Columba oenas
Skogsduvans läte är ett kort, dovt "hu" som upprepas gång på gång. Det brukar skrivas som ett tvåstavigt "oo-vó", och beskrivs också som ett djupt, nästan grymtande "Ooo-uu-ooh".
Alla läten och ljud för skogsduva →Utbredningskarta över var Skogsduva har observerats i Sverige.
Senaste dygnet
Skogsduvan är en blågrå duva som lever i hål i gamla träd. Den är ungefär lika stor som en kaja eller en tamduva och tydligt mindre än ringduvan. Förr kallades den blåduva, ett namn som syftade på fjäderdräktens färg.1
Den häckar i löv- och lövblandskog, ofta i närheten av jordbruksmark, och söker maten på öppna fält. Det viktigaste för den är att det finns lämpliga bohål: naturliga håligheter i gamla ekar och andra lövträd, hål som spillkråkan hackat ut i asp eller tall, eller holkar.1,2
De svenska skogsduvorna flyttar söderut i september och oktober till södra Frankrike och norra Spanien, och kommer tillbaka till häckningsplatserna i mars och april. Bara ett fåtal stannar kvar i södra Sverige över vintern.1
Kroppslängden ligger på ungefär 30 centimeter, och vingspannet på 62–68 centimeter. Dräkten är övervägande blågrå, med en kort stjärt. Framhalsen och bröstet har en gråaktigt purpurröd ton.1,6
På halsens sidor sitter fläckar som skimrar i grönt och vinrött, men det syns bara på nära håll. Hane och hona ser likadana ut i dräkten, även om hanen är något större. Ungfåglar saknar den skimrande halsfläcken helt.1,7
I flykten ser man två mörka vingband och ett mörkt stjärtband, och vingspetsarna är svarta. Vingundersidan är mörkgrå, inte vit som hos tamduvan. Ögat är mörkt och näbben skär med gul spets.1,4,7
Skogsduvan häckar mestadels sparsamt från Skåne upp till mellersta Värmland, sydöstra Dalarna och Gästrikland, och sällsynt längs kusten i Hälsingland och Västerbotten. Den är knuten till lövskogsrika trakter och är betydligt vanligare i södra och östra Sverige än i de västra delarna. I stora delar av Småland, i angränsande delar av Västergötland och i Medelpad saknas den. Tillfälliga häckningar har konstaterats i Jämtland, Ångermanland och Norrbotten.1
De tätaste förekomsterna finns på Gotland. I norra Sverige och i Götalands inland förekommer arten betydligt glesare, och där är tillgången på boplatser troligen mer begränsande.1,2
Beståndet har svängt kraftigt under det senaste seklet. Vid mitten av 1980-talet bör det svenska beståndet ha uppgått till 15 000–20 000 par, efter en period av ökning, men minskade sedan markant. Mellan 1991 och 2003 minskade beståndet med närmare 50 procent enligt den svenska häckfågeltaxeringen, med en tydlig stabilisering mot slutet av perioden. Vid början av 2000-talet beräknades det till omkring 9 000 par, med ett osäkerhetsintervall på 7 000–11 000. Mellan 2001 och 2012 ökade det med 29 procent.1,2
Flyttfågelräkningarna vid Falsterbo ger samma bild. På 1940-talet drog 15 000–30 000 skogsduvor ut ur landet varje år. Under 1970-talets standardiserade räkningar var siffran omkring 7 000. Under 1980-talet ökade antalet igen, med årssummor på 10 000–15 000 individer 1982–84, för att minska från mitten av 1980-talet. Höstarna 1996–1999 bokfördes mellan 2 000 och som mest 4 600 flyttande skogsduvor, och därefter har en tydlig ökning skett.1
Uppskattningarna av dagens bestånd varierar. Från början av 2020-talet anges omkring 15 000 häckande par, och sedan 2000 har beståndet stabiliserats och ökat något.4
I den svenska rödlistan bedöms skogsduvan som livskraftig (LC), och så har den bedömts sedan 2010. År 2005 var den klassad som missgynnad (NT) och år 2000 som sårbar (VU). Populationen är i dag ökande, och antalet reproduktiva individer överstiger gränsvärdet för rödlistning. Arten är fridlyst enligt 4 § artskyddsförordningen och räknas även som vilt, vilket betyder att den är fredad men kan vara jaktbar enligt jaktförordningen eller jaktlagen.1
Utanför Sverige är skogsduvan en europeisk och delvis västasiatisk fågel, med huvudutbredning i Europa, Centralasien, Mellanöstern och Marocko. I Norge häckar den upp till Nord-Tröndelag, och i Finland i de södra landskapen samt sporadiskt längs Bottniska viken upp till Uleåborg. De västeuropeiska och nordafrikanska bestånden är stannfåglar, medan de skandinaviska och centraleuropeiska flyttar. Globalt är arten bedömd som livskraftig, med en världspopulation på 1,7–2,8 miljoner vuxna individer.1,6
Var skogsduvan finns hänger i stort ihop med var det finns grova hålträd, framför allt ek, i närheten av jordbruksmark där den kan hitta mat. De vanligaste boträden är ek, asp och tall, och boet ligger oftast i ett hål som spillkråkan hackat ut eller i en naturlig hålighet, till exempel vid ett grenbrott. Boträden är därför gamla och grova. Bobädden är enkel, gjord av pinnar.1,2,6
