Luscinia luscinia
Det är sången folk minns. Hanens sång är mycket högljudd och distinkt, och Fågeln.se räknar näktergalen till de kraftigaste och mest imponerande sångarna bland svenska fåglar. Natursidan kallar arten mästersångare.
Alla läten och ljud för näktergal →Utbredningskarta över var Näktergal har observerats i Sverige.
Senaste dygnet
Näktergalen är en fågel man oftast hör innan man ser den. Det vetenskapliga namnet, Luscinia luscinia, betyder ordagrant just näktergal. Det svenska namnet går tillbaka på tyskans Nachtigall, som betyder ungefär den som sjunger om nätterna.1,3
Namnet till trots hör den inte till sångarna. Näktergalen tillhör flugsnapparfamiljen (Muscicapidae), vilket BirdLife Västmanland formulerar som att Sveriges mest kända sångfågel egentligen inte är någon sångare utan en flugsnappare. Den är Ölands landskapsfågel och landskapsdjur.1,3,5
I vägledningen från Skogsstyrelsen och ArtDatabanken beskrivs näktergalen som en fågel i buskrika lövkantzoner, huvudsakligen i södra Sverige, där den i många trakter är en karaktärsfågel som hörs under försommarnätterna. Den är knuten till halvöppet landskap och saknas i rena skogsbygder. Näktergalen är flyttfågel: enligt Fågeln.se kommer den i maj och lämnar Sverige i augusti för att övervintra i Östafrika.3,6
Till utseendet är näktergalen oansenlig och gråbrun. Svenska Wikipedia anger längden till 17 till 18 centimeter, vingbredden till 24 till 27 centimeter och vikten till omkring 30 gram. Fågeln.se anger storleken till 18 centimeter.1,3
Ovansidan är gråbrun med en rödbrun anstrykning, tydligast på vingarna, och stjärten är rödbrun. Strupen är ljusgrå eller vit med ett gråbrunt streck längs sidorna, och undersidan är vit, liksom de undre stjärttäckarna. Engelska Wikipedia beskriver ovansidan som mörkbrun med en svag olivton och bröstet som fläckigt och vattrat med bruna band, medan stjärtpennorna anges som mörkt rostbruna.1,2
Hane och hona har likadan fjäderdräkt, så det går inte att könsbestämma en näktergal på färgerna. Ungfåglarna är mörkare och mer fläckiga än de vuxna.1,2
Näktergalen häckar i norra och östra Europa och österut till västra Asien, och flyttar till sydöstra Afrika på vintern. De västligaste häckningsområdena ligger i Danmark, Polen och Rumänien. Engelska Wikipedia beskriver häckningsutbredningen som ett band från östra Europa till västra tempererade Asien, från Danmark, södra Finland, Norge och Sverige genom Baltikum till Kazakstan och Altaj, med övervintring i Afrika söder om Sahara.1,2
I Sverige förekommer arten enligt vägledningen från Skogsstyrelsen och ArtDatabanken i södra Sverige upp till Mälarlandskapen samt sparsamt utmed Norrlandskusten till Västerbotten. De tätaste förekomsterna finns i Skåne, Blekinge, på Öland och Gotland, i östra delarna av Götalands fastland och i östra Svealand. Fågeln.se anger utbredningen upp till södra Svealand och södra norrlandskusten. Svenska Wikipedia nämner att arten är sällsynt i Norrlands inland upp till Jokkmokk. I artikeln om nattsångare räknas näktergalen till de arter som är ganska allmänt förekommande, åtminstone i delar av Skåne.1,3,6,7
Utbredningen har förskjutits norrut. I början av 1900-talet häckade näktergalen i Sverige främst i Skåne, Blekinge, Halland och delar av Småland, och området har vidgats norrut sedan slutet av 1800-talet.1
Siffrorna för det svenska beståndet skiljer sig mellan källorna. Vägledningen från 2016 anger 37 000 par, en minskning på 50 procent mellan 1980 och 2012 och ett stabilt läge mellan 2001 och 2012, med rödlistestatusen livskraftig (LC) år 2015. Svenska Wikipedia anger 27 000 par och livskraftig status, med misstanke om minskning de senaste åren och en minskning på 30 till 70 procent sett över trettio år. Fågeln.se anger cirka 27 000 häckande par i början av 2020-talet och en minskning på uppskattningsvis 30 till 70 procent sedan slutet av 1900-talet. Globalt är arten klassad som livskraftig.1,2,3,6
Näktergalen håller till i lövskogsmiljöer längs sjöstränder, dammar och vattendrag samt i bryn mot öppen mark. Den vill ha täta buskage eller öppen lövskog med välutvecklat buskskikt av till exempel vide, slån, hagtorn eller unga lövträd. Områden med enbart låga buskage undviker den helt, liksom högvuxen skog om den inte är mycket gles. Det viktigaste i reviret är ett tätt, skyddande buskskikt, ytor med glest eller inget fältskikt där den kan söka föda under buskarna, och samtidigt täta bestånd av nässlor eller andra högörter.6
Reviren ligger oftast på fuktig mark, men arten kan också finnas på torrare platser som parker och trädgårdar om träd- och buskskiktet passar. BirdLife Västmanland beskriver miljön som buskig mark nära våtmarker och fuktiga, snåriga lövskogsdungar och buskmarker. Engelska Wikipedia beskriver biotopen som fuktig lövskog med al och björk, med tätt undervegetationsskikt av björnbärssnår och trasslig vegetation på sumpiga platser.2,5,6
