Oenanthe oenanthe
Det är hanen som sjunger. Sången är en snabb och kraftfull strof med ett hårt, kvittrande och knastrigt ljud, uppblandat med visslingar.
Alla läten och ljud för stenskvätta →Utbredningskarta över var Stenskvätta har observerats i Sverige.
Stenskvätta är en fågel som numera placeras i familjen flugsnappare.
Senaste dygnet
Stenskvättan är en liten fågel som håller till på marken i öppna, steniga landskap. I Sverige häckar den över hela landet, både i stenig terräng och intill åkrar, men de flesta finns i fjällkedjan från Dalarna och norrut. På vintern är den i Afrika, i torra trakter söder om Sahara.1
Arten bedöms som livskraftig i den svenska rödlistan från 2025, och den är fridlyst. Beståndet har ändå krympt kraftigt sedan mitten av 1970-talet, framför allt i jordbruksbygderna.1
Stenskvättan är ungefär 15–16 centimeter lång och väger mellan 17 och 30 gram. Vingbredden är 26–32 centimeter.1,7
Hanen har tydliga kontraster. Ryggen och hjässan är grå, vingarna svarta och buken vitaktig. Över ögat går en svart mask, och ovanför den syns vitt på pannan och ett vitt streck som ett ögonbryn. Hakan och bröstet har en varm, gulockra ton.1,2
Honan har samma mönster men mjukare färger. Hon är brunare ovanpå, har brunare vingar och saknar hanens svarta mask. På hösten blir hanen också brunaktig, men han behåller de svarta vingarna, som då har smala ljusa kanter.1,2
I alla dräkter har stenskvättan vit övergump (partiet ovanför stjärten) och en vit stjärt med ett svart, upp och nedvänt T längst ut. Mönstret syns bäst när fågeln flyger iväg.7,2
Fågeln brukar skvätta iväg bland stenar och stenrösen och visar då upp sin svartvita stjärt. När den sitter på en sten eller ett staket bugar och niger den gärna. Namnet är belagt första gången 1689. Förledet sten syftar på att arten gillar stenig mark. Efterledet skvätta kommer troligen från ordet spritta och syftar på att fågeln vippar med stjärten och niger.1,3
Stenskvättan häckar ganska allmänt i hela Sverige, utom i inlandets rena granskogar. Den finns framför allt i jordbruksbygd, vid kusten och i fjällen, men den kan också häcka på öppna industriområden och byggplatser. Mer än hälften av paren häckar i lappmarkernas fjällområden. Öland och Gotland har också många stenskvättor, och på sina håll finns den längs klippiga kuster.1,3
År 2012 uppskattades det svenska beståndet till omkring 290 000 par. Sedan 1975 har beståndet mer än halverats. Den största nedgången skedde mellan 1975 och 1985. Minskningen fortsätter i långsammare takt, främst i jordbrukslandskapet, medan ingen minskning har kunnat konstateras i fjällen. På vissa håll har arten blivit ovanlig eller helt försvunnit, till exempel i en del skogsbygder i Mellansverige och på intensivt brukade slätter som i sydvästra Skåne.1
Arten var klassad som nära hotad i rödlistan 2005 men har sedan dess räknats som livskraftig.1
Stenskvättorna kommer tillbaka från Afrika i början av april i södra Sverige och först i början av juni i fjällen. I mitten av augusti, när de vuxna fåglarna har bytt fjädrar, börjar de flytta söderut. Då har många av ungfåglarna redan lämnat häckningsområdena.1
Grönlandsstenskvättan är en underart som häckar på Island, på Grönland och i nordöstra Kanada. I Sverige är den sällsynt. Mellan 1922 och 2015 gjordes 39 fynd. Vanligast har den setts på Nidingen i Halland, där nästan hälften av fynden gjorts. Merparten har setts under höstflyttningen i september och oktober. Det svenska namnet fick den 2020.5,7,2
Sett till hela världen bedöms stenskvättan som livskraftig. I Europa finns mellan 5,3 och 15,8 miljoner par.2,7
Stenskvättan lever på marken och vill ha öppen terräng med låg vegetation, till exempel betesmarker, åkrar, steniga öar ute i havsbandet och kalfjäll. Stora skogar undviker den.1,2
Den äter olika sorters småkryp, som den oftast plockar från marken. Ganska ofta jagar den också insekter i luften. Par som bor mitt i åkerlandskapet letar mat vid åkerkanter, längs småvägar och i traktorspår.1
