Översikt
Grönfinken är en kompakt och kraftigt byggd fink med grov, konisk näbb. Längden anges till mellan 15 och 16,5 centimeter och vingspannet till ungefär 25 till 28 centimeter, och en grönfink väger omkring 30 gram. Den hör hemma i finkfamiljen (Fringillidae).1,2,6
Carl von Linné beskrev arten redan 1758, då under namnet Loxia chloris. Den fördes länge till släktet Carduelis, men genetiska studier visade att den grupperingen var polyfyletisk, alltså att arterna i den inte hade ett gemensamt ursprung, och grönfinkarna räknas numera till det egna släktet Chloris. Tio underarter erkänns.1,6
I Sverige listades grönfinken 2020 som starkt hotad (EN) på Artdatabankens rödlista, efter en minskning på uppskattningsvis 40 procent under de tio föregående åren. År 2025 ändrades statusen till sårbar (VU) sedan beståndet återhämtat sig måttligt. Sett över hela världen bedömer IUCN arten som livskraftig (bedömningen gjordes i november 2021).1,6
Utseende
Hanen är grågrön på ovansidan, med gulgrön övergump och gröngul undergump. Ving- och stjärtpennorna är svartaktiga med gula ytterfan, och de lysande gula handpennorna bildar ett gult band på vingen. Gult syns också på stjärtkanterna. Engelska Wikipedia beskriver hanen som övervägande grön med gula teckningar på vingar och stjärt.1,2,6
Honan är mera gråbrun än hanen, med bruna toner på ryggen, men har en antydan till gult på handpennor och stjärt. RSPB beskriver honan som matt brun med ett tydligt gult streck på vingar och stjärt. Ungfåglarna framstår ljusare än de vuxna och har kraftig längsstreckning på både rygg och buk. De liknar i övrigt honan.1,2,6,7
Utbredning och förekomst i Sverige
I Sverige förekommer grönfinken från Skåne till Sundsvallstrakten och Jämtland uppför Norrlandskusten. De nordligaste populationerna flyttar söderut, men arten är härdig och finns kvar året om i mindre antal även i norra Sverige. Fågeln.se anger att den förekommer över nästan hela landet, med högst täthet i de södra och mellersta delarna.1,2
Man hittar den i hagar, enbuskmarker, trädgårdar och parker. Den trivs i öppnare miljöer med buskar, träd och bebyggelse. Engelska Wikipedia beskriver artens miljöval som skogsbryn, häckar och buskridåer i jordbrukslandskap samt trädgårdar med relativt tät vegetation. I Storbritannien är grönfinken enligt RSPB en regelbunden trädgårdsbesökare både på landsbygden och i städerna.2,6,7
Utanför Sverige är arten vitt utbredd i hela Europa, Nordafrika och sydvästra Asien, och de tio underarterna finns från Storbritannien till centrala Asien. Huvuddelen av bestånden är stannfåglar, medan de nordliga flyttar söderut. Arten har också införts till Australien, Nya Zeeland, Uruguay och Argentina.1,6
Det svenska beståndet har svängt kraftigt. På 1700-talet var grönfinken sällsynt, men under 1900-talet ökade den kraftigt till drygt 650 000 par. Sedan 2010 har beståndet minskat med 60 procent, och på 2020-talet uppskattades det till ungefär 250 000 par. Natursidan skriver att det svenska beståndet minskat med två tredjedelar sedan 2008.2,3
Bakom nedgången ligger främst sjukdomen gulknopp, som orsakas av parasiten Trichomonas gallinae och etablerade sig i Sverige 2008. Parasiten sätter sig i svalget eller gapet på fågeln, som ganska snart får svårt att äta och dricka. Organismen har varit känd sedan 1500-talet på brevduvor. Den kan drabba flera fågelarter, men har slagit oproportionerligt hårt mot just grönfinken. Enligt engelska Wikipedia började parasiten infektera grönfinkar 2005 i Storbritannien och hade spridit sig till Skandinavien och Tyskland 2009.1,3,5,6
Smittan tros ha nått Skandinavien från Storbritannien, men troligen inte med grönfinkarna själva: skandinaviska grönfinkar flyttar söderut snarare än till Brittiska öarna, medan bofinkar från Skandinavien övervintrar i stort antal där och kan ha fört med sig parasiten. En teori är att grönfinkar smittar varandra när flera sitter och äter frön ur samma nypon. Smitta sker också vid fågelmatningar, där en sjuk fågel tappar frön den inte klarar av att äta och andra fåglar sedan tar upp dem. RSPB rekommenderar att man håller fågelmatningarna rena för att minska spridningen.3,5,7
Det finns ljuspunkter. Den senaste vinterfågelräkningen som Natursidan rapporterade om i januari 2023 visar att populationen börjat återhämta sig och att nedgången övergått i en svag ökning. Grönfinken klättrade till sjunde plats på listan över de mest rapporterade fåglarna, från elfte plats året innan och nionde plats dessförinnan. Före nedgången låg arten på andra plats åren 2006 och 2008.3
Ekologi och häckning
Boet är skålformat och placeras i träd eller buskar, ofta granar och enar, på några meters höjd. Det byggs av fina kvistar, mossa och lavar, med inflätade grövre strån, och fodras invändigt med dun, tagel, hår och fjädrar. Hanen medverkar i bobygget och matar honan under ruvningen.1,2
Kullen omfattar i genomsnitt fyra till sex ägg, med en variation mellan tre och sju. Ruvningen sköts av honan och tar omkring 12 till 14 dagar. Uppgifterna om när ungarna blir flygga skiljer sig något mellan källorna, från 13 till 18 dagar efter kläckningen. Grönfinken får vanligen två kullar per år, ibland tre. I Europa infaller häckningssäsongen mars till juni.1,6
Födan består främst av frön, späda knoppar, bär och frukt, blommor samt en del insekter och andra leddjur. Ungarna matas huvudsakligen med insekter av föräldrarna. Grönfinken söker föda i träd, i buskar och på marken. Vid fågelbordet går den gärna på feta frön som solros och hampa; RSPB nämner svarta solrosfrön vid matningar och vilda frön ute i naturen, och beskriver att grönfinkar vid matningen kan bråka sinsemellan eller med andra arter.1,2,6,7
Förväxlingsarter
Svenska Wikipedias artikel om grönfink nämner inga särskilda förväxlingsarter. Den art som ligger nära i namn och färg är grönsiskan (Spinus spinus), och storleken skiljer dem tydligt åt: grönsiskan är 12 till 13 centimeter lång, har ett vingspann på 20 till 23 centimeter och väger omkring 12 gram, alltså betydligt mindre och lättare än grönfinkens 15 till 16,5 centimeter och cirka 30 gram.1,8
Hanen hos grönsiska är grön på rygg och bröst med gulgrön vingovansida och kraftiga svarta partier, och har svart strupfläck och svart hjässa. Honan är mer anonym, ljust grågrön med mörk vattring, och både honor och unga fåglar har två ljust gulgröna vingband omgärdade av svarta partier. Grönsiskan häckar i hela Sverige utom i fjällen och är allmän i södra och mellersta Sverige.8
Även lätena går att skilja åt. Grönsiskans lockläten är tvåstaviga och visslande och återges som ett fallande tilö och ett stigande tluih, medan sången beskrivs som en kvittrande och drillande ramsa. Vill man öva på det svåraste hos grönfinken är det däremot bofink och bergfink man ska jämföra med, eftersom deras läten kan blandas ihop med grönfinkens djypp.4,8
