Översikt
Viggen är en liten och kompakt dykand med ganska lång hals. Det som fastnar först är tofsen i nacken, lång och nedhängande hos häckande hanar men mer eller mindre synlig hos båda könen och i alla dräkter. Hanen är svart med vita sidor, honan brun. Näbben är kort och bred, blågrå med svart spets.4
Det vetenskapliga namnet Aythya fuligula har ett artnamn som betyder "sotig". Arten beskrevs av Carl von Linné 1758, och han begränsade senare typlokalen till Sverige. Inga underarter erkänns.3,6
Det svenska häckbeståndet beräknades till 75 000 par 2018, och standardrutterna visar ett stabilt bestånd både på tjugo och tio års sikt. I Rödlista 2025 är viggen livskraftig (LC), och den har bedömts som livskraftig vid varje rödlistning sedan år 2000. Arten är fridlyst enligt 4 § artskyddsförordningen och räknas även som vilt, vilket innebär att den är fredad men kan vara jaktbar enligt jaktförordningen eller jaktlagen.1,2
Utseende
Viggen mäter 40–47 centimeter och har ett vingspann på 65–72 centimeter. Hanarna väger vanligen mellan 750 och drygt 1 000 gram, honorna något mindre, från omkring 630 gram och uppåt. Hanen har gyllengula ögon.4,6
Den vuxna hanen har svart huvud, bröst, ovansida och stjärt, medan sidorna, buken och vingarnas undersida är vita. Kontrasten mellan den svarta ovansidan och de vita sidorna är skarp, och tillsammans med den hängande svarta nacktofsen gör den hanen lätt att känna igen. I flykten syns ett tydligt vitt vingband: hand- och armpennornas ovansida är vita med en svart avslutning som ett streck längs vingkanten.3,4
Honan är brun i olika nyanser, jämnt mörkbrun på rygg och huvud och ljusare på sidorna. Buken, vingarnas undersida och ovansidan av hand- och armpennorna är vita precis som hos hanen. Tofsen är kortare, och en del honor har ett vitt band vid näbbroten. Unga fåglar är mattare gråbruna och påminner i övrigt om honan.3,4
Utbredning och förekomst i Sverige
Viggen häckar över hela Sverige, från ytterskärgårdarna till fjällens björkskogszon och lokalt ovan trädgränsen. Mer än halva det svenska beståndet finns i fjälltrakterna från Torne lappmark till norra Dalarna. I södra Sverige ligger tyngdpunkten österut, och arten saknas på stora delar av Sydsvenska höglandet. Längs västkusten är den sällsynt.1,3
Brackvatten, havsstrand, marin miljö, sötvatten och våtmark har alla stor betydelse för arten i Sverige, och fjällen har betydelse. Viggen är också en av de sjöfåglar som räknas vid fågelskär i Vänern, Vättern, Mälaren och Hjälmaren.1,2
De flesta viggar är flyttfåglar och lämnar landet i september till november för Central- och Västeuropa. En del stannar och övervintrar i södra Sverige. Vintertid kan arten samlas i mycket stora flockar på tusentals individer på öppet vatten.3,4
Utanför Sverige häckar viggen i tempererade och nordliga delar av Eurasien, från Island i väster till Kamtjatka och västra Aleuterna i öster. Som sydligast häckar den lokalt i Spanien, norra Italien, norra Bosnien och Hercegovina samt i Donaus delta. I centrala och nordvästra Europa är den till största delen stannfågel, och på Brittiska öarna finns den året runt. Vintertid förekommer den bland annat i södra Europa, norra och centrala Afrika, Mellanöstern och södra Asien.4,6
Arten nämns i en svensk kontext första gången 1611, då den förmodligen bara var etablerad i Bottniska viken eller i landets norra delar. Under de senaste 150 åren har utbredningen expanderat kraftigt åt väster och söder. Det dröjde till 1850-talet innan viggen på allvar etablerade sig i södra Sverige, den riktigt stora ökningen kom in på 1910- och 1920-talen, och de absoluta toppnoteringarna låg mellan 1950- och mitten av 1970-talet.3,4
Globalt uppskattas populationen till mellan 1 330 000 och 1 730 000 vuxna individer. Den minskar, men inte tillräckligt kraftigt för att arten ska räknas som hotad, och IUCN kategoriserar viggen som livskraftig. I Europa bedöms den som nära hotad.4,6
