Bucephala clangula
Knipan låter både med rösten och med vingarna. När den flyger ger vingslagen ett visslande, vinande ljud som kan återges som ”hyhyhyhy”, och det hörs på långt avstånd. Ljudet är kraftigast hos hanen.
Alla läten och ljud för knipa →Utbredningskarta över var Knipa har observerats i Sverige.
Senaste dygnet
Knipan är en medelstor och kompakt dykand med stort huvud på en kort hals. Hanen är vit med svart rygg och har ett grönsvart, trekantigt huvud med en rund vit fläck vid näbbroten. Honan är grå med brunt huvud.3,4
I Sverige häckar knipan vid sjöar och vattendrag över hela landet och längs kusterna, men inte i fjällen ovan trädgränsen. Den spred sig över landet under 1900-talet och är i dag den vanligaste dykanden i inlandet. Det svenska beståndet uppskattas till 65 000 par, och arten är klassad som livskraftig.1,2,3
När knipan flyger ger vingarna ifrån sig ett vinande, visslande ljud som hörs på långt håll. Det vetenskapliga artnamnet clangula betyder ungefär ”klingande” och syftar på just det ljudet. Det svenska namnet knipa har man förmodat är ljudhärmande och att det också syftar på vingljudet.4
Knipan är 40–48 centimeter lång och väger mellan 500 och 1 300 gram. Huvudet är stort och lätt toppigt och sitter som en rund knopp ovanpå den korta halsen. Näbben är liten och trekantig, och ögonen är gula. Båda könen har orangegula ben och fötter.3,4,5
Hanen i sin fina vår- och vinterdräkt är svartvit. Huvudet är grönsvart med en skimrande glans, och mellan näbben och ögat sitter en stor, rund vit fläck. Kroppen är vit och ryggen svart.3,4,7
Honan är mindre än hanen. Hon har grå kropp, vit buk och brunt huvud, ofta med en vit halsring som varierar i storlek. Näbben är grå med en gul och svart spets.4,7
På sommaren byter hanen till så kallad eklipsdräkt och liknar då honan. Man kan ändå känna igen honom på att huvudet är mörkare brunt, och ofta sitter delar av den svartvita dräkten kvar på vingarna. Ungfåglarna liknar också honan, men de saknar halsring, har mörkt öga, är brunare på kroppen och har inget gult på näbben.4
I flykten syns ett stort vitt fält på vingens inre del hos både hanar och honor. Hos honan delas det vita fältet av flera mörka band.4,7
Knipan häckar längs kusterna och vid sjöar och vattendrag i hela Sverige, med undantag för fjällen ovan trädgränsen. Den spred sig över landet under 1900-talet. Brackvatten, hav, skog och sötvatten är alla viktiga miljöer för arten, och den räknas som typisk för myrsjöar.1,3
Det svenska beståndet uppskattas till 65 000 par. Svensk Fågeltaxering räknar fåglar längs fasta rutter över hela landet, och där har knipan minskat med 13 procent över 20 år men ökat med 26 procent över de senaste tio åren.2
I 2025 års svenska rödlista är knipan klassad som livskraftig, och beståndet beskrivs som ökande. Under 2000-talets första decennium gick det sämre: mellan 2003 och 2012 minskade knipan med mellan 8 och 34 procent. Den nedgången antogs vara tillfällig och bero på flera hårda vintrar.1
Knipan är fridlyst i Sverige. Den räknas samtidigt som vilt, vilket betyder att den är fredad men kan få jagas med stöd av jaktlagen eller jaktförordningen.1
På hösten flyttar knipan söderut, men bara så långt den behöver för att hitta öppet vatten. Oftast går den inte längre än till Danmark. På vintern håller den till vid isfria sjöar och floder och längs kusten, ibland parvis och ibland i större flockar.3,4
