Koltrast
Turdus merula
Koltrast observationskarta
Utbredningskarta över var Koltrast har observerats i Sverige de senaste 12 månaderna.
1+
10+
50+
100+
500+
1000+
Observationstrend
Senaste dygnet
Turdus merula
Utbredningskarta över var Koltrast har observerats i Sverige de senaste 12 månaderna.
Senaste dygnet
Koltrasten heter Turdus merula på latin och common blackbird på engelska, och den räknas till trastarna. Det är en kraftig och långstjärtad fågel, och den gamla hanen går knappast att ta fel på med sin helsvarta dräkt, klargula näbb och gula ring runt ögat.2,4
Att vi ser koltrast i varje villaträdgård är ingen självklarhet historiskt sett. Från det tidiga 1800-talet började arten flytta in i de europeiska städerna, och i Sverige gick den under 1900-talet från att vara en skygg skogsfågel till att bli vanlig i trädgårdarna. Bland gamla folkliga namn på arten finns svarttrast, svartklera och muskvipa.1,5
I dag räknar man med ungefär 1,8 miljoner par i Sverige, och arten är klassad som livskraftig på den svenska rödlistan. I Västmanland ligger den på plats sju bland länets femtio vanligaste fågelarter. Medellivslängden är 2,4 år, medan den äldsta koltrast som har dokumenterats blev 21 år och tio månader.1,5,7
Koltrasten mäter 24 till 27 centimeter i längd och har ett vingspann på 35 till 38 centimeter. Vikten ligger vanligen kring 85 till 105 gram, och för hela utbredningsområdet anges ett spann på 80 till 125 gram. Adulta fåglar väger i snitt runt 84 gram (hona) och 86 gram (hane).1,7
Den gamla hanen är enfärgat svart till brunsvart med orangegul näbb och en lysande orangegul ring runt ögat. Näbben mörknar på sensommaren, så färgen är inte lika gul året om. Benen är svartbruna.1,7
Honan ser helt annorlunda ut. Ovansidan är mörkbrun till olivgrå, näbben blekgul med mörkbrun övre halva, och ögonringen är brun. Haka och strupe är ljusgrå med en längsgående vattring som fortsätter ned på bröstet. Bröstet i sig är brungrått, gulbrunt eller rödbrunt och oftast mörkbrunt fläckat.1,2,8
Ungfåglarna är brunfärgade och kan vara kluriga. Den unga hanen har en rödbrun dräkt som liknar honans, med mörkbrun hjässa och mörkbruna örontäckare och varmt bruna skuldror och mantel med gulbrunt spolstreck. Den unga honan liknar hanen i samma ålder men är ljusare överlag, och hennes stjärtfjädrar är mörkbruna, aldrig svartaktiga. Hos mycket unga fåglar syns dessutom ljusa fläckar på ovansidan och fläckigt bröst, och näbbfärgen kan variera från brun till gul.1,7,8
Sången är det många känner igen utan att veta vad de hör. Den är mycket melodisk, med djupa och vemodigt flöjtande toner som framförs i lugnt tempo och ofta avslutas med ett kort lågmält kvitter. Natursidan beskriver samma sak som fylliga flöjttoner i en ganska kort strof med utdragna toner, som normalt slutar i tystare kvittrande ljud i snabbt tempo, det som brukar kallas trast-kvitter och som består av snabba, sluddriga toner. Från BirdLife Västmanland kommer beskrivningen flöjtande, skrovlig repertoar som avslutas med halvkvävda kvittranden.2,3,5
Koltrasten sjunger tidigt om våren och gärna tidigt på morgonen, och flöjttonerna kan höras även under natten och innan gryningen. Detta är kanske en av landets vanligaste fågelsånger. I det bredare utbredningsområdet hörs sången huvudsakligen från mars till juni, ibland in i början av juli, och fåglarna är aktiva sångare i gryning och skymning under just de månaderna.3,4,7,8
Går man in i detaljerna består hanens revirsång av drillande toner i början, sedan melodiska strofer och ett påhäng på slutet. I mellandelen lägger hanen ofta in korta härmningar och variationer av andra fåglar, och bland registrerade imitationer finns ljud från mesar, steglits, spillkråka och grönfink. En strof kan innehålla mellan 5 och 29 element, med pauser på allt från ett fåtal hundradelar till några tiondelars sekund. Honan hörs också, med dämpade strofer som liknar hanens sång när hon flyger till boet.1
