Coccothraustes coccothraustes
Det läte man oftast hör från stenknäcken är ett kort, explosivt och knäppande ”zick”, som också skrivs ”pix”. Det är starkt och låter nästan som om fågeln knäcker något med näbben medan den flyger. Namnet stenknäck passar alltså bra till lätet också.
Alla läten och ljud för stenknäck →Utbredningskarta över var Stenknäck har observerats i Sverige.
Senaste dygnet
Stenknäcken är en ganska stor småfågel med kort stjärt. Man känner igen den framför allt på den väldigt kraftiga näbben. Den är omkring 18 centimeter lång och väger ungefär 50 till 60 gram.1,2,4
I Sverige är stenknäcken bofast och häckar här. Den är fridlyst. I rödlistan från 2025 är den klassad som livskraftig, och beståndet ökar. Arten häckar i Europa och i de tempererade delarna av Asien.1,4
Det vetenskapliga namnet, Coccothraustes coccothraustes, kommer från grekiskan och betyder ungefär fröknäckare. Det passar en fågel som kan knäcka olivkärnor. För det krävs ett tryck på 70 kilo per kvadratcentimeter.2,4
Stenknäcken har stort huvud, tjock hals, kort stjärt och en tjock, trekantig näbb. Till kroppsformen har den liknats vid en rund stare. Ett svart band går runt näbbroten, runt ögonen och ner på hakan. Den svarta masken ger fågeln en sträng min.1,4,6
Hanen har i sommardräkt brun ovansida och askgrå undersida med en rostbrun ton. Huvudet går i orangebrunt, och nacken och halssidorna är grå. Vingpennorna och stjärtpennorna är svarta. På vingen sitter ett brett vitt band som syns tydligt när fågeln flyger, och i flykten syns också en vit spets på stjärten. Ögonen är bruna och benen ljust rosa.4,5
Honan liknar hanen, men har ett grått stråk längs vingtäckarna. Det är den enda synliga skillnaden mellan könen. Hanarna är också något mörkare än honorna.4,5
Näbbens färg skiftar med årstiden. På sommaren är den mörk och blåaktig, på vintern ljus, från benvit till ljust beige. På vintern är fågelns färger överlag mattare. Unga fåglar har gråaktigt gult bröst och en buk med grova mörka fläckar.2,4
Fågeln är oftast skygg och svår att få syn på. Den håller sig mest uppe i trädkronorna men kommer ibland ner på marken.7
Stenknäcken häckar ganska allmänt i delar av Götaland och Svealand. Den är särskilt talrik i lövrika trakter i Skåne, södra och östra Småland, Blekinge, centrala Västergötland, på Öland och i landskapen runt Mälaren. På Gotland är den mer sparsam. Nordgränsen för häckningen går ungefär från södra Värmland via södra Dalarna till norra Uppland. Längre norrut finns den regelbundet längs hela Norrlandskusten, men i Norrlands inland ses den mest tillfälligt och lokalt.1
Fram till 1970-talet var stenknäcken en ganska ovanlig fågel i Sverige. Den var särskilt knuten till körsbär och avenbok, och kärnområdet var platåbergen i centrala Västergötland med sina många körsbärsträd, som Kinnekulle och Billingen. Där finns fortfarande goda bestånd. Sedan dess har den blivit vanligare och spridit sig norrut. Arten har ökat och spridit sig i hela Norden sedan 1900-talet, troligen tack vare ett varmare klimat.1,2
Det svenska beståndet uppskattades senast till 17 000 par, år 2012. Arten är svår att räkna, så det verkliga antalet kan vara större. Stenknäcken har varit klassad som livskraftig i varje svensk rödlista sedan 2000.1
Stenknäcken är mest stannfågel, men vissa år flyttar ganska många fåglar. En del vintrar stannar många kvar i Sverige, i lövskogar, trädgårdar och parker. I Skåne och Blekinge kan man då se stora flockar, framför allt de år det finns gott om bokollon och avenboksfrön. Varje vinter stannar några få fåglar ända upp till södra Norrbotten. I norra Sverige håller sig stenknäcken vintertid mycket till häggen, och den kommer gärna till fågelmatningar.1,2
