Översikt
Rödhaken är en av Sveriges vanligaste fåglar. Den är liten och knubbig, med ett orangerött bröst och små mörka ögon som brukar beskrivas som pepparkorn. Det svenska beståndet uppskattas till mellan tre och sex miljoner par, och arten häckar i större delen av landet utom i fjällregionen.1,3,5
Namnet rödhake syftar på det röda bröstet och användes första gången på svenska år 1805. Släktnamnet Erithacus går tillbaka på grekiskans erithakos, ett ord som redan Aristoteles använde om en liten rödbröstad fågel. Artnamnet rubecula kommer av latinets ruber, röd, med en ändelse som betyder liten.3
Linné beskrev arten som Motacilla rubecula, och släktet Erithacus upprättades av Cuvier år 1800. Länge fördes rödhaken till trastarna, men DNA-studier har flyttat den till flugsnapparfamiljen Muscicapidae. I dag står den ensam i sitt släkte, sedan två östasiatiska arter förts över till släktet Larvivora. Närmast släkt är afrikanska grupper som Cossypha och Sheppardia.1,2
Utseende
Rödhaken är 12,5 till 14 centimeter lång, har ett vingspann på 20 till 22 centimeter och väger 16 till 22 gram. Stjärten mäter knappt sex centimeter. Kroppen ser rund ut, och det som fastnar i minnet är det kraftigt orangeröda, nästan tegelfärgade bröstet och ansiktet. Det röda ramas in av blågrått på hals- och bröstsidorna. Ovansidan är brunaktig och undersidan gråvit.1,3,5
Hane och hona ser likadana ut, så på dräkten går de inte att skilja åt. Ungfåglarna saknar rött bröst till att börja med. De är bruna med gulaktig, spräcklig teckning i gyllenbrunt, och de röda fjädrarna växer fram efter hand under de första månaderna efter att ungen lämnat boet.1,2,7
Utbredning och förekomst i Sverige
Rödhaken förekommer i hela Europa och österut till västra Sibirien, i Nordafrika söderut till Algeriet, och på atlantöarna Azorerna, Madeira och Kanarieöarna. På Island saknas den.1,2
Antalet underarter anges olika i olika källor, sju till tio, medan AviList 2025 räknar med nio. Bland dem finns E. r. rubecula i kontinentala Europa, E. r. melophilus på Brittiska öarna, E. r. superbus på Teneriffa och E. r. tataricus i Uralbergen och västra Sibirien, som är den största och blekaste formen.1,2
I Sverige uppskattas beståndet till mellan tre och sex miljoner par; en annan uppgift anger omkring 3,8 miljoner par. Arten förekommer allmänt i hela landet, dock glesare längst norrut och närmare fjällen, och den häckar i större delen av landet utom i fjällregionen. I Västmanland är rödhaken den tredje vanligaste fågelarten. På den svenska rödlistan är den livskraftig, och globalt är den listad som livskraftig med en population som förefaller öka.1,2,3,5
Rödhakarna återvänder i slutet av mars eller i början av april. På hösten, från september till november, flyttar de söderut till Medelhavsområdet. Flyttningen från södra Sverige tar i genomsnitt 36 dagar. Ett fåtal individer stannar och övervintrar i södra Sverige.1,3
Under de år som vinterfågelräkningen pågått har rödhaken blivit en vanligare övervintrare i Sverige. Ändå hamnar den inte högt på listan över de talrikaste arterna i räkningen. Förklaringen är att den hävdar vinterrevir och jagar bort artfränder från matningsplatserna. En rödhake som etablerat sitt territorium sjunger för att signalera att området är upptaget, och det gör både hanar och honor. Därför syns sällan flera individer samlade på samma plats.4,6
