Anser indicus
Lätet är lågt och nasalt och låter som en gås ska låta. Svenska Wikipedia återger det som ett upprepat gaaaa gaaaa gaaaa eller guaa guaa guaa. Tänk dig alltså inte ett skarpt skri, utan mjuka, dova och något näsljudande stavelser som kommer i serie.
Alla läten och ljud för stripgås →Utbredningskarta över var Stripgås har observerats i Sverige.
Senaste dygnet
Stripgåsen är en ljus grå gås som hör hemma i högalpina områden i Centralasien. Den heter Anser indicus på latin och beskrevs av Latham år 1790. På svenska kallas den även indisk gås, tibetansk gås eller randig gås. Arten är monotypisk, alltså utan underarter, och räknas som systerart till alla övriga arter i gåssläktet Anser. Tidigare fördes den till ett eget släkte, Eulabeia.1,2,4
Det är en av världens högst flygande fåglar. Den har hörts flyga över Makalu på 8 481 meter, och på flyttningen mellan häckningsområdena och vinterkvarteren i Indien och Myanmar passerar den Himalaya.1,2,4
I Sverige ses stripgåsen i sällskap med andra gäss. Här skiljer sig källorna åt: svenska Wikipedia skriver att arten ses årligen, medan fageln.se anger att den observeras mycket sällsynt. Att den syns här beror på att det finns frilevande populationer i Europa som går tillbaka på förrymda parkfåglar.1,2
Storleksuppgifterna varierar mellan källorna: svenska Wikipedia anger upp till 78 centimeter, fageln.se ungefär 75 centimeter och engelska Wikipedia 71 till 76 centimeter. Vingspannet uppges till ungefär 140 till 165 centimeter, och vikten till mellan 1,87 och 3,2 kilo. Vingarna har något större vingyta i förhållande till kroppsvikten än hos andra gäss.1,2,4
Fjäderdräkten är övervägande ljust grå. Bröst, buk, rygg och större delen av vingarna är ljusgrå, medan strupen är mörkgrå. Jämfört med de andra grågässen i släktet Anser är stripgåsen betydligt blekare.1,4
Det som ger arten dess namn är huvudteckningen. Huvudet är vitt med svarta tvärband, striporna, som löper från nackens bakre del ned mot öga och kind. Näbb och ben är gula.1,2
Det naturliga häckningsområdet ligger i höglänta delar av Centralasien, bland annat på Tibetanska högplatån och i Mongoliet, Kazakstan, Ryssland, Uzbekistan och Kirgizistan. Vintern tillbringas i Indien och Myanmar, i södra Asien från Assam till Tamil Nadu.1,4
Flyttningen går över Himalaya. Enligt engelska Wikipedia klarar fåglarna sträckan från havsnivå på sju timmar eller mindre, och fåglar från Kirgizistan rastar i västra Tibet och södra Tadzjikistan i 20 till 30 dagar. Vissa individer återvänder troget till samma övervintringsplats.2,4
Höjdrekorden ska läsas med viss försiktighet. Arten har hörts flyga över Makalu på 8 481 meter, men rapporter om observationer över Mount Everest på 8 848 meter saknar verifiering, och uppgifter om flygningar på 8 000 meter betraktas som apokryfiska. GPS-spårning visar att 95 procent av flygtiden sker under 5 784 meter, och bara 10 av 91 märkta fåglar passerade den nivån. Högsta spårade höjd är 7 290 meter. Fåglarna föredrar att flyga på natten, då den tätare och kallare luften i praktiken minskar höjdstressen.1,4
Engelska Wikipedia beskriver flera kroppsliga anpassningar till syrefattig luft: hemoglobinet binder syre starkare än hos låglandsgäss, orsakat av en enda aminosyramutation, andningen är djupare och effektivare, vänster hjärtkammare har betydligt fler kapillärer, och mitokondrierna i flygmuskulaturen ligger närmare cellmembranet så att syrets diffusionsavstånd blir kortare.4
I Europa finns naturaliserade fåglar. I Tyskland rör det sig om en liten population på 5 till 20 par, och i Storbritannien görs enstaka observationer. De fåglar som ses i Sverige kommer sannolikt från den frilevande populationen i Nederländerna, en bedömning som bland annat stöds av studier av den finska motsvarigheten, där de uppträdande fåglarna övervägande tros ha nederländskt ursprung.1,2,4
