Översikt
Skedanden är en simand som är tydligt mindre än gräsanden. Det man lägger märke till först är näbben. Den är lång, kraftig och formad som en sked, och den gör att fågeln ser framtung och utdragen ut, både när den simmar och när den flyger.1
Namnet skedand kommer av näbbens form. Förr har arten på sina håll också kallats läffeland och slevtrut. Vetenskapligt heter den Spatula clypeata. Tidigare räknades den till samma släkte som gräsanden, men den flyttades efter DNA-studier som visade att skedänderna bildar en egen grupp.3
I Sverige häckar skedanden på strandängar och vid näringsrika slättsjöar. Beståndet skattas till omkring 3 600 fåglar i häckningsbar ålder. I 2025 års rödlista bedöms arten som livskraftig, efter att ha stått som nära hotad 2020. Skedanden är fredad i Sverige sedan jaktåret 2001.1
Sett över hela världen räknas arten som livskraftig.3,7
Utseende
Skedanden är 44–52 centimeter lång och har en vingbredd på 73–82 centimeter. Den väger vanligen 500–800 gram. Benen är klart orangeröda hos både hane och hona.3,6
Hanen i praktdräkt går inte att ta miste på. Han har mörkgrönt huvud, vitt bröst och rödbrun buk och sidor. Ögat är gult. I dåligt ljus kan det gröna huvudet se svart ut. När han flyger syns ljusblå fält längst fram på vingen, skilda från den gröna vingspegeln (det färgade fältet på vingens bakkant) av en vit kant.1,3,6
Tidigt på hösten har hanen en vit halvmåne på vardera sidan av ansiktet. Utanför häckningstiden bär han en mer anspråkslös dräkt, en så kallad eklipsdräkt, och liknar då honan. Den ljusblå framvingen har han kvar även då.6
Honan är brunspräcklig, med fjädrar som är mörkbruna i mitten och ljusa i kanten. Framvingen är grå i stället för blå. Hennes näbb är grå med en orange ton längs kanten och på underkäken, och hon har ett mörkt streck genom ögat. Ungfåglarna är mörkare och mer kastanjefärgade än honorna.1,3,6
Utbredning och förekomst i Sverige
Skedanden är väl spridd i södra Sverige och längs Norrlandskusten, men det finns stora luckor där den saknas. Den är vanligast på Öland och Gotland och i delar av Mälardalen. I övriga Götaland och Svealand häckar den sällsynt till sparsamt, lite tätare i de östra landskapen.1
Längs Norrlandskusten häckar den lokalt och sällsynt, något talrikare i de flacka kustområdena i Västerbotten och särskilt Norrbotten. I Norrlands inre delar är den mycket sällsynt, och den saknas helt i Härjedalen och i stora delar av Lappland.1
Det svenska beståndet skattas till omkring 3 600 fåglar i häckningsbar ålder, med ett spann från 2 400 till 4 800. Fågelinventeringarna visar ett bestånd som svänger men är stabilt på lång sikt. Fynden som rapporteras in till Artportalen pekar på en svag minskning.1
Under senare delen av 1900-talet minskade arten troligen, tydligast på 1960- och 1970-talen. Beståndet har hållit sig bättre längs kusterna och i vissa skärgårdar än inne i landet, och därför finns en allt större del av fåglarna vid kusten.1
Det största hotet i Sverige är att strandängar växer igen när betet upphör. I många grunda slättsjöar har vassen dessutom bildat täta, enformiga bestånd, bland annat på grund av näringsläckage från jordbruksmark. Minken är ett problem på många häckningsplatser. Jakten i Sverige har troligen liten betydelse, men svenskfödda skedänder kan antas jagas en hel del i vinterkvarteren.1
Till det som hjälper arten hör bete på strandängar och att buskar och träd röjs bort där, så att kråkor och andra boplundrare får svårare att jaga.1
Skedanden kommer tillbaka till häckningsplatserna i mitten av april eller i början av maj. Flyttningen söderut börjar i augusti och september. Våra skedänder övervintrar främst i Västeuropa och runt Medelhavet, men flyttningen kan gå ända ner till Kenya.1,2
I Europa är skedanden lokal och ganska fåtalig. De största bestånden finns i Nederländerna, Finland och Ryssland. Totalt häckar omkring 170 000–233 000 par i Europa.1,3
Ekologi och häckning
I Sverige häckar skedanden vid näringsrika sjöar med översvämmade strandängar och tuviga mader, gärna betade och med diken och sänkor som alltid står fyllda med vatten. Den kan också häcka vid sjöar som är helt omgivna av skog, om det finns grunt och skyddat vatten att söka föda i. Vid kusten håller den oftast till i flacka områden med betade strandängar, vattenfyllda gropar i berget och små dammar.1
I Stockholms skärgård finns den från innerskärgården och ut mot havet. Längst in lever den i vassrika miljöer som liknar slättsjöar. Längre ut häckar den på flacka öar med låg växtlighet, ofta i eller nära kolonier av måsar och tärnor.1
Skedanden är mer specialiserad i sitt födoval än andra svenska simänder. Längs näbbens kanter sitter mycket fina kamliknande skivor, lameller. Fågeln för näbben fram och tillbaka från sida till sida precis under vattenytan eller genom bottenslammet och silar fram mycket små födopartiklar, ungefär som en bardval.1
Mest äter den smådjur: små kräftdjur, snäckor och musslor, vatteninsekter och deras larver. Den äter också frön från vattenväxter som säv, starr och nate, och gröna växtdelar. Ibland simmar flera fåglar tätt efter varandra i en rad. Varje fågel har då näbben i vattnet strax bakom stjärten på den som simmar framför, och silar upp de små vattendjur som virvlas upp.1,2
Under häckningstiden är hanarna mycket revirhävdande och försvarar både revir och hona mot andra hanar. De spelar både på vattnet och i luften, och det händer att ett dussin hanar eller fler förföljer samma hona. Utanför häckningstiden är skedanden mindre sällskaplig än andra simänder och ses i små flockar eller parvis.3,6
Häckningen börjar ungefär två veckor efter att fåglarna kommit tillbaka. Honan bygger boet på marken nära vatten, i högt gräs eller i en vass- eller sävrugge. Boet är en grund grop som fodras med växtdelar och dun.1,3
Kullen består vanligen av 9–11 ägg, men 6–14 förekommer. Det är bara honan som ruvar, och ruvningen tar 22–23 dygn. Ungarna lämnar boet strax efter kläckningen och letar föda själva, medan honan vaktar och håller ihop dem. De kan flyga efter 40–55 dygn.1,3,7
Paret får en kull per år, men om boet plundras kan honan lägga nya ägg. Skedanden blir könsmogen vid ett års ålder. En fågel som når häckningsåldern lever i regel omkring tre år. Den äldsta kända skedanden blev 22 år och 7 månader.1,7
Förväxlingsarter
Honan kan förväxlas med en gräsandhona, särskilt på håll. Gräsanden är större, 55–60 centimeter lång mot skedandens 44–52. Skedandhonans långa, skedformade näbb brukar avslöja henne. I flykten har gräsandhonan en mörkblå, skimrande vingspegel kantad av svart och ett brett vitt band. Skedandhonan har i stället grå framvinge.1,3,4
Årtan är nära släkt med skedanden men mindre, 37–41 centimeter. Årtahanen har rödbrunt huvud med vita streck över ögonen som möts i nacken, och hans framvinge är blågrå snarare än ljusblå som hos skedandhanen. Årtahonan är ljusare, i beige, grått och vitt, och har ljusare grå näbb och ett svagt ljust streck över ögat.5