Översikt
Gröngölingen är en ganska stor hackspett, klart större än större hackspett. Den är grönaktig ovan och har en mer gultonad övergump och stjärt. Den är en ljudlig fågel, särskilt under våren och hösten, och det vanligaste lätet är ett skrattande eller kacklande ljud som många hör långt innan de får syn på fågeln.1
I mått räknat är den 30–36 centimeter lång, har ett vingspann på 45–51 centimeter och väger mellan 138 och 250 gram.2
Till skillnad från de flesta andra hackspettar lever gröngölingen mest på marken. Den är en utpräglad specialist på myror, som den huvudsakligen tar på marken, och den trummar sällan. Den är en utpräglad stannfågel, så den går att träffa på året runt inom sitt svenska område. I Sverige finns enligt den senaste uppskattningen ungefär 15 000 par, med ett osäkerhetsintervall på 10 000–18 000 par, och arten bedömdes 2025 som livskraftig. Den är fridlyst enligt 4 § artskyddsförordningen.1
Utseende
Ovansidan är mörkgrön, undersidan blekt ljus- till grågrön och övergumpen lysande gröngul. Hjässan och nacken är lysande röda. Örontäckarna, alltså fjädrarna som täcker öronöppningen bakom ögat, och strupen är bleka.2
Det röda bandet löper från pannan över hjässan och bak till nacken. Runt ögat sitter svarta fält, och ansiktet är svart även i tygeln, det lilla partiet mellan näbbroten och ögat. Kroppen är kraftig, stjärten kort och näbben grov.3,4,5,7
Könen är mycket lika varandra. Skillnaden sitter i mustaschstrecket, det svarta strecket från näbbroten nedåt kinden: hanen har rött i mitten av det, honan har det helsvart.2
Ungfåglar är fläckiga och streckade över hela kroppen och har till att börja med ett mörkt mustaschstreck. Hos unga hanar kommer de röda fjädrarna i mustaschstrecket fram under juni till augusti, och ungfåglarna får adult dräkt någon gång mellan augusti och november.5
I flykten går den i stora bågar, en böljande och studsande flykt som är lätt att känna igen på håll. Tungan är tio centimeter lång och rullas runt skallen när den inte används.3,5,7
Utbredning och förekomst i Sverige
Gröngölingen förekommer vida spridd och tämligen allmänt i södra och mellersta Sverige, från Skåne och norrut till mellersta Dalarna och Hälsingland. I Medelpad är den sällsynt, och längre norrut uppträder den bara tillfälligt. På Gotland saknas den helt.1
De tätaste förekomsterna finns i landskap med omväxlande natur, som Blekinge, Småland och Mälardalen. I slättbygder är den sparsam, till exempel på södra Öland och i sydvästra Skåne, och detsamma gäller de mer renodlade barrskogstrakterna.1
Det svenska beståndet uppskattas till ungefär 15 000 par, med ett intervall på 10 000–18 000 par. Fågeltaxeringarna visar att arten minskat med 35–55 procent de senaste 30 åren. Minskningen skedde framför allt från 1975 fram till mitten av 1990-talet. Därefter låg populationen relativt stabil, för att under åren 2000–2014 visa tendenser till att minska med ytterligare 20–30 procent. De nordligaste förekomsterna kring Härnösand i Medelpad och i Ångermanland har minskat eller försvunnit under de senaste decennierna.1
På den svenska rödlistan var gröngölingen klassad som nära hotad 2015, sedan minskningstakten under de föregående femton åren beräknats till omkring 25 procent. Vid bedömningarna 2020 och 2025 var den åter livskraftig, och det finns inga tecken på betydande populationsförändring.1
Arten rör sig i regel inte långt. Den är en utpräglad stannfågel, och återfynd av ringmärkta fåglar visar att den sällan lämnar trakten där den växte upp: 85 procent av de svenska återfynden är gjorda mindre än två mil från märkplatsen. Vissa flyttrörelser kan ändå ske vår och höst.1
Världsutbredningen omfattar huvudsakligen Europa och främre Asien, med sammanhängande utbredning från Storbritannien och Frankrike till Kaukasus och Uralbergen. Mer än 75 procent av utbredningsområdet ligger i Europa, och mer än hälften av beståndet finns i Frankrike och Tyskland. Gröngölingen är ganska vanlig i Norge och Danmark men saknas i Finland. På europeisk nivå visar arten olika trender i olika länder men är nu huvudsakligen ökande, medan den minskar i bland annat Danmark. Globalt är den kategoriserad som livskraftig, med ett uppskattat världsbestånd på mellan 920 000 och 2,9 miljoner fåglar.1,5
Ekologi och häckning
