Tadorna tadorna
När hanen uppvaktar honan visslar han "huii-o". Han har också ett tvåstavigt "pju-pu" som han upprepar flera gånger efter varandra.
Alla läten och ljud för gravand →Utbredningskarta över var Gravand har observerats i Sverige.
Senaste dygnet
Gravanden är en stor and som i storlek hamnar någonstans mellan gräsand och gås. Den blir ungefär 55 till 65 centimeter lång, och dräkten i vitt, svart och rödbrunt med en klarröd näbb gör den lätt att känna igen.3,4,6,8
I Sverige häckar den vid flacka stränder utmed kusten, från Bohuslän och upp till norra Uppland. Namnet kommer av att den lägger sina ägg i hålor nere i marken. Arten är fridlyst och klassas sedan 2020 som nära hotad på den svenska rödlistan.1,2,4
Kroppen är till största delen vit. Huvud och hals är mörkt gröna och kan se nästan svarta ut. Över bröstet går ett rödbrunt band, och skuldrorna och vingpennorna är svarta. Näbben är klarröd.3,4,6
Hane och hona har ungefär samma dräkt, men hanen är något större. Under häckningstiden får han en uppsvälld röd knöl vid näbbroten, mellan ögonen. Hanen har också svart buk. Honan har ofta några små vita fläckar i det gröna ansiktet.4,6
Vingbredden är 100 till 120 centimeter, och en vuxen fågel väger omkring 1,25 kilo. Vingen är tecknad likadant hos hane och hona, med vita täckare och svarta handpennor. Även armpennorna är svarta, och deras kraftiga gröna metallglans kommer bara fram när fågeln flyger.6,7
Dunungarna är vita med en svartbrun hätta. Nacken är också mörk, och de har mörka fläckar på vingar och rygg.6
Längs södra Sveriges kuster är gravanden ganska allmän. Den häckar på flacka stränder från Bohuslän till norra Uppland. Sparsamt häckar den också inne i landet i Skåne, Småland och Östergötland, liksom på Öland och Gotland. Förr nådde utbredningen troligen längre norrut, vilket både fossil och 1700-talsuppgifter pekar på.1,3,4
Det finns uppskattningsvis 9 600 fortplantningsdugliga gravänder i Sverige, men osäkerheten är stor: mellan 7 200 och 12 000. Under de senaste 21 åren har beståndet minskat med omkring 25 procent, och även ytan där arten förekommer har krympt. Fram till 2015 räknades gravanden som livskraftig. 2020 och 2025 har den bedömts som nära hotad, och minskningen ligger nära gränsen för kategorin sårbar. Utdikning och annan avvattning av mark skadar arten. I Finland är gravanden klassad som sårbar.1,2,4
Sett till hela världen går det bättre. Arten bedöms som livskraftig, med 415 000 till 500 000 vuxna fåglar och ett ökande bestånd. Den har bland annat spridit sig utmed hela norska kusten och in i nordvästra Ryssland.4,6
I större delen av Europa stannar gravänderna året runt, men de skandinaviska flyttar åt sydväst. Svenska fåglar ger sig av redan i juli och augusti och tillbringar vintern vid Elbes mynning i Tyskland. De kommer tillbaka tidigt, i februari och mars.3,6
På sensommaren samlas gravänderna på lämpliga platser för att byta fjädrar. Vadehavet utanför den nordtyska kusten är en sådan plats, och där kan flockarna bli uppemot 100 000 fåglar stora.6
Gravanden är en god simmare och flygare, och när den dyker tar den både vingar och fötter till hjälp. Den hör hemma vid långa, grunda stränder av sand eller slik (fin, blöt gyttja som blottas vid stranden), gärna där det finns laguner. Våtmarker och jordbruksmark hör också till de miljöer där den uppträder.4
Maten består mest av smådjur: små kräftdjur, snäckor, musslor, maskar och insekter. Den tar även frön, knoppar och skott. Födan söker den på mjuka bottnar i havet.2,3,4
Boet ligger under jord. Honan kan gräva egna gångar i sand- och lerbackar, men ofta flyttar paret in i en övergiven kanin-, räv- eller grävlingshåla. Ibland hamnar boet i ett ihåligt träd, ett stenröse eller en byggnad.3,4
Äggen läggs i maj och juni, vanligen 8 till 15 stycken. Bara honan ruvar medan hanen håller vakt i närheten. Ruvningen tar ungefär fyra veckor. När honan lämnar boet täcker hon äggen med dun.3,4
Att värma ungarna är bara honans sak, men i övrigt hjälps båda föräldrarna åt med kullen. Det har gravanden gemensamt med gäss och svanar, men inte med de flesta andra änder. Dyker ett rovdjur upp tar ungarna skydd under vattnet, medan de vuxna lyfter och avleder uppmärksamheten.4,6
Paret kan föra ungarna så långt som tre kilometer från boet till bra platser att äta på. Hos de flesta par hamnar de halvvuxna ungarna sedan i en barnkrubba, med bara en eller två vuxna fåglar hos sig. Flygga blir ungarna vid 45 till 50 dagars ålder. Vid två års ålder häckar gravanden oftast för första gången. En typisk livslängd är tio år, men den äldsta kända fågeln blev 19 år och sju månader.4,6,7
Skedandshanen kan påminna om gravanden. Han har också ett mörkgrönt huvud som ser svart ut på håll och vitt på bröstet. Men hos skedanden sitter det rödbruna på sidorna och buken, inte som ett band över bröstet. Näbben är grå, stor och platt, inte röd. Skedanden är också klart mindre, 44 till 52 centimeter.5
Hos gravanden är både hanen och honan färgglada, medan skedandshonan är brunfläckig. Skedanden håller till i näringsrika våtmarker med tät växtlighet och finns mest på Öland och Gotland.5
Har du hittat fel i artikeln? Kontakta oss
Gravand är en andfågel som tillhör släktet gravänder (Tadorna) inom familjen änder (Anatidae). Till utseende, rörelsemönster och flygstil liknar gravänderna mest gässen. Fågeln förekommer utmed kusterna i större delen av Europa, men även inåt landet österut till Kina. Beståndet globalt anses vara livskraftigt.
En gravand är ungefär 55–65 cm lång och väger 1250 gram.
Gravand har ett vingspann på ungefär 100–120 cm.
Gravand väger ungefär 1250 gram.
Flest observationer av gravand rapporteras i maj, baserat på svenska fågelskådares rapporter det senaste året.
Gravand bedöms som vanlig i Sverige. Graderingen bygger på var och hur ofta arten setts de senaste fem åren samt BirdLife Sveriges officiella artlista.
På kartan ovan ser du var gravand har observerats i Sverige de senaste 12 månaderna. Zooma in för att hitta platser nära dig.