I Storbritannien och Irland är rödhakarna i huvudsak stannfåglar, men en liten minoritet, oftast honor, flyttar till södra Europa vintertid. Brittiska rödhakar föredrar parker och trädgårdar, medan kontinentala flyttare håller till i granskog i norra Europa. I Storbritannien finns arten året runt i hela landet och är placerad i den lägsta oroskategorin på den brittiska listan över arter med bevarandebehov.2,7
Ekologi och häckning
Rödhaken häckar i alla slags skog och i parker och trädgårdar. Den klarar sig också på kala skär, så länge det finns lite vegetation eller buskage.1,3
Födan består till övervägande del av insekter och insektslarver, spindlar och daggmaskar. Under höst och vinter kompletteras den med bär, frukt och frön, och vintertid också med frön från fågelmatningar. Arten tar även små ryggradsdjur och kadaver.1,2,3
Rödhaken är dagaktiv, men kan jaga insekter under månljusa nätter eller nära artificiellt ljus. Den är känd för att vara orädd för människor och kommer gärna fram när jorden grävs eller vänds. Trädgårdsarbetare får ofta sällskap av en rödhake som väntar på att en spadtag mylla ska blotta maskar och larver.1,7
Reviret hävdas mycket aggressivt, både mot andra rödhakar och mot andra fågelarter, och revir hålls även vintertid. Hanarna är extremt aggressiva, och i vissa områden orsakar strider mellan artfränder upp till tio procent av dödsfallen bland vuxna rödhakar.1,5
Boet är skålformat och byggs av mossa, löv och gräs med ett foder av finare material. Det placeras på marken i håligheter, under trädrötter, i ihåliga stubbar och stockar eller på andra skyddade platser, ofta under en buske. Även springor och skyddade slänter används, liksom oväntade platser som blomkrukor, fordon, maskindelar, grillar och cykelstyren, och holkar upp till två meters höjd.1,2,3,5
Kullstorleken anges olika i olika källor. Uppgifterna spänner från fyra till nio ägg, med angivelser om fyra till sex, fem till sju eller sex till sju, och vanligtvis sex ägg. Äggen är vitaktiga, gulvita eller gulbruna med rödaktigt bruna fläckar som är koncentrerade till den trubbiga änden. Honan döljer sitt röda bröst medan hon ruvar, för att inte avslöja boet. Ruvningen tar 13 till 15 dygn, och ungarna stannar i boet 12 till 15 dygn. Under den tiden ökar de i vikt från två till femton gram. Två kullar per säsong är normalt, och tre kullar förekommer.1,3,5
Den genomsnittliga livslängden är 1,1 år, vilket beror på den höga dödligheten under första levnadsåret. Överlever fågeln sitt första år stiger den förväntade livslängden, och ringmärkta rödhakar har blivit tolv år. En individ har noterats bli nitton år. Tamkatter dödar femton gånger så många rödhakar som rovfåglar och ugglor, och stränga vintrar kan orsaka lokala beståndskrascher.1,2
Förväxlingsarter
Järnsparven är en annan liten fågel som rör sig mycket på marken. Den är 14,5 centimeter lång och väger omkring 20 gram, har en tunn näbb av det slag insektsätande fåglar brukar ha, blygrått huvud och nacke och en djupt mörkbrun, svartstreckad rygg. Könen är mycket lika, men hanarna har mer blygrått än honorna, och ungfåglarna är kraftigt streckade även på hals och bröst. Järnsparven häckar i skogsmarker, trädgårdar, parker och fjällskog, gärna där det finns unga granar, täta buskage och snår. Den håller sig ofta dold i buskagen men sätter sig mer synligt när den sjunger. Locklätet är ett tunt, högt tih, och sången är snabb, enkel och högfrekvent med ett silvrigt klirrande.8
Amerikansk rödhake, eller vandringstrast, är trots namnet en betydligt större fågel som tillhör trastfamiljen. I Storbritannien uppträder den bara som mycket sällsynt gäst. De australiska fåglar som på engelska kallas robins hör till familjen Petroicidae och är närmare släkt med kråkor och skrikor än med rödhaken.2