Boet är väl dolt och ligger nära marken, i mindre buskar och mellan träd och buskar. Utvändigt byggs det av torra löv, till exempel av ek och bok, och fodras invändigt med mjuka grässtrån. Engelska Wikipedia anger att boet placeras i marknivå, ofta bland brännässlor. Kullen är fem ägg enligt svenska Wikipedia och Natursidan, medan engelska Wikipedia anger fyra eller fem, ibland sex. Ruvningen tar ungefär tretton dagar, ungarna lämnar boet efter omkring elva dagar och blir självständiga ytterligare tolv dagar senare.1,2,3,4
Födan består av insekter, larver, spindlar, maskar och bär. Engelska Wikipedia specificerar daggmaskar och insekter i alla stadier, bland annat skalbaggar, fjärilar, myror och flugor, och nämner att höstfödan även innehåller bär av vinbär och fläder.1,2,3
Flytten är lång. Enligt Natursidan lämnar svenska näktergalar landet under andra halvan av augusti i sydostlig riktning, flyger på nätterna och vilar på dagarna och når omkring 40 mil per natt, med ungefär tre till fyra dagars uppehåll per rastplats. De navigerar med hjälp av jordens magnetfält, stjärnorna och solljuset. Det första längre stoppet söder om Sahara sker i Sudan och Etiopien i mitten av september, därefter Kenya i november och södra Moçambique och Malawi i december. Vinterkvarteret används i ungefär tre månader, och återresan till Sverige sker i maj längs en mer östlig rutt. Hela sträckan är över 900 mil.4
Ungfåglarna får klara sig själva tidigt: de blir självständiga efter några veckor och ger sig av på flytten på egen hand redan omkring en månad gamla. Omkring 75 procent av dem dör under första levnadsåret, och därefter ligger den årliga överlevnaden på ungefär 50 procent. Bara omkring 6 av 100 individer lever tills de blir tre år. Under flytten hotas de av rovfåglar som eleonorafalk och sotfalk, som är specialiserade på flyttande småfåglar, av illegal fångst i Egypten där uppemot tio miljoner fåglar kan fastna i näten, av Sahara-passagen med flera dygns flygning utan föda, och av väder, vind och torka.4
På hemmaplan handlar hoten om landskapet. Igenväxning och igenplantering i skogs- och mellanbygder gör att landskapet sluter sig och arten försvinner, och i halvöppna och öppna landskap missgynnas den av att lövrika bryn saknas. Vägledningen rekommenderar att lövrika kantzoner med buskskikt lämnas oskadade vid avverkning, att buskridåer sparas mot öppen mark och utmed sjöar och vattendrag, och att större buskar och träd i delar av reviret avverkas med några års mellanrum och sedan återkommande med 10 till 20 års mellanrum, eftersom reviret annars växer igen. Barrträd bör inte planteras på nedlagd jordbruksmark där det finns näktergal.6
Den art som ligger närmast till hands att blanda ihop näktergalen med är sydnäktergalen (Luscinia megarhynchos), näktergalens västra släkting. Den är cirka 15 till 17 centimeter lång, brun på ovansidan med roströd stjärt och övergump, beige till smutsvit på undersidan och har ett relativt stort mörkt öga.1,8
Skillnaderna att gå på är att sydnäktergalen har än rödare stjärtovansida och saknar den grå vattringen på nederdelen av strupen eller bröstet som näktergalen har.1,8
Även rösten skiljer. Sydnäktergalens sång är mer melodisk än näktergalens och innehåller karaktäristiska crescendon av visseltoner, och från engelsk litteratur är sydnäktergalen känd för sin skönare sång. Näktergalens lockläte är ljusare och mer abrupt än sydnäktergalens.1,2,8
I Sverige är sydnäktergalen en sällsynt gäst med omkring 90 dokumenterade fynd till och med 2020. I artikeln om nattsångare räknas den till rariteterna, och i Skåne noterades åtta fynd av sjungande hanar mellan 1998 och 2022, det senaste 22 maj till 6 juni 2022 i Malmö. Sydnäktergalen häckar i södra Europa och sydvästra Asien och övervintrar i södra Afrika.7,8
Har du hittat fel i artikeln? Kontakta oss
Näktergal är en fågelart där hanen har en karakteristisk sång som den ofta framför nattetid. Den tillhör familjen flugsnappare. Fågeln häckar i norra och östra Europa österut till västra Asien. Vintertid flyttar den till Mellanöstern och nordöstra Afrika. Den i engelsk litteratur omskrivet skönsjungande nightingale är istället näktergalens västligare nära släkting sydnäktergalen.
En näktergal är ungefär 17–18 cm lång och väger 30 gram.
Näktergal har ett vingspann på ungefär 24–27 cm.
Näktergal väger ungefär 30 gram.
Flest observationer av näktergal rapporteras i maj, baserat på svenska fågelskådares rapporter det senaste året.
Näktergal bedöms som ovanlig i Sverige. Graderingen bygger på var och hur ofta arten setts de senaste fem åren samt BirdLife Sveriges officiella artlista.
På kartan ovan ser du var näktergal har observerats i Sverige de senaste 12 månaderna. Zooma in för att hitta platser nära dig.
Inga observationer hittades för denna art de senaste 24 timmarna.