Höst och vinter sjunger fågeln svagt och med sluten näbb, en tyst sång för sig själv som ibland kallas att skuggsjunga eller subsång. Det låter helt annorlunda än vårsången och är lätt att missa.1,5,7
Locklätet är ett lågmält, rullande srrri. Varningslätena är fler och mer högljudda: ett hårt och upprört smackande tack, enkelt eller upprepat, ett nasalt djyck, ett metalliskt hamrande pli pli pli pli och ett högt ssieh som faller från 9 till 7 kilohertz. I korthet är det ett tjattrande varningsläte som fågeln använder flitigt. Blir den riktigt skrämd hörs ett skärande smatter under flykten, och samma sorts ljud beskrivs på engelska som ett explosivt smatter av ivriga chuk och gälla chink, utöver det hårda upprepade kluckandet.1,2,3,4,8
Även ungarna låter. Nykläckta ungar ropar hip, och från femtonde dagen hörs tigglätet tsit tsit tsit och senare tsri eller tsrit. Flygga ungar kan yttra ett funktionslöst ririririri, och ungfågelsång sätter in tidigast från nittonde dagen.1
Koltrasten förekommer allmänt i hela södra och mellersta Sverige, ända upp till norra Värmland och uppför Norrlandskusten. Den finns i trädgårdar, skogar och parker i nästan hela landet, tätast i söder och i mellersta Sverige samt längs Norrlands kustland. Mot nordväst blir den glesare, och längst i norr saknas den nästan helt.1,2
De flesta av våra koltrastar flyttar. Avfärden sker i slutet av september till början av november, resan går till Västeuropa och fåglarna kommer tillbaka i mars till april. För Sverige anges andelen flyttande fåglar till 76 procent. En del av populationen stannar kvar över vintern i södra och mellersta Sverige, särskilt de fåglar som lever nära bebyggelse.1,2
Utanför Sverige sträcker sig utbredningen från Azorerna västerut genom Europa och Skandinavien, över norra Afrika till Mellanöstern, södra Iran och bergsområdena i Centralasien, och fågeln går upp till 2 600 meter över havet. Världspopulationen uppskattas till mellan 145 och 220 miljoner vuxna individer, och IUCN klassar arten som livskraftig.1
Koltrasten är allätare och tar ett stort urval av insekter, daggmaskar, frön och bär. Grunden utgörs av daggmask, skalbaggar upp till ollonborrens storlek och myror, och därtill kommer snäckor, spindlar, tusenfotingar och iglar. Under häckningstiden är det till stor del animalisk föda, framför allt daggmask. Från mitten av maj äter den även jordgubbar, häggmispel, fläder, hägg och körsbär, och höst och vinter dominerar bär och frukt. Från februari till april är murgrönans bär nästan den enda vegetabiliska födan.1,2,5
Maten söker den mestadels på marken, där den springer och skuttar med ryckiga rörelser och rotar igenom lövhögar. Daggmaskarna drar den upp ur jorden, vanligen efter att ha hittat dem med synen men ibland med hörseln.1
Traditionellt hör arten hemma i mörka, fuktiga och snårtäta skogar, och den håller sig gärna i gränsmiljöer som olikåldriga bestånd, gläntor och skogsbryn. Den finns i alla skogstyper men är vanligare i lövskog, och gillar att det är snårigt med en hel del undervegetation, exempelvis strandskog och buskiga hagmarker. Trädgårdar är den bästa häckningsbiotopen och kan hysa upp till 7,3 par per hektar. Stadens koltrastar skiljer sig från skogens: de har tätare häckning och mindre revir, fler konflikter med artfränder, fler kullar i genomsnitt, längre aktiv tid på dygnet, längre liv och lägre benägenhet att flytta.1,2,5,7
Det är honan som bygger boet. Stommen består av kvistar, grova strån, rötter och mossa, ibland lavar och bitar av bast eller bark, och ovanpå läggs tunnare strån, små rötter, löv och mossa. Gropen formas med fuktigt slam, jord eller lera och kläs med fina strån och små kvistar. Det yttre innehåller inte sällan bortslängt mänskligt skräp. Boet placeras vanligtvis lågt i täta träd eller buskar, men även på marken eller på mer ovanliga platser, och den genomsnittliga bohöjden ligger runt 1,3 meter över marken. Bon över sju meter är undantag även i villaområden, i enstaka fall har bon hittats högre än 20 meter.1,2,5,8
