Larus argentatus
Gråtruten har flera klagande och skrockande läten. Det högljudda, skrattande lätet är det många förknippar med kusten och havet.
Alla läten och ljud för gråtrut →Utbredningskarta över var Gråtrut har observerats i Sverige.
Senaste dygnet
Gråtruten är en stor trut med grå vingovansida, vit undersida och gul näbb. Den blir 55 till 67 cm lång, har ett vingspann på 140 till 155 cm och väger omkring 1 200 gram. I Sverige häckar den allmänt runt kusterna och finns även vid sjöar och vattendrag.1
Att arten är stor och syns på många håll betyder inte att den mår bra. Sedan 2020 är gråtruten rödlistad i Sverige som sårbar (VU), och beståndet har minskat med mellan 56 och 72 procent under de senaste 30 åren. Fågeln.se anger en minskning på över 50 procent efter 2000-talets inledning, och pekar på att soptippar har täckts över och att fiskeindustrin har minskat. Globalt bedöms arten fortfarande som livskraftig (LC) enligt IUCN:s bedömning från 2018.1,2,3
En vuxen gråtrut har vitt huvud, vit undersida och grå mantel och vingovansida. Vingspetsarna är svarta med vita fläckar, så kallade speglar. Näbben är grov, gul och svagt böjd, med en röd till orangeröd fläck på undre näbbhalvan, och ögat är ljust med en naken gul ring runt sig. Benen är vanligen skära, ibland gulaktiga, och tårna har simhud.1,2,3,4
Hanarna är i genomsnitt större än honorna. Hanar mäter 60 till 67 cm och väger 1 050 till 1 525 gram, honor 55 till 62 cm och 710 till 1 100 gram. Vintertid får det annars vita huvudet och halsen bruna streck.3
Unga gråtrutar ser helt annorlunda ut. De är brunspräckliga med mörk näbb och mörka ögon. I andra vinterdräkten blir huvudet vitare och mindre streckat och ryggen grå, och i tredje vinterdräkten liknar fågeln en adult men har kvar bruna fjädrar i vingarna och mörka teckningar på näbben. Det tar fyra åldersklasser, alltså i genomsnitt fyra år, innan dräkten är fullt adult och fågeln blir könsmogen. Ser du en brunmelerad trut på bryggan är det alltså med största sannolikhet en ung fågel, inte en annan art.1,2,3
Gråtruten förekommer i norra och västra Europa, från Barents hav i norr till Biscayabukten i söder. I Sverige häckar den allmänt runt våra kuster och finns vid sjöar och vattendrag. I inlandet håller den till vid större sjöar, och den blir glesare norrut, upp till södra Lappland och södra Västerbotten.1,2
Det svenska beståndet uppskattas till omkring 61 000 par. Ungefär 65 procent av dem finns längs östkusten.1
Arten delas in i underarter. Den skandinaviska gråtruten, Larus argentatus argentatus, häckar i Skandinavien och nordvästra Ryssland. Den är större än underarten argenteus, har mer utbrett vitt i vingspetsarna, längre näbb och plattare panna. Underarten argenteus häckar på Island, i Storbritannien, Irland, Frankrike, Belgien, Nederländerna och Tyskland, och har mer svart i vingspetsarna och ljusare ovansida.3
Om flyttningen i Europa generellt gäller att många gråtrutar stannar kvar, till exempel på Irland, i Storbritannien, på Island och längs Nordsjökusterna. Franska fåglar är huvudsakligen stannfåglar. Nordliga populationer flyttar vintertid, i regel till nordvästra Europas kuster, och de som häckar i kallare områden drar längre söderut.3
Gråtruten äter det mesta. På matsedeln står fisk och fiskavfall, kräftdjur och musslor, daggmask och insekter som den hämtar på åkrar och soptippar, as, samt ägg och ungar från andra fåglar. Sopor och avfall kan utgöra upp till hälften av födan, och gråtrutar i stadsmiljö lever i hög grad på slängd mat och matavfall. I magsäcksundersökningar utgjorde tagghudingar och kräftdjur en större andel än fisk, medan fisk dominerade i det som gulpades upp till ungarna.1,2,3,4