Gröngölingen föredrar mosaikartade, halvöppna kulturlandskap där betesmarker och åkrar växlar med lövdungar, alléer eller trädklädda naturbetesmarker. Den är en karaktärsart för ekhagar. Glesa skogar passar den, medan den normalt undviker barrskog om det inte finns ett starkt inslag av lövträd. Lokalt håller den till i parker inne i tätorter. I övrigt undviker den människans närmaste boningar, utan att egentligen vara skygg. Den häckar ibland i påfallande öppna landskap, förutsatt att det finns dungar eller alléer av tillräcklig omfattning.1
Födan är myror. Arten är en utpräglad specialist på myror som den huvudsakligen tar på marken, den föredrar stora arter och är beroende av en rik och varierad myrfauna, vilket gör att den favoriserar välhävdade marker. Under vinterhalvåret gör den ofta hål i myrstackar för att komma åt vuxna myror och puppor. Den tar också andra insekter, daggmaskar och andra småkryp. Till skillnad från gråspetten besöker den aldrig fågelmatningar.1
Huvudfödan består av marklevande myror av släktena Formica och Lasius, som fångas med den tio centimeter långa tungan med klibbig spets. Den hackar mycket mindre i träd än de andra hackspettarna och håller sig i stället på marken. Djupt snötäcke är ett problem, eftersom det stänger av tillgången till de marklevande bytena. Studier utomlands har visat att beståndet är känsligt för kalla vintrar, men den tendensen är inte tydlig i den svenska fågelövervakningen.1,2
Boet hackas ut i grova eller senvuxna lövträd, oftast asp, som sedan tidigare är angripna av vedsvampar. Svampangreppet underlättar arbetet med den 30–50 centimeter djupa bohålan, och eftersom näbben är ganska svag behöver fågeln just sådana träd. Den kan också använda befintliga hackspetthål eller mejsla ut ett hål i mjukt, murket trä. Hålet mejslas huvudsakligen ut av hanen, och arbetet tar 15–30 dagar. Samma bohål kan användas för häckning i mer än tio år, dock inte nödvändigtvis av samma par.1,2,5
Äggläggningen börjar i april eller maj. Kullen består av 5–7 ägg, som ruvas i 17–19 dagar av båda föräldrarna. Ungarna stannar drygt tre veckor i boet, men är beroende av föräldrarna i ytterligare tre till sju veckor innan de blir helt självständiga.1,2,5
Det största hotet är troligen försämrad kvalitet på häckningsmiljöerna. Försämrad hävd och igenväxning av betesmarker, liksom gödsling av naturbetesmarker, minskar tillgången på myror. Särskilt problematisk är igenväxning av ekhagar och trädklädda betesmarker. Igenplantering av åkermark och betesmark i småskaligt landskap är negativt, och skogsbetet, som numera nästan upphört helt, gynnade förmodligen arten starkt. De allt tätare skogarna minskar arealen lämplig häckningsterräng, och den pågående igenväxningen med gran i lövskog är troligen också mycket negativ. Avverkning av boträd slår direkt mot häckningen. Mindre hyggen är däremot antagligen inte negativa i sig, eftersom de kan skapa lämpliga födosöksområden.1
Den viktigaste åtgärden är bibehållen hävd i halvöppna, mosaikartade skogs- och betesmarker. Hävd som håller fältvegetationen låg och varierad ger ett rikt insektsliv, inklusive de värmeberoende myror som är gröngölingens viktigaste bytesdjur. Ekhagar och andra trädklädda betesmarker behöver röjas från igenväxningsvegetation, asp och andra lövträd bör gynnas i skogsbruket, och gamla träd och död ved bör sparas.1
Förväxlingsarter
Den enda verkliga förväxlingsrisken är gråspetten. Gröngölingen är dock klart större och har rött inte bara i pannan utan också på hjässan och i nacken. Den har också mer svart i ansiktet, mellan näbben och kring ögonen.1
Gråspetten mäter 27–32 centimeter och har ett betydligt gråare huvud. Honan har helt grått huvud, hanen har rött endast i pannan. Näbben är tunnare och kortare än gröngölingens, och huvudformen skiljer sig: gråspettens huvud är rundare, gröngölingens spetsigare och kantigare, med ett större rött fält. Undersidan hjälper också: gröngölingens är gulaktig, inte grå, och den har svart tygel och svart ansiktsmask.4,5,8
Karaktärerna är inte alltid lätta att se, och eftersom gråspetten allmänt kallas gröngöling i Norrland sker en del förväxlingar i norra Sverige.1
En honfärgad sommargylling kan också förväxlas med gröngölingen, men den är mindre och slankare, med smalare vingar och längre stjärt.5
