Melanitta americana
Det läte som finns beskrivet är hanens spelläte, alltså det läte han använder när han uppvaktar en hona. Det har en sorgsen klang och är utdraget, ungefär 0,7 sekunder långt.
Alla läten och ljud för amerikansk sjöorre →Utbredningskarta över var Amerikansk sjöorre har observerats i Sverige.
Senaste dygnet
Amerikansk sjöorre är en mörk and som är mycket lik vår sjöorre. Länge räknades den som en underart till sjöorren. Undersökningar visade sedan skillnader i både läte och kroppsbyggnad, och sedan 2011 räknar BirdLife Sverige dem som två skilda arter.3,7
I Sverige är arten en tillfällig gäst som inte häckar här. Därför bedöms den inte i den svenska rödlistan. Den är fridlyst enligt artskyddsförordningen.1
Den som får syn på en amerikansk sjöorre i Sverige gör det oftast vid kusten, i en flock sjöorrar som är på flyttning. Nästan alla fynd gäller hanar, och utanför artens egna områden är det bara hanarna som går att artbestämma med säkerhet.2,7
Amerikansk sjöorre är ungefär lika stor som sjöorren, 44–54 centimeter lång, och hanen är lite större än honan. En fullvuxen hane väger omkring 1,1 kilo och en fullvuxen hona knappt ett kilo.3,7
Den vuxna hanen är svart över hela kroppen och saknar vita partier. Vingarna är mörka, men handpennorna (de långa fjädrarna ytterst på vingen) är ljusare. Det man lägger märke till är näbben: den är kraftigt uppsvälld och till största delen gul, med en stor gul knöl som går över i gulorange längst ner. Halsen är tjockare än sjöorrens.3,7
När hanen sträcker på vingarna gör han en typisk rörelse där han för huvudet nedåt.7
Honan är gråbrun med en mörkare, svartbrun hätta och nacke, och kinderna är ljusa. Hon liknar sjöorrehonan mycket. Det mörka bandet på halsen och i nacken är något bredare hos den amerikanska honan, och näbbnageln (den hårda spetsen längst fram på näbben) är lite krökt.3,5,7
Arten hör hemma långt härifrån. Den häckar i östra Sibirien, på Kamtjatka, i västra Alaska och i Québec i Kanada. I Västeuropa är den en mycket sällsynt tillfällig gäst.3,6,7
Det första svenska fyndet gjordes den 18 oktober 1994, när en hane sågs vid Segerstads fyr på Öland. Till och med 2024 har BirdLife Sveriges raritetskommitté godkänt 60 fynd, som gäller lika många fåglar. Arten har setts varje år sedan 2003.2,3
Flest fynd görs under vårflyttningen i mars–maj. Färre fåglar ses under höstflyttningen i augusti–november. Nästan alla är hanar, och en del av dem har angetts som fullvuxna.2
Fåglarna ses främst vid syd- och ostkusten och på Öland och Gotland, oftast bland sjöorrar som är på flyttning. Några av fyndplatserna är Simrishamn och Kåseberga i Skåne, Mellbystrand och Getterön i Halland, Utlängan i Blekinge, Landsort i Södermanland och Gotska Sandön.2,5
Den 7 februari 2016 sågs en trolig amerikansk sjöorre några mil norr om Trönninge ängar i Halland. Flera personer såg fågeln, men bara en kort stund, och bestämningen ansågs osäker. Därför räknas den inte som ett säkert svenskt fynd.6
Arten häckar inte i Sverige. I sina häckningsområden håller den till vid gölar, småsjöar och åar på tundran, i tajgan (den nordliga barrskogen) eller i myrliknande marker. Boet ligger på marken nära vatten och är fodrat.3,7
Paren bildas redan under vintern. Kullen består av sex till åtta guldbruna ägg, och ruvningen tar 28–31 dagar. Honan värmer ungarna i ungefär tre veckor. Därefter klarar sig ungarna själva, fast de ännu inte kan flyga.3,7
Födan är främst musslor och andra blötdjur, men den äter också insekter, kräftdjur, maskar, småfisk och växtdelar. Till havs, under flyttningen och på vintern, dyker den efter kräftdjur och blötdjur. Honor och ungar äter fjädermygglarver och vattenloppor på sommaren innan de går över till samma föda som de vuxna.3,7
På vintern samlas arten i stora, täta flockar på kustvatten, och flocken lyfter gärna samtidigt. Under häckningstiden är den mindre sällskaplig.7
Världspopulationen uppskattas till 530 000–830 000 individer, och arten klassas som nära hotad. Till hoten hör klimatförändringar, där mindre snötäcke påverkar när fåglarna häckar och hur mycket mat som finns, havsförsurning som ger mindre musslor att äta, överfiske av skaldjur, oljeutsläpp och övergödning. Förr jagades arten också.3,7
Amerikansk sjöorre förväxlas med sjöorre, som är lika stor. I Sverige ses den dessutom oftast just bland sjöorrar.2,4
Sjöorrehanen är också helt svart, men har bara en gul fläck på näbben och en liten knöl vid näbbroten. Den amerikanska hanen har en större gul knöl och ser i övrigt ut som en lite kraftigare sjöorre med tjockare hals.4,5,6
Honorna är mycket svåra att skilja åt. Sjöorrehonan är brungrå med mörk hjässa och ljusa kinder. Den amerikanska honan har ett bredare mörkt band i nacken, men utanför artens egna områden går det bara att bestämma hanar med säkerhet.4,5,7
Den amerikanska hanen har inget vitt alls i dräkten, och det skiljer honom från svärtorna.7
Har du hittat fel i artikeln? Kontakta oss
Amerikansk sjöorre är en mörk and som häckar i Nordamerika, men även i östra Sibirien. Den häckar i Nordamerika västra Alaska och kanadensiska Quebec, men även i östra Ryssland öster om floden Lena. Den övervintrar utmed Nordamerikas båda kuster samt i Stora Sjöarna, i Asien huvudsakligen utmed sydöstra Rysslands kust samt i Japan och Korea. Tidigare behandlades den som underart till sjöorren, men urskiljs numera allmänt som egen art. Den minskar rätt kraftigt i antal och anses därför vara nära hotad.
En amerikansk sjöorre är ungefär 43–49 cm lång och väger 980–1100 gram.
Amerikansk sjöorre har ett vingspann på ungefär 71 cm.
Amerikansk sjöorre väger ungefär 980–1100 gram.
Flest observationer av amerikansk sjöorre rapporteras i juli, baserat på svenska fågelskådares rapporter det senaste året.
Amerikansk sjöorre bedöms som extremt sällsynt i Sverige. Graderingen bygger på var och hur ofta arten setts de senaste fem åren samt BirdLife Sveriges officiella artlista.
På kartan ovan ser du var amerikansk sjöorre har observerats i Sverige de senaste 12 månaderna. Zooma in för att hitta platser nära dig.
Inga observationer hittades för denna art de senaste 24 timmarna.
