Mergus serrator
Småskraken är mestadels tyst. Honans läte hörs ofta: en skorrande, sträv serie som kan skrivas "prrak prrak prrak" eller "praa, praa, praa". Hon ger det bland annat när paren bildas.
Alla läten och ljud för småskrake →Utbredningskarta över var Småskrake har observerats i Sverige.
Senaste dygnet
Småskraken är en medelstor and av skraktyp. Näbben är sågtandad så att fisken sitter fast, och därifrån kommer också det vetenskapliga namnet serrator, som bygger på latinets serra, alltså såg.9,3
I Sverige häckar arten i hela landet, tätast utmed kusterna. Den är klassad som livskraftig i den svenska rödlistan och är fridlyst. I äldre tid har fågeln haft många namn: pracka och ard på Gotland, och på andra håll vipand och fiskand.1,3
Från näbbspets till stjärt mäter en småskrake 52–59 centimeter, och vingbredden är 67–82 centimeter. Hanen väger ungefär 950–1 350 gram och honan 800–1 100 gram. Profilen är spetsig.3,7
Hos båda könen sitter några förlängda fjädrar i nacken och bildar en stripig tofs. Näbben är röd med svart översida och fötterna är också röda.2,3
En hane i praktdräkt har svart huvud som skiftar i grönt, en lång och spretig tofs och röda ögon. Runt halsen går ett vitt band. Bröstet är ljust rostbrunt med svart streckning, ryggen är svart och på vingen finns ett vitt fält, vingspegeln. Hanen har också en eklipsdräkt, som den bär utanför häckningstiden.3,2,6,7
Honan har rödbrunt huvud. Det bruna glider utan skarp gräns över i gråvitt på halsen, och undersidan är vit. Unga fåglar påminner om honan men har kortare tofs och mindre vitt på vingen.2,3,7
Småskraken finns i hela Sverige, från Skåne i söder till Norrbotten, och den häckar tätast vid kusterna. Inne i landet häckar den vid näringsfattiga sjöar och vattendrag. Flest inlandsfåglar finns i Norrland, där arten går ända upp i fjällens videregion. Utöver näringsfattiga sjöar, som räknas som en viktig miljö, använder den bräckt vatten, havsstränder, öppet hav och våtmarker.1,2
Under slutet av 1900-talet och början av 2000-talet växte det svenska beståndet. I Västerbotten ökade antalet från 334 par 1976 till 2 847 par 2002. Beståndet visar inga tecken på någon större förändring. År 2018 fanns omkring 21 000 par i landet.1,3
I september och oktober lämnar fåglarna häckningsplatserna. Många stannar vintern över runt Öland och utmed Sveriges sydkust, medan andra fortsätter till kusterna i Västeuropa.2
Arten är fridlyst enligt 4 § artskyddsförordningen. Den räknas också som vilt, vilket innebär att den är fredad men kan vara jaktbar enligt jaktlagstiftningen. Faktorer som påverkar den negativt i Sverige är vattenuttag, miljögifter, störning från människor, grumligt vatten och andra arter.1
Utanför Sverige ser läget delvis annorlunda ut. Sett till hela världen är arten livskraftig. Europas häckande bestånd är 70 100–120 000 par, och det minskar, med upp till 30 procent på tre generationer. I Finland räknas arten som nära hotad. I utbredningsområdet som helhet hotas den av fiskenät där fåglar drunknar, förföljelse från människor som menar att den minskar fiskbestånden, förstörda livsmiljöer och fågelinfluensa.3
Mest äter småskraken små fiskar som simmar i stim. Den tar också kräftdjur, maskar, insektslarver och andra vatteninsekter samt groddjur, och ibland lite växter. Bytet jagar den genom att dyka och simma under ytan, och det hålls fast med den tandade näbben. I luften är den en snabb flygare.3,2,7
En småskrake häckar tidigast vid två års ålder, och hanen får sin fulla praktdräkt först under andra året. Arten häckar sent jämfört med många andra fåglar. I Sverige läggs äggen i slutet av maj eller början av juni.3,9,2
Boet är placerat på marken med buskar eller klippblock som skydd, och avståndet till vattnet är högst 25 meter. Vissa par häckar ensamma och andra i små kolonier, gärna ute på öar. Där skiljer den sig från storskraken, som häckar i trädhål eller holkar.2,3,5,9
Kullen består av 6–11 ägg. Ruvningen, som bara honan sköter, pågår i ungefär fyra veckor, och arten får en kull per år. Ungarna är dunklädda när de kläcks och lämnar boet inom ett dygn. Efter 60–65 dagar kan de flyga, och ofta dröjer det till september.2,8,7,3,9
Storskraken blir 58–68 centimeter lång och är alltså större än småskraken. Småskraken är smalare över mage, hals och huvud, och storskraken har en bredare näbb.5,3,4
Storskrakehanen har ingen tofs, mörka ögon och helvit hals, och helhetsintrycket är mycket ljust. Hos småskrakehanen är halsen mörk med ett vitt band, ögonen röda och tofsen spretig. Den är mörkare överlag och har mer teckning på sidorna. I den vita vingspegeln har småskraken svarta streck, och hos hanen syns de även när fågeln flyger ifrån en.2,3,6,5,4
Honorna är svårare. Titta på gränsen mellan huvud och hals. Hos storskrakehonan är den skarp, och hon har en ljus fläck på hakan. Hos småskrakehonan flyter det bruna utan skarp gräns över i det grå.2,4,6,7
Har du hittat fel i artikeln? Kontakta oss
Småskrake är en andfågel som häckar cirkumpolärt i norra Palearktis och Nordamerika och övervintrar vid havskuster. Den häckar i närheten av vatten i skogsbiotoper på tundra, taiga och i den tempererade zonen. Födan består huvudsakligen av fisk som den fångar med sin för skrakarna typiskt sågtandade näbb, därav det vetenskapliga artnamnet som betyder "sågare". IUCN kategoriserar den som livskraftig.
En småskrake är ungefär 52–59 cm lång och väger 1100 gram.
Småskrake har ett vingspann på ungefär 67–82 cm.
Småskrake väger ungefär 1100 gram.
Flest observationer av småskrake rapporteras i maj, baserat på svenska fågelskådares rapporter det senaste året.
Småskrake bedöms som vanlig i Sverige. Graderingen bygger på var och hur ofta arten setts de senaste fem åren samt BirdLife Sveriges officiella artlista.
På kartan ovan ser du var småskrake har observerats i Sverige de senaste 12 månaderna. Zooma in för att hitta platser nära dig.
