Grönsiska
Spinus spinus
Grönsiska observationskarta
Utbredningskarta över var Grönsiska har observerats i Sverige de senaste 12 månaderna.
1+
10+
50+
100+
500+
1000+
Observationstrend
Senaste dygnet
Spinus spinus
Utbredningskarta över var Grönsiska har observerats i Sverige de senaste 12 månaderna.
Senaste dygnet
Grönsiskan är en liten fink med grönt och gult i dräkten. Svenska Wikipedia anger längden till 12 till 13 centimeter, vingspannet till 20 till 23 centimeter och vikten till omkring 12 gram. Engelska Wikipedia räknar något snävare på längden, 11 till 12,5 centimeter, och anger ett viktspann på 12 till 18 gram. Fågeln.se skriver kort och gott 12 centimeter.1,2,3
Arten heter Spinus spinus på vetenskapligt språk och beskrevs av Carl von Linné 1758. Den hör till finkarna (Fringillidae) inom ordningen tättingar. Tidigare placerades den i släktet Carduelis, men förs numera till Spinus. Trots att utbredningsområdet är stort delas grönsiskan vanligtvis inte in i underarter.1
Vintertid är grönsiskan en utpräglad flockfågel. Flocken håller tätt ihop och guppar fram genom luften. Fågeln är rätt oskygg och rör sig vida omkring, även under häckningstiden.1,5
Hanen är grön på rygg och bröst, har gulgrön vingovansida och kraftiga svarta partier. Han bär en svart fläck på strupen, ofta kallad haklapp, och svart hjässa. Fågeln.se beskriver den svarta teckningen i pannan. Buken är grågrön med svart vattring. Enligt engelska Wikipedia varierar haklappens storlek mellan olika individer, och storleken hänger ihop med hur dominant fågeln är.1,2,3
Honan och ungfågeln är mer anonymt tecknade i ljust grågrönt med mörk vattring, och saknar hanens svarta partier. Engelska Wikipedia beskriver honan som mer olivfärgad, med grönaktig hjässa och örontäckare, vit haklapp och en svagt streckad, vitgul övergump. Ungfågeln liknar honan men är mattare i färgerna.1,2
Båda könen visar två ljust gulgröna vingband omgivna av svart, och en ljusgrön övergump. Stjärten är kort och kluven, näbben kort och konformad. På hanen finns gula fält i vingar och stjärt, och stjärtsidorna är gula med svart spets.1,2,6
Näbben har smal spets men ganska kraftig bas, vilket gör att fågeln kan knäcka hårt skyddade frön och komma åt frön i trånga skrymslen. Engelska Wikipedia beskriver den som anpassad för att plocka fram frön mellan kottefjällen.2,5
Grönsiskan har två tvåstaviga, visslande lockläten med en klang som är lätt att lära sig känna igen. Det ena faller i tonhöjd, det andra stiger. Svenska Wikipedia återger dem som ett fallande tilö och ett stigande tluih, engelska Wikipedia som tilu och tluih och beskriver båda som kraftfulla men kontrasterande. Natursidan skriver flyktlätet som dlyi eller dliyh. Fågeln.se kallar lätet kiknande.1,2,3,4
Utöver de visslande locklätena hörs ett knattrande småläte. Engelska Wikipedia beskriver det som ett hårt, skrällande kvitter, och Natursidan återger det som ett lägre knattrigt tetete.1,2,4
Sången är en kvittrande och drillande ramsa med inslag av härmningar. Natursidan beskriver den som lång och varierad, med gnisslande och kvittrande toner, enstaka härmningar och ibland ett utdraget kvidande. Engelska Wikipedia beskriver den som ett mjukt, snabbt kvitter och en drill som håller på länge, då och då avbruten av kraftigare eller kortare stavelser. Fågeln.se sammanfattar sången som ett behagligt kvittrande.1,2,3,4
Siskor sjunger året runt, och gärna i grupp.2
Grönsiskan häckar i hela Sverige utom fjällen och är allmän i södra och mellersta delen av landet. Fågeln.se anger att den finns i barr- och blandskog i större delen av landet.1,3
Det svenska beståndet uppskattades 2018 till 817 000 par. Fågeln.se anger ett spann på 400 000 till 1 000 000 par. I Sverige bedöms arten som livskraftig, utan tecken på betydande förändringar i beståndet.1,3
En del av de svenska fåglarna flyttar till Tyskland och Frankrike, andra stannar och övervintrar lokalt. Antalet grönsiskor varierar starkt från år till år. Vissa vintrar är de talrika, andra år får man leta länge efter dem. BirdLife Sverige förklarar de större utvandringarna med att grankottarna öppnas av sommarvärmen och fröna sprids med vinden, så att de stora kullarna får svårt att hitta tillräckligt med mat. Då talar man om invasioner av grönsiskor.1,5
Globalt sträcker sig utbredningen från Irland i väster till Japan i öster, och övervintringsområdet från Medelhavsområdet till Kina och Ryukyuöarna. IUCN kategoriserar arten som livskraftig. Svenska Wikipedia anger världspopulationen till 24,9 till 46,9 miljoner vuxna individer och beståndet som stabilt, medan engelska Wikipedia anger 20 till 36 miljoner.1,2
