, vilken färg vingundersidan har på flygande fåglar och hur ansiktet ser ut.3
