Carpodacus erythrinus
Sången är kort, melodisk och ljudlig. Den är en vissling som glider i tonhöjd och påminner om en busvissling, nästan lika stark. På svenska kan den återges ungefär som "vy vídjio".
Alla läten och ljud för rosenfink →Utbredningskarta över var Rosenfink har observerats i Sverige.
Senaste dygnet
Rosenfinken är en sparvstor fink där den äldre hanen är röd på huvud och bröst, medan honan och de unga hanarna är gråbruna. Många känner igen arten på sången, en kort och ljudlig vissling som brukar återges på engelska som "pleased to meet you", alltså "trevligt att träffas".1,2,4
Arten har häckat i Sverige sedan 1950-talet och är en långflyttare som övervintrar i trakterna kring Indien. Den är bara ungefär två månader i landet och hinner på den tiden hitta en partner och häcka. Beståndet har minskat kraftigt under 2000-talet, och i Rödlistan 2025 klassas rosenfinken som nära hotad.1,3,4
Rosenfinken blir upp till 15 centimeter lång och väger ungefär 20 till 25 gram. Den har kluven stjärt och en kort, kraftig och rundad mörk näbb. Alla dräkter har två smala ljusa band på vingen, men de kan vara svåra att se när fjädrarna är slitna.1,4
Den fullvuxna hanen har karminrött huvud med ett brett mörkbrunt parti mellan näbb och öga. Övre delen av bröstet och övergumpen, alltså ryggens nedersta del ovanför stjärten, är också röda. Buken och undersidan av stjärtroten är vita eller ljusgrå, och rygg, vingar och stjärt är mörkbruna.4
Honor och unga hanar är olivbruna och streckade och går inte att skilja åt i fält. De kallas därför honfärgade. Hanen får sin röda färg gradvis, och en del unga hanar kan vara delvis röda. Först från tredje kalenderåret har hanen full röd dräkt.1,4
De vuxna fåglarna byter fjädrar i vinterkvarteren mellan september och november. Direkt efter fjäderbytet är hanens röda färg dämpad, och den blir klarare under vintern när fjädrarna nöts.5
Arten finns från Kamtjatka i öster till Västeuropa. Den har spridit sig västerut mot Europa och dragit sig tillbaka flera gånger. I Sverige sågs den första gången på Gotland 1839, men den försvann igen på 1840-talet. Det första häckningsfyndet gjordes 1938 på Fårö och det andra på Stora Karlsö 1949.1
Under 1950-talet började rosenfinken sprida sig i landet, först i Dalälvsområdet mellan Säter och Leksand. På 1960-talet och i början av 1970-talet gick spridningen snabbt. Antalet rapporterade hanar ökade från 31 år 1958 till 1409 år 1974. Under 1970- och 1980-talen nådde arten de flesta landskap.1
Beståndet växte fram till mitten av 1990-talet. Sedan dess har det minskat kraftigt, med ungefär 60 procent mellan 1993 och 2008. I flera landskap, bland annat Uppland, Sörmland, Västergötland och Västerbotten, bedöms beståndet ha mer än halverats sedan mitten av 1990-talet. Liknande minskningar har skett i Finland, Norge, Danmark och delar av Tjeckien och Tyskland.1
Rosenfinken häckar fortfarande regelbundet från Skåne till Jämtland. Den finns sparsamt i hela södra Sverige och i östra Norrland. Antalet fåglar i häckningsbar ålder skattas till omkring 12 800 (mellan 8 000 och 17 400). Arten är skyddad och klassas som nära hotad. I världen som helhet räknas den som livskraftig, med uppskattningsvis 27 till 56 miljoner vuxna fåglar.1,4
Hösten går flyttningen åt sydost, till övervintringsområden i sydöstra Pakistan, Nepal och norra och centrala Indien, möjligen ända bort till Sydostasien. Svenska fåglar med små ljusloggare flög snabbt österut genom Europa till Ryssland och Kazakstan, ungefär 20 mil om dagen. De rastade länge vid Himalaya och flyttade mellan flera platser under vintern. På våren tog de en rakare väg hem genom Afghanistan och Uzbekistan. Rosenfinken är den enda finken som häckar i Sverige och övervintrar i området kring Indien.1,3,4
