Översikt
Domherren är en satt fink som många känner igen från vinterns fågelbord. Hanens röda bröst mot den grå ryggen och det svarta huvudet gör honom lätt att peka ut, och i Natursidans guide till Vinterfåglar inpå knuten tas arten upp som en av de vanligaste vinterfåglarna vid svenska fågelmatningar.1,3,6
Namnet kommer av tyskans doemher. Det svarta huvudet och den röda färgen ansågs likna de katolska domherrarnas dräkter. Ett äldre svenskt namn på arten är rödbröst.1
Måtten är blygsamma: 15 till 17 centimeter lång, 22 till 29 centimeter mellan vingspetsarna och en vikt på ungefär 21 till 27 gram hos vuxna fåglar. Fågeln.se anger längden 16 till 17 centimeter.1,3
Förr hölls domherren som burfågel för sin härmningsförmåga, framför allt i Tyskland. På 1700-talet fanns särskilda sångböcker, och fåglarna tränades med flöjt eller vissling. Inom EU är det numera förbjudet.1
Utseende
Hanen har rött bröst och röda huvudsidor, grå rygg och svart på huvudets översida, vingar och stjärt, med blå metallglans i det svarta. Över vingen går ett vitt tvärband, och under stjärten är han vit. Fågeln.se beskriver den svarta hättan som att den når ned till strupen, med breda vita vingband och vitt vid stjärtroten. RSPB kallar hanen omisskännlig med sitt klarröda, rosaröda bröst och sina röda kinder.1,3,7
Honan är mattare i färgerna, gråbrun med en lila anstrykning, men har samma svarta huvud och haka och samma korta näbb som hanen. Bröstet är gråaktigt i stället för rött. Ungfåglarna är brunaktiga, och hos dem är hjässan och ansiktet gråbruna.1,2,6
Näbben är kort och tjock, med kraftigt välvd övernäbb, och den engelska Wikipedia-artikeln beskriver fågeln som satt med tjockt huvud. I flykten syns den vita övergumpen och de vita vingbanden tydligt. Ruggningen sker mellan juli och oktober, utan att fågeln får den mattare höstdräkt som är typisk för andra finkar.1,2
Utbredning och förekomst i Sverige
Domherren finns i hela Sverige utom i högfjället, och ses mest om vintern. Det svenska beståndet uppskattas till mellan 250 000 och 500 000 par. Fågeln.se anger barr- och blandskog över hela landet som livsmiljö, ibland också större parker och trädgårdar, och arten besöker fågelmatningar vintertid.1,3
De flesta domherrar är stannfåglar, men nordliga bestånd flyttar söderut på vintern. Enligt Fågeln.se lämnar en del av det svenska beståndet landet i oktober för Danmark och Mellaneuropa och kommer tillbaka i mars. Enstaka år har utflyttningen varit ovanligt stor: vid Falsterbo registrerades 10 000 fåglar år 1961.1,3
Det går bra för arten här hemma. Fågeln.se skriver att bestånden minskade historiskt men har ökat sedan slutet av 1990-talet, och enligt Svensk fågeltaxering har domherren ökat med cirka 40 procent de senaste 15 åren, mer i norr än längre söderut. I BirdLife Sveriges räkning Vinterfåglar inpå knuten 2025 hamnade domherren på plats 4, samma placering som året innan, och i de fyra nordligaste länen var den det året talrikast av alla arter på fågelmatningarna, före talgoxen.3,4
Utanför Sverige häckar arten över Europa och tempererad Asien, ända bort till Kamtjatka och Japan, och den föredrar blandskog med inslag av barrträd, även parkmark och trädgårdar. Tio underarter erkänns, från Brittiska öarna i väster till Japan och Sachalin i öster. Globalt räknar man med mellan 35 och 70 miljoner vuxna individer, och IUCN listar domherren som livskraftig.1,2
Ekologi och häckning
Boet byggs av tunna grenar, rötter och mossa och fodras med gräs, fjädrar och hår. Det placeras oftast i unga granar eller häckar. Enligt Fågeln.se är det honan som bygger, av kvistar och rottrådar, vanligen på minst två meters höjd i en liten gran eller en enbuske.1,3
Kullen består av 4 till 6 ljusblå ägg med rödvioletta fläckar och svarta prickar. Honan ruvar i ungefär tretton dagar. Ungarna är flygga efter omkring sexton till sjutton dagar, och hane och hona bidrar lika mycket till att mata dem. Domherren får två till tre kullar per år under perioden april till augusti, är könsmogen vid ett års ålder och kan bli upp till 18 år gammal.1
Den tjocka näbben hör ihop med en kost av frön och knoppar. På menyn står frön, knoppar, späda blad, bär som rönnbär, frusna frukter och en del insekter. Fågeln.se nämner knoppar från lövträd, och den engelska artikeln lyfter fram ask och hagtorn som favoriter under hösten och förvintern samt att de vuxna matar ungarna med ryggradslösa djur.1,2,3
På våren äter domherren knoppar i stor omfattning, och den har historiskt betraktats som skadegörare i odlingar. Fågeln.se nämner att den kan skada fruktträd som päron och plommon genom att äta knopparna.3,7
Domherren försvarar inte något revir och rör sig i par eller i små grupper. Under häckningstiden är den skygg, men i övrigt mer förtrolig. RSPB beskriver arten som skygg och lättskrämd trots den iögonfallande färgen, och att fåglarna gärna håller sig dolda.1,7
Förväxlingsarter
Den art som ligger närmast till hands att blanda ihop med domherren är tallbiten, som är närmast släkt med domherrarna men numera förs som enda art till släktet Pinicola. Tallbiten är betydligt större, 19 till 22 centimeter mot domherrens 15 till 17, och den saknar domherrens svarta hätta. I stället för ett vingband har den dubbla vita vingband och vita kanter på tertialerna som kontrasterar mot de mörka vingarna, samt en kluven svartgrå stjärt och en kraftig, välvd näbb.8
Färgen skiljer sig också. Tallbitshanen är övervägande rosenröd med grått och svart, medan honan är gråaktigt gulgrön eller gråaktigt gul. Lätena är inte heller desamma: tallbiten har ett klart plyit och ett dju-djy som flyktläten, och från flockar hörs mer dämpade bytt-bytt-bytt.8
Var i landet du befinner dig hjälper till. Tallbitens sydgräns i Sverige går ungefär vid Siljan i Dalarna, och arten är regelbunden i västra Medelpad och Västerbotten samt i nästan hela Norrbotten. Domherren finns i hela landet utom i högfjället.1,8
Mot andra finkar är flyktlätet en god hjälp. Bofinken har ett mjukt jupp eller en uppåtgående vissling, bergfinken ett nästan bräkande tä-äähp, grönfinken ett kraftigt djypp som ofta upprepas i serier och gulsparven ett metalliskt, något orent styff. Domherrens läte är svagare och mer melankoliskt än de kraftigare lätena hos bergfink, grönfink och gulsparv.5
