Streptopelia decaocto
Turkduvans sång består av tre stavelser, ungefär "do-doo då". Den andra stavelsen är längst och betonad, och den sista ligger lägre än de andra. Sången är monoton och ihållande.
Alla läten och ljud för turkduva →Utbredningskarta över var Turkduva har observerats i Sverige.
Senaste dygnet
Turkduvan är en smäcker, ljust beigegrå duva med lång stjärt och ett smalt svart band över nacken. I Sverige hittar man den nästan bara där det bor människor: i villakvarter med gamla trädgårdar, i parker och alléer och kring gårdar på landet.1
Arten är en ganska ny svensk fågel. Den första sågs här 1949, och på 1960-talet bredde den ut sig över södra och mellersta Sverige. Sedan dess har beståndet krympt, och i 2025 års rödlista flyttades turkduvan från Livskraftig till Nära hotad.1
Namnet turkduva kommer av att arten spred sig in i Europa från Turkiet.3
Turkduvan mäter 29 till 33 centimeter från näbb till stjärtspets, och med utbredda vingar blir den ungefär ett halvmeter bred (48 till 53 cm). Den väger mellan 125 och 240 gram. Bland de duvor vi har i Sverige är den den ljusaste.2,3,4
Fjäderdräkten är mestadels beigegrå, medan ryggen går i en mörkare brun ton. Det du ska leta efter är det svarta nackbandet. Hos vuxna fåglar har det en vit kant, medan de unga bara har ett dåligt utvecklat band och dessutom bruna ögon. De vuxnas ögon är röda. Benen är korta och rödrosa och näbben mörkgrå.1,2,4
Stjärten är bra att titta på, och den ser olika ut uppifrån och underifrån. Ovansidan är grå i mitten, med breda vita spetsar ytterst på sidopennorna. Undersidan är tvåfärgad: den inre halvan svart, den yttre vitaktig. Under vingen har turkduvan en blågrå fläck.1,4
Hanar och honor ser likadana ut.1
Innan arten började sprida sig fanns den från sydöstra Europa bort till Japan. Den nådde Bulgarien 1838, Tyskland 1945 och Danmark 1948. I dag lever den i större delen av Europa.1,2,4
Den första turkduvan i Sverige sågs vid Råö i norra Halland våren 1949. Två år senare, 1951, kunde man för första gången slå fast att den häckade här, i Harlösa i Skåne. Under 1960-talet tog den sig snabbt ut över södra och mellersta Sverige, och beståndet växte fort.1,3
Två riksinventeringar visar hur mycket beståndet krympte. År 1998 landade skattningen på 2300 till 2500 par, med knappt hälften i Skåne, och den siffran anses i dag vara för låg. Vid den första inventeringen 1974–75 var beståndet 6000 till 8000 par, varav ungefär 75 procent i Skåne och på Västkusten. Mellan de två tillfällena ökade turkduvan på Öland och Gotland och låg still i Södermanland, medan övriga landskap i Götaland och Svealand tappade ungefär lika mycket.1
Södra och mellersta Sverige är kärnområdet, och där häckar turkduvan i städer och samhällen. Längs Norrlands kust finns den på sina håll ända upp till Luleå. Jämtland har några isolerade förekomster, och i Härjedalen och Lappland finns arten på enstaka platser. Den är vanligast i Skåne.1,3
År 2025 skattades antalet fåglar i fortplantningsbar ålder till omkring 6200. Under de senaste 15 åren har de minskat med omkring 25 procent, och arten har dessutom försvunnit från en del platser. Sammantaget ledde det till att den flyttades från Livskraftig till Nära hotad. Sett till hela världen är den klassad som Livskraftig.1,2,4
Orsakerna till nedgången är inte klarlagda. Vintern är troligen ett problem: de flesta spannmålsmagasin har stängts och det spills mycket mindre säd, vilket sannolikt gjort att färre duvor överlever den. Sparvhökar tar många turkduvor vintertid, och skator plundrar bona på ägg och ungar. Jakt kan också lokalt och periodvis ha bidragit. När tamduvor skjutits har små lokala bestånd av turkduva utplånats, och i Malmö fälldes i slutet av 1970-talet upp till 700 turkduvor per vinter.1
Turkduvan är mest en stannfågel, men vissa förflyttningar sker vår och höst. Vid flyttfågelräkningarna i Falsterbo ser man numera inga eller mycket få turkduvor lämna landet. Arten är fridlyst enligt artskyddsförordningen.1
