Översikt
Bergfinken är en av Sveriges talrikaste fåglar. Beståndet uppgår till mer än två miljoner par, och på sommaren, när årets ungar kommit på vingarna, uppskattas det finnas omkring tio miljoner bergfinkar i landet. Den häckar från norra Värmland och norrut, med de tätaste förekomsterna i fjällnära skog och fjällbjörkskog.4
De flesta bergfinkar lämnar Sverige på hösten och övervintrar normalt i Centraleuropa. Under år med god tillgång på bokollon kan i stället flera miljoner stanna kvar hos oss, framför allt i bokskogarna. Vintern 2019/20 uppskattades ungefär fem miljoner bergfinkar ha stannat i södra Sverige.1,4
Arten fick sitt vetenskapliga namn av Linné 1758. Fringilla montifringilla är satt av latinets mons, berg, och fringilla, fink. Globalt bedöms bergfinken som livskraftig, men uppgifterna om hur många de är skiljer sig mellan källorna: svenska Wikipedia anger 35 till 65 miljoner könsmogna individer med en misstänkt svag minskning, medan engelska Wikipedia anger 100 till 200 miljoner individer och en minskande trend. I Finland är arten kategoriserad som nära hotad.1,6
Utseende
Bergfinken är omkring 14 till 16 centimeter lång och väger 17 till 30 gram. Vingbredden anges till 25 till 26 centimeter. Det säkraste kännetecknet är den vita övergumpen, som syns i alla dräkter och är väl synlig när fågeln flyger. Till det kommer ett orangebrunt bröst och orangebruna vingknogar.1,2,6
Hanen i häckningsdräkt har glänsande blåsvart huvud, nacke och mantel, rostrött till orange bröst och vit buk. Näbben är då svart. Under vintern ser huvud och rygg brunaktiga ut, vattrade i ljusa brungrå nyanser. Det beror på att fjädrarna har ljusa bräm som gradvis nöts bort och blottar häckningsdräktens färger. Det orange bröstet ser likadant ut året om.1,2,4,6
Honan är mer dämpad i färgerna, med gråbrunt huvud, orangebeige strupe och bröst, varmbrun mantel, vit buk och mörk fläckning på flankerna. Utanför häckningstid har båda könen en halmgul näbb med svart spets. Bergfinken saknar vita yttre stjärtpennor.1,6
Utbredning och förekomst i Sverige
Bergfinken häckar i taigan från Norge till Kamtjatka, alltså i de nordliga skogarna tvärs över Palearktis. Den är nästan helt flyttande. Vinterkvarteren ligger huvudsakligen i Väst- och Centraleuropa samt i Asien, och engelska Wikipedia räknar upp södra Europa, Nordafrika, norra Indien, Pakistan, Kina och Japan. I Storbritannien är arten en vintergäst, där antalet varierar mellan vintrarna beroende på hur mycket föda som finns.1,6,7
I Sverige häckar bergfinken i de nordliga skogarna och videsnåren, i huvudsak upp till Norrlands biologiska gräns, ungefär vid Dalarna, med spridda par söderut till Stockholmstrakten. BirdLife Sverige anger utbredningen från norra Värmland och norrut, tätast i fjällnära skogar och fjällbjörkskog. Det svenska häckningsbeståndet ligger kring två miljoner par.1,2,4
Från september till november drar bergfinkarna sydväst mot västra Europa, ofta i blandade flockar tillsammans med andra finkar. Vintertid är fågeln sällskaplig och kan samlas i flockar på många tusen individer, gärna ihop med bofinkar.2,7
Flockarna kan bli enorma. Flockar på minst 100 000 exemplar rapporteras årligen i Sverige, och i mars 2018 beskrev Natursidan en flock med miljontals bergfinkar utanför Lund. Stefan Hagstedt Wern, som stötte på den, uppskattade att flocken var nästan en kilometer lång. Samma flock hade dessförinnan setts i Dalarna och Blekinge. Sophie Ehnbom förklarade förekomsten med att bergfinkarna övervintrar där det finns bokollon och att bokollonskörden i Skåne varit fin det året. Under våren och sommaren sprider sig fåglarna ut över landet och häckar framför allt i de norra delarna.5
Vill du se bergfink vid fågelbordet är chansen störst i södra Sverige. Norr om Götaland är arten normalt sällsynt vintertid. Vintern 2009/10 räknades drygt 120 000 bergfinkar vid fågelmatningar, främst i landets sydligaste delar.4
Ekologi och häckning
Häckningsmiljön är barrskog, björkskog och blandskog, och Fågeln.se nämner även lövskog och björkregionen i fjällvärlden. Längst i norr håller sig bergfinken till dvärgbjörk och videsnår.1,2
Häckningen pågår från maj till början av augusti. Boet byggs av gräs, mossa och bast och fodras med fjädrar och hår. Fågeln.se nämner också strå och lavar bland byggmaterialet och att boet placeras i barrträd eller lövträd, oftast på en och en halv till fem meters höjd, i en grenklyka.1,2
Kullen är normalt fem till sju ägg, medan Fågeln.se anger fem till nio ägg lagda i juni. Äggen är omkring 20 millimeter, grönaktiga eller brunaktiga med mörkare fläckar. Endast honan ruvar, i 11 till 12 dagar, alltså ungefär två veckor. Ungarna lämnar boet efter knappt två veckor: svenska Wikipedia anger 12 till 13 dagar, engelska Wikipedia 13 till 14. Normalt blir det en kull per år, men i nordvästra Ryssland förekommer två.1,2,6
Bergfinken häckar första gången vid ett års ålder och kan bli upp till 15 år gammal.1,6
Vuxna fåglar äter främst frön och bär, medan ungarna matas med insekter, särskilt fjärilslarver. På vintern är bergfinken specialiserad på bokollon, och den söker då sin naturliga föda huvudsakligen i bokskogarna när det finns gott om bokollon och dessutom barmark. Saknas bokollon tar den vad som bjuds, till exempel raps på stubbåkrar. Vid fågelmatningar går den gärna på solrosfrön och hampfrön, men tar även hirs eller raps.1,2,4
Förväxlingsarter
Bergfinken förväxlas med bofinken, som är lik i storlek och form och i färgerna. Natursidans guide ställer de två arterna sida vid sida just för att de ska kunna skiljas åt i flykten.2,3,7
Det som skiljer är den vita övergumpen, som syns i alla dräkter, mot bofinkens grågröna, och det orangetonade bröstet. Bergfinken saknar dessutom bofinkens vita yttre stjärtpennor. Hör du lätet är bergfinkens jäck hårdare i tonen än bofinkens.1,3,6