Ekologi och häckning
Viggen är pragmatisk när den väljer häckningsplats och hittas i stora antal på många olika slags vatten: skogssjöar, fjäll- och tundravatten, lugna åar, parkdammar och havskuster. Den föredrar grunda, näringsrika sjöar och vikar, och i skärgården gärna flador, alltså grunda och avsnörda havsvikar.1,4
Vid insjöar ligger boet i vass eller i starrtuvor på fuktig mark nära stranden. I skärgården häckar viggen gärna på öar och skär tillsammans med måsar och tärnor, som ger den ett visst skydd. Den häckar antingen ensam eller i löst sammanhållna grupper, ibland upp emot hundratals honor. Ensamhäckande par placerar ofta boet mer skyddat medan grupphäckare lägger det mer öppet, till exempel i en klippskreva, under en buske eller i skydd av ljung. Boet byggs av honan som en fördjupning i marken, fodrad med gräs, vass och dun.3,4,6
Äggläggningen börjar mycket sent, vanligen i början av juni, och kan pågå in i juli. Kullen består av 8–11 gråaktigt gröna ägg. Flera honor lägger ofta ägg i samma bo, och ibland kan ett och samma bo innehålla upp till 30 ägg. Honan ruvar i 25–26 dagar.3,6,7
Hon börjar ruva först när kullen är fullagd, så att äggen kläcks samtidigt, och täcker äggen med dun när hon lämnar boet. Hon ligger hårt och lämnar först när faran är mycket nära.4,6
Ungarna är borymmare, klädda i dun och kan äta själva från början. Honan sköter dem och värmer dem medan de är små. De blir vanligen flygga vid 45–50 dagars ålder, men kan lämna honan tidigare än så. Viggen häckar första gången vid ett eller två års ålder, och paret håller bara ihop under en häckningssäsong. Hanarna lämnar honan redan under ruvningen och samlas på andra platser för att rugga. Under ruggningen, från slutet av juni till början av september, är de flygoförmögna i tre till fyra veckor.4,6,7
Viggen är allätare. Den söker föda främst genom att dyka, oftast på grunt vatten och sällan djupare än tre meter, och tippar ibland framåt från ytan i stället. Kosten varierar med årstid och plats och består av snäckor, musslor, kräftdjur, småfisk, vatteninsekter och vattenväxter, samt frön och växtdelar. Ibland söker den föda nattetid. Den högsta kända åldern för en ringmärkt vigg i Storbritannien är 24 år, 3 månader och 13 dagar.1,3,4,6,7
Bland hoten mot arten finns habitatförstöring genom oljespill, torrläggning av våtmarker och igenväxning när betesdjuren försvinner. Viggen är känslig för störningar från ökad mänsklig rekreation vid inlandsvatten och för predation från introducerad mink som tar sig ut till häckningsöar. Fåglar knutna till sjöar och vattendrag påverkas i Sverige också av försurning och övergödning, som man till stora delar kommit till rätta med, och av en tilltagande brunifiering av vattnet.2,4
Förväxlingsarter
Den art viggen oftast förväxlas med är berganden, särskilt när det gäller honor. Berganden är något större och tyngre, 42–51 centimeter lång med 71–80 centimeters vingspann. Hanen liknar en stor vigg men saknar nacktofs, har grå, vattrad rygg i stället för svart och längre näbb. Bergandshonan är mattkanelbrun med gråbrunvattrade sidor och en bred vit ring vid näbbroten, bredare och tydligare än det vita som en del viggshonor kan visa.5,6
Även lätet skiljer dem åt. Bergandshonans skorrande läte liknar viggens men är mer utdraget, djupare och hårdare, medan bergandshanen är tystlåten med mumlande toner.5
Antalen skiljer sig kraftigt. Berganden beräknades till 1 100 par i Sverige 2018 mot viggens 75 000 par, och berganden är rödlistad i Sverige som sårbar (VU), med omkring 2 200 reproduktiva individer 2025. Den häckar främst i fjälltrakterna och vid kusten i Västerbotten och Norrbotten och har nästan helt försvunnit från Bottenvikens och Östersjöns övriga kuster.2,5
En annan and som kan ge upphov till tvekan är knipan. Den är vit med svart rygg och har svart huvud med en vit fläck vid näbbroten.3