Stenskvättan bygger boet i ett hål, och utan håligheter kan den inte häcka. Oftast ligger boet under eller mellan stenar, i stenrösen eller i andra hål i marken. På Gotland häckar den även i kaninhål. På gårdar kan den använda hålrummen under tegelpannor, och i ett slättområde sydost om Uppsala häckar ungefär vart femte par där. Boet byggs av halm, rottrådar och mossa och fodras med fjädrar.1,3
I södra Sverige läggs de första äggen i slutet av april eller början av maj. Kullen består oftast av sex ägg, men den kan variera mellan tre och åtta. Äggen är mycket ljust blå och har ibland några rödbruna prickar. Ruvningen tar ungefär två veckor, och ungarna flyger ur boet 15–17 dagar efter att de kläckts. Under ungarnas första fem till sex dagar värmer honan dem. Efter att ungarna lämnat boet matas de ungefär två veckor till, oftast inom reviret eller nära det.1,7
När ungarna klarar sig själva drar de omkring i små ungdomsgäng på marker med låg vegetation, gärna där djur betar. De vuxna stannar oftast kvar på reviret medan de byter fjädrar. Stenskvättor häckar första gången när de är ett år gamla. En typisk stenskvätta lever ungefär två år efter att den börjat häcka, och den äldsta kända blev drygt åtta år.1,8
Många bon plundras. I ett område utanför Uppsala förlorades drygt vart femte bo under ruvningen eller medan ungarna matades. Huggorm, vessla och hermelin är troligen de värsta boplundrarna, följda av räv och grävling. Huskatter kan ta hela kullen när ungarna lämnar boet. I hög och tät vegetation, som slåttervallar, höstsådd och obetade hagar, är risken för att boet plundras dubbelt så stor som på betade marker och gårdar. Maten är också svårare att hitta där, så färre ungar klarar sig.1,4
Forskare från SLU har följt stenskvättor i jordbrukslandskapet utanför Uppsala i 25 år. Under den tiden har ungarnas vikt sjunkit från 19,5 till 17,5 gram. Tidigare överlevde ungefär en unge per bo, men nu överlever bara en unge per fem bon. Fåglarna häckar också ungefär en vecka tidigare än förr, men det hade inget samband med hur många ungar som klarade sig. De låga vikterna tyder i stället på att fåglarna har svårt att hitta tillräckligt med insekter och andra småkryp.6
I jordbruksbygd hotas stenskvättan när man slutar låta djur beta steniga hagar, när tätare grödor och trädplanteringar breder ut sig och när åkrarna blir större och får färre kantzoner, steniga åkerholmar och gamla körvägar. Arten gynnas av betesdrift, vårsådda grödor, åkerholmar som hålls öppna och stenrösen, stenmurar och lador som får vara kvar. Eftersom stenskvättan är ganska lätt att räkna används den som mått på hur det går för andra fåglar i jordbruksbygden, till exempel sånglärkan.1,4
Buskskvättan är lite mindre, 12–14 centimeter. Hanen har orange strupe och bröst och mörka örontäckare, det vill säga fjädrarna bakom ögat. En viktig skillnad mellan arterna sitter på partiet ovanför stjärten. Buskskvättans övergump har samma färg som ryggen, medan stenskvättans är vit och har det svarta T-mönstret på stjärten under sig.9
Buskskvättan håller gärna till på fuktigare ängar, kalhyggen, dikesrenar och glest bevuxna myrar, där vegetationen är högre än där stenskvättan brukar synas.9
Har du hittat fel i artikeln? Kontakta oss
En stenskvätta är ungefär 15–16 cm lång och väger 28.2 gram.
Stenskvätta har ett vingspann på ungefär 26–32 cm.
Stenskvätta väger ungefär 28.2 gram.
Flest observationer av stenskvätta rapporteras i maj, baserat på svenska fågelskådares rapporter det senaste året.
Stenskvätta bedöms som vanlig i Sverige. Graderingen bygger på var och hur ofta arten setts de senaste fem åren samt BirdLife Sveriges officiella artlista.
På kartan ovan ser du var stenskvätta har observerats i Sverige de senaste 12 månaderna. Zooma in för att hitta platser nära dig.