Grönsiskan håller till i högstammig barrskog där det finns tillgång till al och björk. Fågeln.se anger barr- och blandskog. Engelska Wikipedia skriver att arten helst häckar i barrskog, särskilt granskog, men också använder blandskog, och att den har förkärlek för fuktiga områden. Vintertid söker sig fåglarna dit det finns fröbärande träd, till stubbåkrar och odlingsmark.1,2,3
Födan består till stor del av frön. Alfrön är viktiga vintertid, och ute i naturen hittar man grönsiskor främst i bestånd av klibbal, där de pillar ut de pyttesmå fröna ur alkottarna. Längre fram på året blir granfrö en viktig föda. Engelska Wikipedia nämner frön från gran, lärk och ädelcypress liksom al och björk, med inriktning på frön som är två till tre millimeter långa, och även frön från tistlar, maskrosor, klintar, johannesört, älggräs och syra. Fågeln.se lägger till knoppar, enbär och insekter. Vid fågelmatningar står skalade solrosfrön och jordnötter högst upp på matsedeln.1,2,3,5
När ungarna ska matas ökar inslaget av insekter, enligt engelska Wikipedia främst skalbaggar, eftersom proteinet hjälper ungarna att växa.1,2
Boet byggs i mindre träd enligt svenska Wikipedia. Fågeln.se anger att det placeras högt upp i gran eller tall, upp till 25 meters höjd, och att honan bygger det av tunna grankvistar, mossor, lavar och växtull med spindelväv. Engelska Wikipedia beskriver ett litet, skålformat bo ytterst på en relativt högt sittande gren i ett barrträd som gran, ädelgran eller tall, byggt av små kvistar, torkat gräs, mossa och lav och fodrat med dun. Arten kan häcka i små kolonier på upp till sex par.1,2,3
Häckningssäsongen i Sverige löper från april till juli, och Fågeln.se anger start i april eller maj. Kullen är vanligen fyra till sex ägg, blåvita med mörka fläckar. Engelska Wikipedia anger två till sex ägg som är vita, ljusgrå eller ljusblå med små bruna fläckar och mäter omkring 16,5 gånger 12 millimeter. Ruvningstiden anges till ungefär 13 dagar av svenska Wikipedia, till 11 dagar av Fågeln.se och till 10 till 14 dagar av engelska Wikipedia, som också anger att honan ruvar ensam. Ungarna stannar i boet i 13 till 15 dagar. Två kullar per säsong är vanligt.1,2,3
I fångenskap kan en grönsiska bli 11 till 14 år. I det vilda uppskattas livslängden till två eller tre år.2
Den art som ligger närmast till hands att blanda ihop grönsiskan med är gråsiskan, som saknar grönt i fjäderdräkten. De två ses ofta tillsammans, och skillnaderna i utseende syns tydligt på nära håll men är svåra att uppfatta när fåglarna sitter högt i ett träd eller flyger snabbt förbi. Båda är utpräglade flockfåglar och hörs kvittra när de kommer in till fågelborden.3,4
Natursidan pekar därför på lätet som den bästa ledtråden. Grönsiskans tvåstaviga, visslande flyktläte är den tydligaste skillnaden mot gråsiskan, som i flykten hörs med ett hårt, metalliskt och snabbt tjätt-tjätt-tjätt, ibland blandat med djyih. Gråsiskan sjunger med sitt lockläte och ett surrande, nästan forcerat serrrrrr.4
Engelska Wikipedia nämner citronsiska, grönfink och gulhämpling som arter grönsiskan kan förväxlas med. RSPB beskriver grönsiskan som mindre än grönfinken. Honor och ungfåglar är svårare att bestämma eftersom de är mer anonymt tecknade, men de gulgröna vingbanden och den ljusgröna övergumpen syns hos båda könen.1,2,6
Har du hittat fel i artikeln? Kontakta oss
Grönsiska är en liten fågel i familjen finkar som förekommer i norra Europa och Asien. Arten häckar mestadels i högstammig barrskog och ses ofta vintertid i stora flockar födosökande i alar. Den placerades tidigare i släktet Carduelis, men lyfts numera ut till släktet Spinus tillsammans med himalayasiskan och en större grupp nord- och sydamerikanska siskor. Grönsiskan är talrik och anses vara livskraftig.
I Qvittr
Lyssna på hur grönsiska låter i ljudspelaren ovan. Där kan du höra sång, läte och flyktläte.
En grönsiska är ungefär 12–13 cm lång och väger 12–18 gram.
Grönsiska har ett vingspann på ungefär 20–23 cm.
Grönsiska väger ungefär 12–18 gram.
Flest observationer av grönsiska rapporteras i mars, baserat på svenska fågelskådares rapporter det senaste året.
Grönsiska bedöms som vanlig i Sverige, sett till hur ofta arten rapporteras jämfört med andra fåglar.
På kartan ovan ser du var grönsiska har observerats i Sverige de senaste 12 månaderna. Zooma in för att hitta platser nära dig.