Ett beteende värt att hålla utkik efter är hur fågeln trummar eller trampar med fötterna mot marken för att få upp daggmaskar till ytan, ett trick som liknar regn. Gråtruten kan också dyka ner till en till två meters djup, och den har observerats använda brödbitar som bete för guldfisk.3,4
Häckningen inleds i slutet av april till början av maj. Boet läggs i klippskrevor, på marken i kolonier på kala och klippiga öar, och i stadsmiljö i springor och på tak. I Storbritannien häckade arten tidigare på klipphyllor men började byta klippbranter mot hustak redan på 1920-talet, och där återvänder fåglarna till samma boplats varje år.1,2,4
Kullen består nästan alltid av tre ägg, medan två eller fyra förekommer mer sällan. Äggen är olivgrå till olivbruna med mörkbruna fläckar eller stänk. Ruvningstiden anges till 26 till 30 dygn beroende på källa, och båda föräldrarna ruvar.1,2,3
Ungarna hackar på den röda fläcken på förälderns näbb för att signalera att de är hungriga, och de vuxna försvarar bo och ungar mycket aggressivt. Ungarna kan flyga 35 till 40 dagar efter kläckningen och blir flygga vid fem till sex veckors ålder. Föräldrarna matar dem i regel tills de är 11 till 12 veckor gamla, men matningen kan fortsätta i mer än ett halvår. Paren är nästan uteslutande monogama och kan hålla ihop för livet. Högsta noterade ålder för en gråtrut är 49 år.3,4
Silltrut är den art många jämför med. Den är 52 till 60 cm lång, har ett vingspann på 135 till 155 cm och väger omkring 1 100 gram, alltså tydligt mindre och spensligare än gråtrut, med smalare och mer spetsiga vingar. Manteln är svart eller mörkgrå beroende på underart, och benen är gula i stället för skära. Lätet återges som gah eller glau.2,5
Havstrut är åt andra hållet: 61 till 74 cm lång, vingspann 144 till 166 cm och en vikt kring 1 800 gram, alltså klart större och tyngre. Ovansidan är svartaktig i stället för ljusgrå, näbben grövre, och ungfåglarna är svartvattrade i teckningen medan gråtrutens ungar är mer gråbruna. Lätet är mörkare, hest och skrovligt.6
Fiskmås är mindre än gråtrut, har gulgröna ben och saknar den orangeröda näbbfläcken.2
Gråtruten ingår dessutom i ett komplex av närbesläktade trutar som kan vara svåra att skilja åt. Där ingår medelhavstrut med gula ben, kaspisk trut som är spensligare byggd, och vittrut.1
Har du hittat fel i artikeln? Kontakta oss
Gråtrut är en havsfågel inom familjen måsfåglar (Laridae). Den har vit undersida, vitt huvud, grå vingovansida, gul näbb med en röd fläck och vanligen skära ben. Fågeln förekommer i norra och västra Europa, från Barents hav till Biscayabukten i Frankrike. Den påträffas vanligen vid kuster, men framför allt i Norden uppträder den även i inlandet. Gråtruten omfattade tidigare en stor mängd gråmantlade trutpopulationer på hela norra halvklotet. Dessa urskiljs numera vanligen som egna arter. Beståndet är livskraftigt globalt, men i Finland minskar arten så pass kraftigt i antal att den numera anses vara utrotningshotad.
En gråtrut är ungefär 55–67 cm lång och väger 1200 gram.
Gråtrut har ett vingspann på ungefär 140–155 cm.
Gråtrut väger ungefär 1200 gram.
Flest observationer av gråtrut rapporteras i mars, baserat på svenska fågelskådares rapporter det senaste året.
Gråtrut bedöms som vanlig i Sverige. Graderingen bygger på var och hur ofta arten setts de senaste fem åren samt BirdLife Sveriges officiella artlista.
På kartan ovan ser du var gråtrut har observerats i Sverige de senaste 12 månaderna. Zooma in för att hitta platser nära dig.
