Översikt
Turturduvan är en liten duva, ungefär 28 centimeter lång, med fläckig rödbrun rygg och ett par svartvita streck på halsen. Den häckar inte i Sverige, men några enstaka fåglar dyker upp här varje år, oftast i landets sydöstra del.1,2,3,4
Ingen annan europeisk duva flyttar så långt. Vintern tillbringar turturduvan söder om Sahara, och bara ungefär en tredjedel av året är den på häckplatserna i Europa. I Europa har antalet turturduvor minskat med 80 procent sedan 1980, och sedan 2015 räknas arten som sårbar på den globala rödlistan.2,4
Det är sången som gett fågeln dess namn: ett kuttrande, surrande "turrr turrr" som många förknippar med sommaren.2,3,9,10,11
Utseende
Turturduvan är lite mindre än en ringduva. Från näbb till stjärtspets mäter den 26–28 centimeter, vingbredden är 47–53 centimeter och den väger mellan 100 och 156 gram. Hanar och honor ser likadana ut.2,9
Ovansidan är rödbrun med svarta fläckar, och vingarna går i en varm kanelton. Huvud och hals är blågrå, bröstet är vinrött och buken vit. På halssidan sitter en tydlig fläck av sneda svarta och vita streck. Näbben är svart, benen röda och runt ögat sitter en röd ring.2,3,9
Stjärten är svart med vita spetsar och kanter. Sett nedifrån tecknar sig en mörk vinkel mot vitt, och till formen är stjärten kilformad.2,3,9,11
Hos unga fåglar är benen bruna, inte röda som hos de vuxna, och halsen saknar ännu de svartvita strecken. Hela dräkten är också mattare och brunare.9
Utbredning och förekomst i Sverige
Turturduvan häckar i Europa, Asien och norra Afrika. Arten delas in i fyra underarter. Den som når Sverige är nordlig turturduva, som häckar från Europa, Madeira och Kanarieöarna österut till västra Sibirien.1,2,9
Arten ses i Sverige varje år men häckar inte här. De flesta fynd görs i sydöstra delen av landet, men enstaka fåglar har nått ända upp till Lappland. I rödlistningen 2005 noterades att besökarna blev allt färre och att häckning kan ha skett vissa år, även om inget sådant fall var styrkt. Eftersom den inte fortplantar sig här bedöms den inte på den svenska rödlistan. Jordbrukslandskap och skog är de miljöer som har betydelse för arten i Sverige.1,2,3,4
Turturduvan är fridlyst enligt artskyddsförordningen. Eftersom arten också räknas som vilt är den fredad, även om jaktlagen eller jaktförordningen kan göra den jaktbar.1
I norra Europa är det ovanligt att se turturduvan innan april är nästan slut, och den hör därmed till de flyttfåglar som anländer senast. Söderut drar den igen i september. Vintern tillbringar den söder om Sahara, i ett bälte från Senegal österut till Eritrea och Etiopien.2,9
Ungefär hälften av alla turturduvor som häckar i Europa finns i Spanien, och omkring en tiondel i Frankrike. Arten minskar snabbt. De främsta orsakerna är intensivt jordbruk, som ger färre ogräsfrön att äta, och jakt. I Malta, Cypern, Frankrike, Italien, Spanien och Grekland skjuts sammanlagt två till fyra miljoner turturduvor om året. Parasitsjukdomen trikomonos påverkar också beståndet. Frankrike och Spanien har fått rättsliga åtgärder riktade mot sig från EU-kommissionen, som menar att länderna skyddar arten för dåligt, och det kan sluta med böter. Sedan jakten begränsades ökade det västeuropeiska häckande beståndet med 25 procent sommaren 2024.4,9
I Storbritannien har beståndet minskat med 99 procent mellan 1967 och 2024, och i Finland klassas arten som akut hotad.2,10
Ekologi och häckning
Turturduvan hör hemma i skogsmiljöer och i odlingslandskapet, där den föredrar de öppnare delarna. Som häckplats väljer den parker, höga häckar eller mindre dungar. Boet placeras lågt i träd eller i buskage, ofta i taggiga buskar som hagtorn.1,2,3,11
Maten hämtar den på marken, ofta ute på åkrarna. Mest äter den frön och frukter från ogräs och säd, gärna jordrök, men också våtarv, raps och sädeskorn som den hittar bland ogräs eller i nyskördad stubb. Bär, svamp och smådjur äter den bara ibland.2,9,11
Häckningen kan börja någon gång mellan april och september. Paret inleder med en parningslek som påminner om ringduvans, och boet blir ett tunt, glest bygge av smala kvistar. I kullen ligger oftast två vita ägg. Efter 14–16 dagars ruvning kläcks de, och när ungarna är 18–19 dagar gamla är de flygga. Ett par hinner med en eller två kullar under säsongen.2,3,10
En turturduva kan häcka redan när den är ett år gammal. Räknat från den första häckningen lever den normalt i omkring två år. Den äldsta kända fågeln blev 11 år och 2 månader.10
Förväxlingsarter
Turkduvan är något större, 29–33 centimeter, och har en ljus beigegrå fjäderdräkt med brunare rygg. Turkduvan har ett svart halsband med vita kanter, medan turturduvan har sneda svartvita streck. Turkduvans stjärt har en bred vit kant och ögat är rött. Hybrider mellan turturduva och turkduva förekommer.1,8
Större turturduva är 30–35 centimeter lång och lite större än turturduvan. Båda har samma slags halsteckning. Vingfjädrarna är dock brunare och har mörka mittpartier, och bröstet går mindre i rosa. Flykten ser lugnare och rakare ut. Till och med 2022 hade större turturduva godkänts 39 gånger i Sverige, och många av fynden har gjorts i norra delen av landet.5,6,7
Två underarter av större turturduva har påträffats i Sverige, meena och orientalis. Meena kan vid första anblicken likna en turturduva så mycket att den är svår att skilja från den. Titta då på de små täckfjädrarna på vingens ovansida. Hos meena har de en svart kärna som tydligt skiljer sig från en bred rödbrun kant. Buken är ljus och undergumpen vitaktig. Orientalis är i regel mörkare, med fjällmönstrad vinge, brungrått bröst och grå undergump, och liknar inte turturduvan.5,6
