Översikt
Spillkråkan är den största hackspetten i Europa, ungefär lika stor som en kråka. Den är svart över hela kroppen och har rött bara på huvudet. Den häckar i skog över nästan hela Sverige och stannar i sitt revir året runt.1,2,4
Spillkråkan hackar ut stora bohål, och de används senare av många andra djur, till exempel knipa, skogsduva, ugglor, mård och fladdermöss. Därför räknas den som en nyckelart i skogen. Vid rödlistningen 2025 bedömdes den som livskraftig i Sverige.1,2
Utseende
Spillkråkan mäter omkring 40-46 cm från näbbspets till stjärtspets och har ett vingspann på 67-73 cm. Den väger runt 300 gram. Ingen annan hackspett har en helt svart fjäderdräkt.1,3,5
Det röda på huvudet skiljer hane från hona. Hanen är röd från pannan och över hela hjässan. Honan har bara en röd fläck längst bak på huvudet, och den har hon redan som ung fågel. Ögonen är ljusa, näbben är kraftig och benvit och halsen är ganska lång.1,3,5
Unga fåglar har mindre glans i dräkten än de vuxna. Det röda på hjässan är mattare, och strupen och näbben är blekare grå.7
I luften ser man skillnad mot andra hackspettar. De flesta spettar flyger i bågar upp och ner, men spillkråkan flyger rakt fram. Vingslagen är ganska långsamma och flaxiga, och flykten ser lite vinglig ut.1,5
Utbredning och förekomst i Sverige
Fjällen, de stora slättbygderna och de inre delarna av norra Norrland saknar spillkråka. Annars finns den i hela Sverige, på Gotland och Öland liksom från Skåne till Norrbotten och Lule lappmark. Ju längre norrut man kommer, desto färre blir fåglarna, och i norra inlandet är de glest spridda. Även i de allra nordligaste lappmarkerna har den hittats häckande.1,2
Antalet i Sverige skattades 2012 till ungefär 29 000 par, en siffra med ganska stor felmarginal. Fram till slutet av 1990-talet hade beståndet hållit sig på samma nivå sedan 1970-talet. Sedan gick det nedåt fram till ungefär 2019, och under 2020-talet har arten ökat tydligt. Den var klassad som nära hotad 2015 och 2020, men vid rödlistningen 2025 fick den statusen livskraftig.1
Spillkråkan är stannfågel, och de flesta ringmärkta fåglar har återfunnits i genomsnitt 9 kilometer från märkplatsen. Enstaka fåglar har förflyttat sig över 100 kilometer. Vissa år märks antydningar till flyttning, och under vår och höst syns den ofta utanför sina vanliga marker.1
Utanför Sverige finns arten över stora delar av Europa och vidare österut till Kamtjatka och Japan. Den saknas på Brittiska öarna. Det europeiska beståndet beräknas till 740 000-1,4 miljoner par. I Frankrike har antalet vuxit kraftigt, och på kontinenten som helhet har arten blivit fler och nått nya trakter på senare tid. Globalt klassas den som livskraftig, och den finns med i bilaga 1 till EU:s fågeldirektiv.1,5,7
Ekologi och häckning
Både barrskog och blandskog duger, och i södra Sverige häckar spillkråkan också i ren lövskog, till exempel bok. Den klarar sig även i mosaiklandskap, där dungar av skog ligger mellan öppna marker. Tätast tycks den förekomma i äldre blandskog där det står gamla träd och ligger mycket död ved. Hur stort område ett par använder hänger på skogens kvalitet och ligger mellan 400 och 1 000 hektar, men i de bästa miljöerna kan det finnas ett par per 100 hektar. På senare tid har den också börjat häcka nära bebyggelse.1,2,5
Maten består främst av myror, till exempel hästmyror och stackmyror, samt larver och vuxna vedlevande skalbaggar och andra insekter. Hyggen är inte sällan en plats där den söker föda, och den håller sig då ofta nära marken: på själva marken, i stubbar och längst ner på träden. Hästmyror hackar den gärna fram ur granar med rotröta, och den lämnar djupa hål i veden. På sensommaren kan den också äta körsbär och blåbär.1,2,5
Som boträd väljer spillkråkan oftast asp, men även tall är vanlig och längst söderut ofta bok. Trädet kan vara dött eller levande men måste vara grovt: över 30 cm i diameter vid brösthöjd för asp och över 40 cm för tall och bok. I södra Norrland har boträden av tall i genomsnitt varit 239 år gamla, i Småland 115 år.1,2
Hålet hackas oftast ut mellan mars och maj, men ibland börjar arbetet redan på hösten. Det sitter 4-20 meter upp, är 35-45 cm djupt och har en oval öppning på 8-13 cm. Ganska ofta använder spillkråkan också ett gammalt bohål. Den sover i hål, och för det hackar den ibland ut särskilda sovhål.1,2,5
Honan lägger 3-6 vita och mycket blanka ägg i april eller första halvan av maj. Båda föräldrarna ruvar i 12-14 dygn och matar sedan ungarna med föda de stöter upp. Ungarna sitter tätt ihop för att hålla värmen när de är ensamma i boet. De blir flygga efter 24-28 dygn och följer sedan föräldrarna en tid, bland annat till myrstackar.1,4,5
Mården är den största faran, särskilt för ungar i boet, och även duvhöken tar spillkråkor. Om grova träd är en bristvara kan fågeln tvingas använda samma boträd år efter år, vilket kan göra ett mårdangrepp på boet mer sannolikt.1
De tomma hålen blir bostad åt bland annat storskrake, salskrake, knipa, skogsduva, pärluggla, kaja, stare, ekorre och fladdermöss. Ett boträd, oftast en tall, bryts ganska ofta av i vinden i höjd med hålet. Den höga stubbe som blir kvar kan slagugglor och hökugglor häcka i.1,2
Stubbrytning slår hårt mot spillkråkan, och ännu större är hotet från dagens skogsbruk, där skogen avverkas tätt i tiden och ersätts av täta ungskogar som är lika överallt. På varma bryn mot hyggena kan den å andra sidan hitta myror att äta, vilket väger upp en del. Arten gynnas av skogsbränder och naturvårdsbränningar. Skogsstyrelsen och ArtDatabanken rekommenderar att inga skogliga åtgärder görs inom 100 meter från boet mellan 1 mars och 30 juni, och att träd med bohål alltid lämnas.1,2
Förväxlingsarter
Utseendet gör spillkråkan svår att ta miste på. Den är den enda helsvarta hackspetten och mycket större än de andra. Flykten går också rakt i stället för i bågar.1,3
Gröngölingen kan förväxlas med spillkråkan, men då gäller det lätet. Till utseendet är den helt annorlunda, med mörkgrön ovansida, gulgrön övergump, röd hjässa hos båda könen och ett svart mustaschstreck. Den är också mindre, 30-36 cm.6
