Översikt
Vittruten är en stor och kraftig trut. Den är mycket ljus i alla sina dräkter och har inget svart i vingarna eller stjärten. Bland världens trutar är det bara en art som är större.2,4
I Sverige häckar vittruten inte, men den kommer hit regelbundet som gäst. Den är fridlyst.1
Förr kallades vittruten i Sverige för stormås, vitmås och borgmästare. Namnet borgmästare finns också på andra språk, till exempel engelskans "burgomaster" och franskans "goéland bourgmestre". I Västerbotten sa man på dialekt "slokus" eller "slokis".2
Utseende
Vittruten är 62–68 cm lång och har en vingbredd på 138–158 cm. Den väger omkring 1,6 kilo. Den är större och kraftigare än gråtruten, och vingspetsarna är vita i stället för svarta. Benen är ljusrosa.2,5,6
En fullvuxen vittrut är nästan helt vit. På sommaren är ryggen och ovansidan av vingarna ljusgrå och undersidan vit. Näbben är gul och kraftig. Ögat är ljust med gul iris, och runt det sitter oftast en gul ring, ibland en röd.2,5
Ungfåglarna finns i två varianter. Den mörkare är ljust gråbeige och tätt och fint tvärrandig, medan den ljusa är nästan vit. Båda är kexfärgade på håll. Näbben är ljusrosa med svart spets, och ögat är mörkt.2,5,6
Det tar fyra år innan vittruten får den vuxna dräkten. Under andra vintern är fågeln grovt gråfläckig, ögat har blivit ljust och längst ut på näbbspetsen sitter en liten vit fläck. Under tredje vintern är ovansidan ljusgrå, näbben gul med en svart och vit spets, och huvudet och halsen är grått vattrade.2,4
Utbredning och förekomst i Sverige
Vittruten häckar runt hela Arktis. I vår del av världen häckar den på Island, Grönland, Svalbard och Jan Mayen samt i norra Ryssland. De europeiska fåglarna flyttar bara delvis och övervintrar främst nära kolonierna där de häckar. Vinterutbredningen sträcker sig söderut till de Brittiska öarna.2
Fåglarna på Svalbard och Jan Mayen och vidare österut till Tajmyrhalvön i Sibirien hör till nominatformen, det vill säga den underart som arten först beskrevs från. De fåglar som ses i Sverige tillhör troligen den. På Grönland och Island häckar en annan underart, som är något ljusare.2,4
Island har det största europeiska beståndet med 10 000–15 000 par. På Grönland häckar 30 000–50 000 par, på Svalbard 4 000–10 000, i Ryssland 2 500–10 000 och på Jan Mayen 100–500 par. Hela världens bestånd uppskattas till mellan 200 000 och 2 miljoner individer, och arten räknas globalt som livskraftig.2,4
Häckningsbestånden på Island och Svalbard har minskat kraftigt. På Island sätts nedgången i samband med att fåglarna får mindre fiskrens att äta, eftersom det började hanteras hårdare. Blir klimatet varmare kan häckningsområdena tvingas allt längre norrut.2,5
I Sverige övervintrar vittruten i litet antal varje år. Den har setts här under årets alla tolv månader och minst en gång i alla landskap utom Härjedalen. Fram till och med vintern 2006/07 hade 2 179 observationer registrerats. Samma fågel kan ha rapporterats flera gånger, så siffran säger inte hur många individer det gäller.2
Det första säkra svenska fyndet är en ung fågel som sköts i Uppsala den 15 april 1710. I början av 1900-talet fanns osäkra uppgifter om att arten häckade i Kvarkens skärgård.2
Trots att vittruten ses varje år är den ovanlig i hela landet, och nästan överallt klassas den som sällsynt. Rapporter om arten granskas av regionala rapportkommittéer, och i vissa delar av landet ber man om foto eller film som stöd. I den svenska rödlistan bedöms den inte, eftersom den inte häckar här. Den räknas också som vilt, vilket innebär att den är fredad men kan vara jaktbar enligt jaktlagstiftningen.1
I Storbritannien är vittruten en sparsam vintergäst som främst ses från november till februari.5,6
Ekologi och häckning
Vittruten äter nästan allt och tar as lika gärna som små bytesdjur. Födan kan vara fisk, insekter, blötdjur, sjöstjärnor, ägg, småfåglar och små däggdjur, men också slaktavfall, matrester, frön, bär och säd. Vissa individer inriktar sig på en viss sorts föda.2,4
Den söker föda både simmande och gående, plockar byten ur vattnet och kan fånga småfåglar i luften. Den håller gärna till i fiskehamnar och följer ofta fiskebåtar.2
Vittruten häckar ensam eller i kolonier på kuster och klippor, ofta tillsammans med andra trutar. Boet görs av gräs och mossa och ligger direkt på marken eller på en klipphylla.2,4
Paret får en kull om året med två till tre ägg. Båda föräldrarna ruvar i ungefär 28 dagar. Ungarna har dun när de kläcks och kan flyga sex till sju veckor senare.2,5
Den äldsta kända ringmärkta vittruten blev drygt 17 år gammal.5
Förväxlingsarter
Vitvingad trut liknar vittruten mest. Båda är mycket ljusa i alla dräkter och saknar helt svart i vingar och stjärt. Vitvingad trut är 50–66 cm lång och alltså tydligt mindre.2,3
Vittruten är större och grövre. Den har bredare vingar, trubbigare vingspetsar och en tjockare och större näbb. Huvudet är fyrkantigare och uttrycket bistrare. Vitvingad trut har en tunnare näbb.2,3,6
En fullvuxen vitvingad trut har mörkt rosa ben och gulgrön näbb. Vittruten har ljusrosa ben och gul näbb. Ungfåglarna går att skilja på näbben: hos vitvingad trut är den mörkare, med mörkt grårosa bas, medan den unga vittruten har ljusrosa bas och svart spets.2,3
I Sverige är vitvingad trut mycket ovanligare än vittruten. Den ses bara någon enstaka gång per år, vanligen på Västkusten och mest från november till mars.3
Gråtruten är mindre och klenare än vittruten. Det finns också hybrider mellan gråtrut och vittrut.1,6