Rosenfinken trivs på halvöppna, fuktiga marker med buskar och lövträd, gärna i igenväxande betes- och odlingsmarker. De bästa platserna ligger vid sjöar och vattendrag med frodiga örter, vass och bärbuskar. Den häckar också i lundar, parker och trädgårdar, och i Norrlands inland på kalhyggen med mycket unga lövträd. I täta skogar och starkt bebyggda områden ses den nästan aldrig.1
Hanarna är trogna sin häckningsplats och återvänder gärna dit de tillbringade sin första sommar. Arten bildar ofta lösa kolonier, och det brukar finnas för få honor. Vissa år finns många oparade hanar, oftast unga och ännu inte röda.1
Honan bygger boet, oftast nära marken och sällan högre än en meter. Det ligger till exempel i vass, i vide- eller rosenbuskar, i låga träd som al, hägg och björk eller direkt på marken bland älgört och björnbär. Hon lägger 4 till 6 ägg, vanligen 5, som är mörkblå med mörka fläckar. Honan ruvar i ungefär 12 dagar och matas då av hanen. Ungarna stannar kvar i boet i omkring 12 dagar. Paret får en kull per säsong.1,4,6
Födan är främst löv- och blomknoppar, frön och hängen från träd och buskar som al, hägg, rönn, vide, sälg och björk. Den äter även frön av maskros och älgört, bär och insekter. Ungarna matas främst med insekter, som skalbaggar, fjärilslarver, bladlöss och flugor, samt med spindlar.1
Hur många ungar som kommer på vingarna beror mycket på hur många bon som plundras, särskilt medan honan ruvar. Bon i kanten mot öppen mark plundras betydligt oftare än bon inne i täta snår. Kråka, skata, törnskata, sparvhök, mink, vessla, huggorm och katt tar bon, och katter tar ibland ruvande honor direkt på boet. Hämplingen konkurrerar med rosenfinken och försöker aggressivt jaga bort den.1
Rosenfinken minskar där strandängar röjs och betas hårt, där ängar dräneras och där buskar och trädridåer tas bort. Den försvinner också när igenväxningen blir till skog. Nedgången kan inte förklaras enbart av förändringar på häckningsplatserna, och man vet mycket lite om förhållandena längs flyttvägarna och i vinterkvarteren.1
Hämplinghanen har också rött bröst och röd panna, men huvudet och nacken är grå och ryggen kanelbrun. Hämplingen har vita kanter på stjärten och en ljus fläck på den hopfällda vingen. Rosenfinkhanen har rött huvud och röd övergump och ingen kanelbrun rygg.8
Domherrehanen är röd på huvudets sidor och bröstet men har svart hjässa, svarta vingar och svart stjärt, ett vitt band över vingen, grå rygg och vit undergump. Den är också något större än rosenfinken.8
Honor och unga hanar av rosenfink är streckat bruna och kan påminna om små kornsparvar.7
Har du hittat fel i artikeln? Kontakta oss
Rosenfink, är en fågel som tillhör familjen finkar. Rosenfinken har sin största och individtätaste utbredning i Sibirien och Centralasien, men har på senare tid spridit sig till Östeuropa, Centraleuropa och Skandinavien. Den adulta hanen är karmosinröd på bröstet och huvudet, medan honor och hanar yngre än tredje kalenderåret är olivbruna och streckade. Rosenfinken har också en karaktäristisk sång som liknar en busvissling.
En rosenfink är ungefär 15 cm lång och väger 19.8–26.9 gram.
Rosenfink väger ungefär 19.8–26.9 gram.
Flest observationer av rosenfink rapporteras i maj, baserat på svenska fågelskådares rapporter det senaste året.
Rosenfink bedöms som ovanlig i Sverige. Graderingen bygger på var och hur ofta arten setts de senaste fem åren samt BirdLife Sveriges officiella artlista.
På kartan ovan ser du var rosenfink har observerats i Sverige de senaste 12 månaderna. Zooma in för att hitta platser nära dig.
Inga observationer hittades för denna art de senaste 24 timmarna.