Den bästa häckningsmiljön är ekbackar och lövängar eller hagmarker med gamla träd, omgivna av öppna fält. Dungar, alléer och parker i odlingslandskapet används också. Saknas trädhål kan den häcka i knipholkar, klippskrevor, stenbrott, stenmurar, byggnader och ruiner. Många skogsduvor häckar dessutom i ren skogsmark långt från öppen mark, där de använder gamla bohål av spillkråka. Tät skog undviker den oftast, och häckningsplatser inne i skogsområden ligger gärna i ett öppnare bestånd, till exempel en grupp större aspar eller några kvarlämnade tallar på ett hygge. Provianteringsturerna kan då sträcka sig åtskilliga kilometer från boplatsen.1,2
Skogsduvan är monogam. Häckningssäsongen varar från mitten av april till september och arten får två till tre kullar. Normalt läggs två ägg, ibland ett eller tre, och de är vita och glansiga. Ruvningen tar 16–18 dygn. Ungarna matas den första tiden med krävmjölk och blir flygga efter 25–30 dygn. Sveriges äldsta skogsduva blev drygt tio år.1,6
Födan består av frön, till exempel raps och åkerogräs, samt bär, säd, ärtor och ek- och bokollon. Den söks huvudsakligen på öppna fält och åkrar, och födosöket sker nästan uteslutande i jordbrukslandskapet.1,2
Minskningen under 1900-talet beror förmodligen till stor del på att det blivit ont om lämpliga trädhål. Lövängar och hagmarker med gamla ihåliga träd har till mycket stor del försvunnit ur landskapet, och skogar och alléer gallras och städas så att gamla, döda och ihåliga träd huggs bort. Besprutningen i jordbruket, med minskad tillgång på ogräsfrön som följd, kan ha spelat en viss roll.1
Kajan häckar också i trädhål och har ökat i antal under 1900-talet, och konkurrensen om bohålen kan ha bidragit till skogsduvans minskning. Skogsduvan får dra sig tillbaka och nöja sig med sämre trädhål, eller häcka i skogstrakter långt från jordbruksmark. När kajans ungar blir flygga i juni tar skogsduvan ofta över bohålet relativt omgående.1,2,3
Mården är en annan viktig faktor. Från mitten av 1980-talet ökade mårdstammen kraftigt i södra Sverige, vilket troligen påverkade skogsduvebeståndet negativt genom förlust av ägg, ungar och vuxna fåglar. I Uppland minskade beståndet snabbt från omkring 6 000 till cirka 1 000 par mellan 1985 och 1995, och mården var bevisligen en starkt bidragande orsak. Under 1990-talet minskade skogsduvan dock även på Gotland, där mård saknas. När mårdarna sedan gått tillbaka har skogsduvan åter ökat och även expanderat norrut.1,2
Ett hot till är duvjakten utomlands. Längs flyttvägarna och i övervintringsområdena, bland annat i sydvästra Frankrikes ekskogar och närliggande delar av Spanien, är jakten mycket intensiv. Av samtliga återfynd av skogsduvor märkta i Sverige är 62 procent skjutna i Frankrike.1
Vid gallring och slutavverkning bör gamla ihåliga lövträd, ofta döda eller delvis döda, sparas, liksom träd med spillkråkans bohål. BirdLife Sverige rekommenderar att man avstår från skogliga åtgärder inom 100 meter från boplatsen under perioden 1 april till 30 september, vilket också gäller holkar med häckning. När gamla alléer tas bort eller förnyas kan förlusten av trädhåligheter eventuellt kompenseras med specialbyggda holkar, och försök bör göras att konstruera skogsduveholkar som inte passar kajan och som helst är säkra mot mård.1,2
Ringduvan är den art som ligger närmast till hands. Den är Europas största duva, upp till 45 centimeter lång med ett vingspann på 65–80 centimeter och en vikt på 400–550 gram, alltså klart större och kraftigare än skogsduvan och med längre stjärt. Den känns igen på den vita teckningen på halsens sidor och på de vita banden på vingarnas ovansida. Skogsduvan saknar helt vit halsfläck. Ringduvan har också ett blekgult öga, medan skogsduvans är mörkt. Ringduvan häckar från Skåne till Norrbotten och södra Lappland och är allmän i hela landet, alltså betydligt vanligare och mer spridd än skogsduvan.5,7,10
Tamduvan är den andra att hålla reda på. Den varierar i färg, har ofta tydligare svarta vingband, är ofta ljusare vid stjärtroten och har en mer nyanserad fjäderdräkt. Skogsduvan ger ett mer jämngrått intryck. Vingundersidan är en säker skillnad: skogsduvans är grå, tamduvans vit.1,4
Klippduvan skiljs på ett ljusare och klarare öga, vit övergump och två tydliga mörka vingband, och vingundersidan är vit där skogsduvans är mörkgrå.7
Har du hittat fel i artikeln? Kontakta oss
Skogsduva är en fågel av familjen duvor som förekommer i västra och centrala palearktis. Merparten är flyttfåglar och den föredrar att häcka i trädhålor. Skogsduvan är en ganska skygg art som främst lever av frön.
En skogsduva är ungefär 28–34 cm lång och väger 245–387 gram.
Skogsduva har ett vingspann på ungefär 60–66 cm.
Skogsduva väger ungefär 245–387 gram.
Flest observationer av skogsduva rapporteras i mars, baserat på svenska fågelskådares rapporter det senaste året.
Skogsduva bedöms som vanlig i Sverige. Graderingen bygger på var och hur ofta arten setts de senaste fem åren samt BirdLife Sveriges officiella artlista.
På kartan ovan ser du var skogsduva har observerats i Sverige de senaste 12 månaderna. Zooma in för att hitta platser nära dig.