Den 27 november 2020 beslutade Raritetskommittén inom BirdLife Sverige att stripgås flyttas till kategori C, vilket gäller för fynd från och med 1995. Kategori C betyder fåglar från frilevande, självreproducerande populationer med ursprung i förrymda eller utsatta fåglar. Fynd gjorda före 1995, liksom klara rymlingar, förs även fortsättningsvis till kategori E. I fält ses stripgåsen ofta tillsammans med flockar av kanadagäss eller grågäss.1,3
På sommaren håller sig stripgåsen vid mycket högt belägna bergssjöar med kortvuxet gräs att beta. Vintertid uppträder den i jordbruksmark och äter säd, ris, vete och korn, ibland med skador på grödorna. Födan består av växter.1,2,4
Häckningen sker i glesa kolonier i högalpin miljö i Centralasien, främst på Tibetanska högplatån och norrut till Mongoliet. Boet ligger på marken. Fageln.se anger normalt fyra till sex ägg, engelska Wikipedia tre till åtta. Ruvningstiden är omkring fyra veckor och ungarna blir flygfärdiga efter knappt två månader.2,4
Boparasitism förekommer inom arten, alltså att en hona lägger ägg i en annan honas bo. Enligt engelska Wikipedia sker det mellan honor av olika social rang. Som predatorer nämns kråkor, rävar, korpar, havsörnar och trutar eller måsar.1,4
IUCN klassar stripgåsen som livskraftig (LC). Utbredningsområdet är stort, omkring 2 500 000 kvadratkilometer, vilket gör beståndstrenden svårbedömd. Svenska Wikipedia skriver att beståndet minskar något, medan engelska Wikipedia anger att det möjligen ökar. Arten drabbades tidigt av högpatogen fågelinfluensa vid Qinghai.1,4
Fageln.se anger inga förväxlingsarter för stripgås. Den art stripgåsen oftast ses tillsammans med i Sverige är grågåsen. Grågåsen är en stor och kraftig gås på 74 till 84 centimeter med ett vingspann på 149 till 168 centimeter, stort huvud, tjock hals och ljust brungrå fjäderdräkt. Mest utmärkande är den kraftiga, helljusa näbben i orangerosa eller skär färg med vit nagel, och i flykten syns ljust stålgrå framkanter på vingarna. Stripgåsens gula näbb och ben och de svarta tvärbanden på det vita huvudet skiljer den från grågåsen.1,2,5
En annan ljus gås som kan dyka upp bland tama och frilevande fåglar är snögåsen. Den är 60 till 75 centimeter lång, väger 2 500 till 4 000 gram och har orangerosa näbb och fötter. Den ljusa morfen är helvit med svarta handpennor, medan den mörka morfen, blågås, bara har vitt på huvud, övre hals och stjärtspets och i övrigt är brunfärgad. Snögås ses regelbundet i Sverige, men inget av fynden har bedömts med säkerhet härröra från vilda fåglar.6
En bra hjälp på håll är den allmänna färgtonen. Engelska Wikipedia beskriver stripgåsen som betydligt blekare än de övriga grågässen i släktet Anser.4
Har du hittat fel i artikeln? Kontakta oss
Stripgås är en fågel i familjen änder. Den häckar i högalpin miljö i Centralasien. På väg till övervintringsområdena i Indien och Myanmar passerar den Himalaya och är därmed en av de fågelarter som noterats flyga högst. Fågeln är en vanlig parkfågel i stora delar av Europa och USA, och förrymda fåglar ses regelbundet. Frilevande populationer har även etablerats, framför allt i Nederländerna.
En stripgås är ungefär 71–76 cm lång och väger 1870–3200 gram.
Stripgås har ett vingspann på ungefär 140–165 cm.
Stripgås väger ungefär 1870–3200 gram.
Flest observationer av stripgås rapporteras i juni, baserat på svenska fågelskådares rapporter det senaste året.
Stripgås bedöms som mycket sällsynt i Sverige. Graderingen bygger på var och hur ofta arten setts de senaste fem åren samt BirdLife Sveriges officiella artlista.
På kartan ovan ser du var stripgås har observerats i Sverige de senaste 12 månaderna. Zooma in för att hitta platser nära dig.