Hos grannarna ser det olika ut. Finland hade 100 till 150 par kring sekelskiftet, och där är arten klassad som Starkt hotad. På Island finns den inte alls. Norge har haft ungefär samma utveckling som Sverige, medan beståndet i Danmark och Nederländerna är stabilt.1,2
Turkduvan är i första hand en fågel för tätorten, och gamla villakvarter passar den särskilt bra. Även mindre samhällen och gårdar kan ha häckande par. Den behöver höga, täta träd, där den både sover och bygger bo, helst ädelgranar eller liknande i en park, trädgård eller allé. Nästan alla bon ligger mindre än en kilometer från hus där folk bor.1,4
Födan är nästan bara vegetabilisk. Frön och frukter från gräs och örter står för det mesta, och spannmål betyder ofta mycket. Turkduvan äter nästan alltid på marken, ofta tillsammans med höns och tamduvor. Under expansionen, och när arten var som talrikast här, var hamnar och silor med spillsäd viktiga platser, framför allt vintertid. Ett bestånd verkar inte klara sig utan ständig tillgång på spillsäd eller omfattande matning från människor.1,3
Medan den dricker kan turkduvan behålla huvudet nedböjt, så den behöver inte fylla näbben och sedan böja nacken bakåt.4
Turkduvor är sällskapliga. De kan samlas i stora flockar, framför allt när de äter och på platser där många sover tillsammans. Små förekomster tycks inte hålla i längden. Där färre än 10 till 15 turkduvor funnits har de i många fall försvunnit, något som setts både i Sverige och utomlands.1,3
Honan sköter bygget medan hanen hämtar material. Resultatet blir en plattform av kvistar och rötter, som i regel placeras intill stammen på två till tio meters höjd i ett träd. Ibland hamnar boet i stället på en stolpe eller i en nisch på en byggnad.1,3
En kull består oftast av två vita ägg. Mellan mars och september hinner ett par få två eller tre kullar, ibland upp till fyra. Hane och hona turas om att ruva i 14 till 18 dygn, och när ungarna kläckts stannar de i boet i 15 till 19 dygn.1,2,3
Turturduvan häckar inte i Sverige utan ses här bara tillfälligt, främst i sydöstra delen av landet. Den är ungefär 28 centimeter lång. Titta på halsen: där turkduvan har ett smalt svart band i nacken bär turturduvan på varje halssida ett fält av svartvit snedrandning. Ryggsidan är rödbrun och svartfläckig, och den svarta stjärten har vita spetsar. Vintern tillbringar den söder om Sahara. Det förekommer också hybrider mellan turturduva och turkduva.1,7
Ringduvan är större, upp till 45 centimeter, och ingen duva i Europa är större. I flykten visar den tydliga vita band på vingarna, något turkduvan saknar. Ringduvan har dessutom vita fläckar på halssidorna, medan turkduvan har ett smalt svart nackband.8
Har du hittat fel i artikeln? Kontakta oss
Turkduva är en fågel inom familjen duvor. Ursprungligen förekom den från sydöstra Europa österut till Japan, men spred sig kraftigt norr och väster under 1930-talet och framåt. Idag förekommer den över stora delar av Europa och har även införts till bland annat USA. Arten är långsträckt och ljust beigegrå med vit kant på stjärten och ett karakteristiskt svart band i nacken. Den uppträder nära människan, gärna i lummiga trädgårdar och parker med högvuxna äldre träd, men också vid ansamlingar av gårdar.
En turkduva är ungefär 29–33 cm lång och väger 172–236 gram.
Turkduva har ett vingspann på ungefär 48–53 cm.
Turkduva väger ungefär 172–236 gram.
Flest observationer av turkduva rapporteras i januari, baserat på svenska fågelskådares rapporter det senaste året.
Turkduva bedöms som ovanlig i Sverige. Graderingen bygger på var och hur ofta arten setts de senaste fem åren samt BirdLife Sveriges officiella artlista.
På kartan ovan ser du var turkduva har observerats i Sverige de senaste 12 månaderna. Zooma in för att hitta platser nära dig.