Utanför Sverige häckar knipan runt hela norra delen av jordklotet, i de nordliga barrskogarna. Den underart som finns i Sverige häckar i norra Europa och Asien och övervintrar så långt söderut som Medelhavet, Persiska viken och södra Kina. I Europa häckar uppskattningsvis 489 000–623 000 par, och världsbeståndet beräknas till 2,7–4,7 miljoner fåglar. Globalt räknas arten som livskraftig.4,5
I Storbritannien häckade knipan första gången 1970, i Skottland. Där häckar den i holkar som satts upp på träd nära vatten. Till Storbritannien kommer också vintergäster från norra Europa.4,7
I Sverige har man också hittat korsningar mellan knipa och salskrake. En sådan hybrid kallas knipskrake.1
Knipan häckar i hål i träd. Gamla bohål efter spillkråkan är viktiga, men den använder också hål efter avbrutna grenar, högstubbar och döda eller försvagade träd. Den tar gärna holkar, och den återvänder år efter år till samma boplats.1,4,5
Honan lägger 8–12 blågröna ägg i april, direkt på ett underlag av trämull eller träspån i hålet. Knipan lägger en kull per år.3,6
Det är bara honan som ruvar, och ruvningen tar vanligen 28–32 dagar. Hanen lämnar henne en eller två veckor in i ruvningen.5
Ungarna kläcks med dunfjädrar och lämnar boet tidigt. De stannar kvar i trädhålet bara ett till ett och ett halvt dygn, sedan för honan ner dem till sjön. De blir flygga när de är ungefär 55–65 dagar gamla.3,5,6
Knipehonor lägger ofta ägg i andra knipors bon. När ungarna blir mer självständiga, eller om modern överger dem, blandas kullarna ofta med andra honors ungar. Knipungar kan dödas av andra knipmödrar, av storlom och av gråhakedopping.5
Knipan skaffar sin mat genom att dyka, ibland ända ner till åtta meters djup. Den äter små djur som insekter och insektslarver, kräftdjur, snäckor och musslor, och även en del fröer och andra växtdelar. Under häckningen dominerar insekterna i födan, medan kräftdjur är viktigast under flyttningen och vintern.1,3,4,5
Knipan är aggressiv och försvarar sitt revir. Vuxna knipor tas av hökar, ugglor och örnar. De flesta häckar första gången när de är två år gamla, och en typisk knipa lever omkring sex år efter att den börjat häcka. Den äldsta kända knipan blev 12 år.5,6
Miljögifter är ett allvarligt hot mot knipan. Den påverkas också när spillkråkorna blir färre, eftersom det då finns färre bohål, och av att det saknas grova och gamla träd.1
Den enda art man kan blanda ihop knipan med är islandsknipan, som finns på Island och i Nordamerika. Hanen hos islandsknipan har ett huvud med blålila glans och en större vit fläck framför ögat, formad mer som en halvmåne. Hans rygg är svartare, näbben kortare och huvudet har en annan form. Islandsknipans hona har mer gult på näbben än knipehonan.4
Har du hittat fel i artikeln? Kontakta oss
Knipa är en andfågel som förekommer cirkumpolärt i Skandinavien, norra Ryssland och norra Nordamerika. Fågeln häckar i trädhål vid floder, sjöar och våtmarker. I flykten hörs ett typiskt visslande ljud från vingarna. Knipan är talrik och beståndet anses vara livskraftigt.
En knipa är ungefär 40–48 cm lång och väger 887.5 gram.
Knipa har ett vingspann på ungefär 62–77 cm.
Knipa väger ungefär 887.5 gram.
Flest observationer av knipa rapporteras i mars, baserat på svenska fågelskådares rapporter det senaste året.
Knipa bedöms som vanlig i Sverige. Graderingen bygger på var och hur ofta arten setts de senaste fem åren samt BirdLife Sveriges officiella artlista.
På kartan ovan ser du var knipa har observerats i Sverige de senaste 12 månaderna. Zooma in för att hitta platser nära dig.