Kullen omfattar mellan två och nio ägg, normalt fyra till fem, och i slutet av häckningstiden ofta bara tre. BirdLife Västmanland anger 4 till 6 ägg och engelska Wikipedia tre till fem, vanligen fyra. Grundfärgen på friska ägg är alltid grön, ofta utblekt, med bruna fläckar som oftast är sparsamma. Ett nyss lagt ägg väger 6,9 gram och mäter i snitt 28,9 gånger 21,4 millimeter.1,5,7
Ruvningen tar 12 till 15 dagar räknat från första ägget till sista ungen, och uppgifterna från andra håll ligger nära det, 13 dagar respektive 12 till 14 dagar. Ungarna stannar ungefär 12 till 15 dagar i boet, och de matas därefter i cirka en vecka till efter att de lämnat det. De flesta par gör en andra häckning, och i städer och de flesta låglandsområden blir det ofta även en tredje. Enstaka par har dokumenterats klara fyra kullar på en säsong. I naturliga miljöer börjar honan sällan lägga ägg före mitten av mars eller efter början av juli, medan stadens koltrastar drar igång tidigare.1,5,7
I Europa är det ringtrast och stare som kan förväxlas med koltrast.7
Ringtrasten har längre hals och stjärt, slankare kropp och smalare vingar än koltrasten, och mäter 24 till 29 centimeter. Hanen är svart med gråkantade vingfjädrar, vilket ger ett ljusare, fjälligt intryck och en ljus vingpanel, och har ett tydligt brett ljust band över bröstet. Näbben är orangegul med svart spets. Honan är brunaktig med ett otydligt bröstband, och ungfåglarna liknar henne. Sången består av enkla upprepade serier med ödslig klang som framförs långsamt, och locklätet är ett stenhårt smackande tyck.6
Var man befinner sig spelar roll. Ringtrasten häckar numera bara i fjällkedjan, från norra Dalarna till Torne lappmark, i klippig terräng och raviner upp till lavregionen och ofta i övre barrskogsregionen och fjällbjörkskog. Genom södra Sverige sträcker den i slutet av april och vid månadsskiftet september till oktober. Den är inte hotad och utgår ur rödlistan, och det svenska reproduktiva beståndet uppskattas till 6 800 till 18 200 individer och ökar.6
Sången kan också blandas ihop med andra trastar. Skillnaden mot dubbeltrast ligger framför allt i tempot: dubbeltrasten sjunger nästan dubbelt så bråttom, med snabbare strofer och kortare pauser mellan dem, medan koltrasten är mer utdragen och vilar längre på tonerna. Dubbeltrasten utelämnar dessutom oftast trast-kvittret på slutet. Taltrasten håller ett något högre tempo och känns igen på att den upprepar fraser om två till tre toner två till tre gånger.3
Har du hittat fel i artikeln? Kontakta oss
Koltrast är en fågel som tillhör familjen trastar. Den räknas som den mest utbredda trasten i Europa. Tidigare var koltrasten en utpräglad skogsfågel men den har sedan mitten av 1800-talet bosatt sig i parker nära bebyggelse samt i trädgårdar vilket idag gör den till en kulturföljare. Tidigare behandlades en stor mängd trastpopulationer i palearktis som del av arten, men genetiska studier indikerar att de bättre beskrivs som fyra arter: koltrast, mandarintrast, tibettrast och indisk trast.
I Qvittr
Lyssna på hur koltrast låter i ljudspelaren ovan. Där kan du höra sång, läte, flyktläte och varningsläte.
En koltrast är ungefär 24–27 cm lång och väger 80–125 gram.
Koltrast har ett vingspann på ungefär 35–38 cm.
Koltrast väger ungefär 80–125 gram.
Flest observationer av koltrast rapporteras i januari, baserat på svenska fågelskådares rapporter det senaste året.
Koltrast bedöms som vanlig i Sverige, sett till hur ofta arten rapporteras jämfört med andra fåglar.
På kartan ovan ser du var koltrast har observerats i Sverige de senaste 12 månaderna. Zooma in för att hitta platser nära dig.
