Översikt
Ringduvan är den största duvan vi har i Sverige. Den känns igen på den vita teckningen på halsens sidor, som formar en ring, och när den lyfter på de vita banden tvärs över vingarna.1,2,3,4
Den svenska populationen beräknas till mer än en miljon par. I Västmanland är ringduvan nummer tolv på listan över de vanligaste fåglarna. Förr häckade den mest i täta granskogar, men under det senaste halvseklet har den i allt högre grad också börjat häcka inne i samhällen, i parker och trädgårdar. Det femstaviga hoandet hörs numera i de flesta av våra samhällen.2,3,4
Utseende
Måtten anges lite olika i olika källor. Fågeln.se skriver 42 centimeter, BirdLife Västmanland 38 till 43 centimeter och Wikipedia upp till 45 centimeter. Vingbredden uppges till 65 till 80 centimeter respektive 68 till 77 centimeter, och vikten till 400 till 550 gram respektive 400 till 600 gram.1,2,3,4
Fjäderdräkten är till största delen grå och ljusare över ryggen, med grönblått skimmer som syns främst på huvud och nacke. Stjärt och vingar har tydliga svarta markeringar. Bröstet är rosafärgat och går över i ljusgrått på undersidan.1
De säkraste kännetecknen är de vita fläckarna på halsens sidor och de vita tvärbanden på vingöversidan, som syns tydligt i flykten. En vuxen fågel har gul näbb med rödaktig vaxhud, alltså den mjuka huden vid näbbroten, och gult till orange öga.1,2,3
Utbredning och förekomst i Sverige
Ringduvan förekommer i Europa utom på Island och i norra Skandinavien och norra Ryssland, samt i västra Asien och norra Afrika.1
I Sverige är den en vanlig fågel från Skåne i söder till Norrbotten och södra Lappland. Den finns utspridd över större delen av landet, men saknas på kalfjället och i ytterskärgården. Den häckar allmänt i södra och mellersta Sverige och blir mer sällsynt i Norrlands inland.1,2,3
Arten är delvis flyttfågel. I de västra och södra delarna av utbredningsområdet är den stannfågel, medan andra populationer drar söderut över vintern. Den nordeuropeiska populationen övervintrar i väst- och Sydeuropa, och duvor från norra och östra Europa flyttar till västra och södra kontinentdelar. Flyttningen söderut till Västeuropa sker under september och oktober, samtidigt som vissa individer övervintrar i södra Sverige. Återkomsten sker i mars eller april.1,2,4
Hur många det kan röra sig om syns vid Falsterbo. Den 19 oktober 2022 räknades 317 300 duvor där, vilket är rekordsiffran.1
Ekologi och häckning
Häckningen börjar tidigt. Hanen utför en iögonfallande spelflykt med tre till fyra sekvenser av stigning och fall.4
Honan bygger boet, ett ganska löst och slarvigt hopsatt bygge av torra kvistar och grenar, och hanen bidrar med material. Boet placeras i täta barrträd eller i lövträd.1,3,4
Kullen består normalt av två vita ägg som väger omkring 18,8 gram vardera. Ruvningstiden uppges till 17 dagar, 17 till 20 dagar och 15 till 19 dagar i olika källor, och båda föräldrarna turas om att ruva. Ungarna föds upp på krävmjölk, en näringsvätska som duvorna själva producerar.1,2,3,4
Uppgifterna om ungarnas tid i boet skiljer sig åt: enligt Wikipedia stannar de 21 till 28 dygn, ibland längre, medan BirdLife Västmanland anger att de blir flygfärdiga efter 35 dygn. Paret får minst två kullar per säsong, ibland upp till fem. Äggläggningen sker normalt mellan 21 april och 18 juni, med dokumenterade fall så tidigt som 20 mars och så sent som 21 augusti.1,4
Födan är huvudsakligen växtlig: spannmål, frukt, ärtor, knoppar, skott, frön och bär, och vintertid bok- och ekollon. Ibland tar den även sniglar, snäckor, larver och maskar. Den söker föda på gräsmattor, åkrar och sädesfält, främst tidiga morgnar och på eftermiddagarna.1,2,3,4
Förväxlingsarter
Tamduvan är mindre och saknar både halsring och vingband. Jämfört med tamduvan har ringduvan större bröst, längre stjärt och ett proportionellt mindre huvud.1,3
Skogsduvan liknar ringduvan men saknar den vita halsfläcken. Den är mindre, 30 till 35 centimeter lång med ett vingspann på 62 till 68 centimeter, övervägande blågrå med metallgrön glans på halsens sidor och på ryggen, och har kort stjärt. Vingbanden är svarta, liksom vingspetsarna. Lätet är ett kort hu som ofta upprepas. Skogsduvan är mycket mindre känslig för störningar under häckningstiden än ringduvan.1,3,4,5
Turkduvan är mindre, 29 till 33 centimeter med ett vingspann på 48 till 53 centimeter, och ljusare, beigegrå med mörkare rygg och vita kanter på stjärten. Den har ett svart halsband med vit kant i stället för ringduvans vita halsfläck och vita vingband. Ungfåglar saknar halsbandet på hösten. Lätet är ett monotont do doo-do där den andra stavelsen är utdragen och betonad och den tredje tonen ligger lägre, och i flykten hörs ett rått, hest ljud.6
