Översikt
Morkullan är en rund och kraftig vadarfågel med lång, rak näbb som lever i skogen och inte på stranden. Den är Sveriges vanligaste vadarfågel, men den syns sällan eftersom den är aktiv på natten och håller sig väl gömd i buskar och snår under dagen.4,5
Det man oftast får se är hanen när han flyger sin spelflykt över skogen i skymningen på våren. Arten häckar i hela Sverige, är fridlyst och bedöms som livskraftig i den svenska rödlistan.1,4,5
Utseende
Morkullan blir upp till 38 centimeter lång, och då är näbben på ungefär 7 centimeter inräknad. Vingbredden är 56–60 centimeter och vikten omkring 300 gram.2,5
Ovansidan är spräcklig i svart, grått och rödbrunt. Undersidan är ljus med en rostig ton och täcks av bruna, vågiga streck. Över huvudet går svarta tvärband. Den mönstrade dräkten gör fågeln svår att upptäcka mot marken.2,5,9
Näbben är blekt köttfärgad med en svart, rundad spets. Ögonen sitter långt bak på huvudet, så att fågeln ser ungefär lika bra bakåt som framåt. Benen är brungrå och fjäderklädda en bit ner på underbenet. Stjärten har tolv pennor som är svarta med rödbruna tvärband och grå spetsar.2,5
Hanen är betydligt större än honan, men det går ändå inte att skilja könen åt i fält.9
Utbredning och förekomst i Sverige
Morkullan häckar i större delen av Sverige, ända upp i fjällbjörkskogen. I Härjedalen och norra Lappland är den glesare, och vanligast är den i landets mellersta delar. I Västmanland är den nummer 30 bland de vanligaste fåglarna.1,3,4,5
Det svenska beståndet skattades 2018 till 580 000 par. Arten har varit bedömd som livskraftig vid alla svenska rödlistningar från 2000 till 2025, och beståndet verkar vara stabilt. Två saker har viss negativ effekt på arten: dikning av marker och händelser utanför Sveriges gränser.1,2
De svenska morkullorna är flyttfåglar som övervintrar i södra Europa. De ger sig av i oktober och november, men enstaka fåglar försöker övervintra i södra Sverige. Flyttningen norrut börjar redan i februari. Fåglarna når Skåne i slutet av mars och mellersta Sverige i början av april.2,3,4
Utanför Sverige häckar arten i tempererade och subarktiska delar av Europa och Asien, från Fennoskandien söderut till Medelhavet och Kanarieöarna och österut genom Ryssland. Omkring en tredjedel av världsbeståndet häckar i Europa, och över 90 procent av de europeiska häckfåglarna finns i Ryssland och Fennoskandien. Nordliga bestånd flyttar till södra Europa, medan fåglarna i västra Europa och på de atlantiska öarna stannar året runt. I Storbritannien blir morkullorna ungefär fem gånger fler på vintern, när fåglar från kontinenten flyttar in.2,8,9
Världsbeståndet uppskattas till 11–16 miljoner vuxna fåglar, och globalt är arten klassad som livskraftig.2
Ekologi och häckning
Morkullan häckar i fuktig barr- och lövskog. Skogen ska ha undervegetation och vara skuggig. Arten finns i granskog, blandskog, bok- och ekskog, skogsbryn och buskmark, och även i olika slags kärr och mossar.1,4
Fågeln är mest aktiv på natten och äter nattetid även på vintern. Maten består av daggmaskar, insekter och små blötdjur, och den äter också frön. På vintern kan den även äta växtdelar.1,2,4
Hanarna är polygama, vilket betyder att en hane parar sig med flera honor. Dominanta hanar har ofta två honor eller fler.2,4
Honan gör en grund grop i marken på ett skyddat ställe och bäddar den enkelt med löv, strå eller mossa. Hon lägger vanligen fyra fläckiga ägg, men det kan vara från två till fem. Paret får en kull per år. Honan ruvar ensam i 21–24 dagar.2,3,4,8,9
Ungarna har dun när de kläcks och lämnar boet tidigt, så kallade borymlingar. Honan föder upp dem ensam. De kan flyga korta sträckor redan efter tio dagar och är flygga efter 15–20 dagar. Självständiga blir de efter fem till sex veckor. Ibland flyger honan iväg med en liten unge när det är fara å färde. Hon håller den då mellan benen, mot kroppen och stjärten, i klorna eller på ryggen, men det är sällan någon ser det.3,4,8,9
En morkulla häckar vanligen första gången när den är två år. Efter det lever den i regel omkring fyra år till. Den äldsta kända morkullan blev 15 år och 5 månader.8
Förväxlingsarter
Enkelbeckasinen har också lång, rak näbb och mönstrad dräkt, men den är tydligt mindre: 23–28 centimeter lång med en vingbredd på 39–45 centimeter. Dräkten är fint vattrad i beige, brunt, vitt och svart, och magen är ljus. På vingarna har den ganska breda vita band. Skrämmer man upp den flyger den i sicksack. Den håller till i kärr och myrar och på tuvade ängar vid sjöar och vattendrag.5,7
Dubbelbeckasinen är större än enkelbeckasinen och har kortare näbb. Magen är vattrad, medan enkelbeckasinens mage är vit.5,7