Där det finns många stenknäckar kan de samlas på en gemensam nattplats, upp till tre kilometer från platsen där de äter. I Storbritannien får vinterbeståndet tillskott av fåglar från norra Europa.1,6
Ett möjligt hot mot arten är att lövmiljöer växer igen med gran. Andra hot är att gammal ädellövskog, till exempel före detta betesmarker och lövängar, görs om till granskog, och att grova ädellövträd med stora kronor avverkas. Det gynnar stenknäcken att man sparar och planterar lövträd, framför allt körsbär. Den gynnas också om man sparar slån, hägg, avenbok och hagtorn när man röjer skogskanter mot åkrar.1
Stenknäcken häckar i löv- och blandskog, parker och trädgårdar, ofta i högvuxna lundar med hägg, fågelbär eller andra träd som bär frukt. Tätast är den i lövskog och parker. Det behöver inte finnas särskilt mycket lövträd, och ofta lägger fåglarna boet i granskog någon kilometer från platsen där de söker föda.1
Födan består framför allt av kärnor från körsbär, plommon och andra träd i samma släkte, och av avenboksfrön. Stenknäcken äter kärnor och frön av bland annat slån, hägg, körsbär, plommon, krikon, hagtorn, idegran, bok, avenbok, lönn, alm och nypon. Fruktköttet lämnar den. Almfrön är viktig föda i slutet av maj, och på våren äter den också knoppar från lövträd. Fåglarna söker föda och övernattar i flock.1,6
När paret uppvaktar varandra står de en bit isär, vända mot varandra, och sträcker sig fram så att näbbarna möts. Hanen reser sig, burrar upp fjädrarna på huvud, hals och bröst, bugar djupt och sänker vingen i en båge så att vingbanden syns.5
Boet sitter oftast ganska högt, gärna i körsbärsträd och stora häggar, och i Skåne ofta i bok. Det kan också ligga lågt i en grenklyka, ibland bara någon meter upp i en buske. Hanen väljer boplatsen och lägger ett första lager torra kvistar, och efter några dagar tar honan över bygget. Boet är lätt att känna igen på att det är klent och glest, byggt av knotiga småkvistar och lavar. Inuti är det fodrat med fina rottrådar, hår och växtdun.1,2,5
I Sverige läggs äggen i maj, oftast fyra eller fem stycken, och det blir normalt en kull per år. Äggen är blåaktiga med glesa mörka fläckar och streck. Honan ruvar i ungefär två veckor.1,2
Båda föräldrarna matar ungarna med insektslarver. Häckningen är anpassad så att ungarna ligger i boet när det finns som mest larver i trädkronorna, bland annat av ekvecklare och frostfjäril. Ungarna blir flygga efter ungefär 12 till 14 dagar.1,2,5
Stenknäcken kan häcka redan när den är ett år gammal. Den äldsta kända stenknäcken blev 12 år och 7 månader. Den var ringmärkt i Tyskland.4,5
Ser man stenknäcken ordentligt går den knappast att ta för någon annan fågel, eftersom det stora huvudet och den kraftiga näbben avslöjar den. I flykten känner man igen den på det vita vingbandet, den korta stjärten och oftast också på lätet.1,2
Har du hittat fel i artikeln? Kontakta oss
Stenknäck är en stor fink med mycket kraftig näbb. Den beskrevs av Carl von Linné 1758. Stenknäcken häckar i lövskogsområden i stora delar av Europa och tempererade delar av Asien. De nordliga populationerna är flyttfåglar. Arten har på senare tid ökat i antal och vidgat sitt utbredningsområde. IUCN kategoriserar den som livskraftig.
En stenknäck är ungefär 18 cm lång och väger 45.4–60 gram.
Stenknäck har ett vingspann på ungefär 29–33 cm.
Stenknäck väger ungefär 45.4–60 gram.
Flest observationer av stenknäck rapporteras i januari, baserat på svenska fågelskådares rapporter det senaste året.
Stenknäck bedöms som vanlig i Sverige. Graderingen bygger på var och hur ofta arten setts de senaste fem åren samt BirdLife Sveriges officiella artlista.
På kartan ovan ser du var stenknäck har observerats i Sverige de senaste 12 månaderna. Zooma in för att hitta platser nära dig.
