Milvus migrans
Brun glada är en högljudd fågel. Lätet beskrivs som ett gnällande skrik, och det har jämförts med lätet från en ung gråtrut. Den som hör en glada skrika kan alltså först tro att det är en trut.
Alla läten och ljud för brun glada →Utbredningskarta över var Brun glada har observerats i Sverige.
Senaste dygnet
Brun glada är en medelstor, mörkbrun rovfågel med en grunt kluven stjärt. Det vetenskapliga namnet Milvus migrans betyder ungefär "flyttande glada", och det passar bra, eftersom fåglarna som häckar i Europa tillbringar vintern i Afrika söder om Sahara.1,3,4
Sett över hela världen är brun glada troligen den talrikaste rovfågeln av alla. Världsbeståndet uppskattas till upp till 6,7 miljoner individer, och globalt räknas arten som livskraftig.4,6
I Sverige ligger bilden helt annorlunda. Här är brun glada en sällsynt häckfågel som finns på några få, utspridda platser från Skåne till Norrbotten. I rödlistan 2025 klassas den som starkt hotad, men beståndet växer.1
En brun glada är omkring 48–58 centimeter lång och har ett vingspann på 130–155 centimeter. Honorna är större än hanarna och har bredare vingspann. Jämfört med en ormvråk är den klart större och har bredare vingspetsar.1,4,6
En fullvuxen fågel är ganska jämnt brun, med ett något blekare huvud. Kroppsfjädrarna har mörka mittstrimmor, så fågeln ser lätt streckad ut på nära håll. Bakom ögat syns en mörkare fläck. De yttersta vingpennorna är svarta med mörka tvärband. Näbben är svart, men huden vid näbbroten och mungipan är gul, och benen är gula med svarta klor.4,6
Unga fåglar är ljusare och mer brokiga än de gamla. Nästan varje kroppsfjäder har en gulvit kant, buken är streckad och kring ögat syns en mörk mask.4
I luften ser man breda vingar med utspretade handpennor, ungefär som fingrar i vingspetsen. Gladan seglar gärna med vingarna svagt böjda nedåt och har en lätt flykt där den byter riktning utan besvär. Stjärtens urklippning är grund och kan ibland vara svår att se.1,4,6
Brun glada är vanlig på kontinenten, men i Sverige lever den i utkanten av sitt utbredningsområde. Från tidigt 1900-tal har arten häckat här med ett eller några få par åt gången. I Skåne skedde det under flera perioder från 1910-talet fram till början av 1970-talet, i Norrbotten på 1950-talet och i Västerbotten på 1980-talet.1,2
Under 2000-talet har arten fått en fast stam i Sverige. Fåglarna har kommit hit både söderifrån och österifrån. I dag häckar den sällsynt och mycket lokalt i skogsmark från Skåne till Norrbotten, och Norrbotten har det starkaste beståndet. På senare år har häckningar också konstaterats i Halland, Närke och Södermanland.1,3
I rödlistan 2025 skattas antalet fåglar som häckar i Sverige till omkring 126 individer, med en osäkerhet mellan 90 och 164. Det är en tydlig ökning sedan rödlistan 2020, då siffran var 40. Arten klassas ändå som starkt hotad, eftersom den också är mycket fåtalig i grannländerna runt Östersjön. I Finland räknas den som akut hotad.1
Antalet observationer har också ökat. Mellan 1980 och 2000 sågs ungefär 50–90 bruna glador per år i Sverige. Åren 2010–2014 var siffran uppskattningsvis kring 200 om året, och en stor del av ökningen beror på att det faktiskt finns fler glador i landet. Vid rovfågelräkningarna i Falsterbo sträckte i snitt drygt 25 bruna glador ut från landet per år under 2005–2014.1
De häckande fåglarna kommer tillbaka i april och maj, i södra och mellersta Sverige ibland redan i slutet av mars. Flest bruna glador ses under andra halvan av maj, och det rör sig troligen om yngre fåglar eller fåglar som inte häckar och strövar omkring. Efter en lyckad häckning flyttar de troligen i slutet av augusti eller i september. Vintern tillbringar de i tropiska Afrika.1,3
Brun glada är fridlyst i Sverige. Det svenska beståndet är så litet att det kan försvinna genom rena tillfälligheter, till exempel några dåliga häckningsår eller många dödsfall under flyttningen och vintern. Hur det går för arten i Tyskland, Polen och Finland har troligen stor betydelse. Direkta hot här hemma är avverkning vid eller nära boet och störningar.1
Den som hittar ett bo bör inte sprida uppgiften. Vid bon rekommenderas att man inte gör skogliga åtgärder inom 300 meter under perioden 1 april–31 juli, och att alla träd med större risbon sparas, även om boet ser övergivet ut.1,2
I Europa häckar uppskattningsvis 64 000–100 000 par, med de största bestånden i Spanien, Frankrike, Tyskland och Ryssland.1
Brun glada äter nästan allt, både levande och döda djur. På menyn finns gnagare, groddjur, fisk och fåglar, men också as och avfall. Den letar mat på soptippar och längs vägar där djur blivit överkörda. Den kan också jaga andra fåglar tills de släpper sitt byte och sedan ta det själv.1,2
Födan hämtas mest från jordbruksmark, stränder, vägkanter och avfallsplatser, ofta långt från boet. När ett fält slås eller skördas passar gladan på att ta djur som vattensork, harungar och fåglar. Den glidflyger gärna på uppvindar och sänker sig mot marken med benen hängande när den fått syn på något. Den har också setts söka sig till rök och bränder för att fånga smådjur som flyr.1,2,4,6
Arten är social. Där den är vanlig uppträder den ofta i flock, ibland i stora flockar. Under flyttningen samlas den gärna i stora grupper, särskilt innan den ska korsa större vatten, och på vintern sover många fåglar tillsammans på samma plats.1,4,6
I Sverige häckar brun glada helst i ett omväxlande landskap med skogsdungar, sjöar, vattendrag och våtmarker. Boet byggs av ris och ligger ofta högt upp i ett grovt eller medelgrovt träd. I södra Sverige väljer den oftast ett lövträd, i norr vanligen en tall eller gran. Gärna står trädet nära en glänta eller ett skogsbryn.1,2
Hane och hona bygger boet tillsammans, ibland ovanpå ett gammalt bo av ormvråk, bivråk, korp eller kråka. Boet pryds ofta med plastbitar och annat skräp. Samma bo kan användas flera år i rad, och paret har oftast ett eller flera reservbon.1,2,3
Honan lägger vanligen 2–3 ägg, som båda föräldrarna turas om att ruva i ungefär en månad. Ungarna kan flyga efter cirka fem veckor och klarar sig helt själva ungefär en dryg månad senare. Föräldrarna försvarar boet genom att dyka mot den som kommer för nära. Fåglarna kan börja häcka redan andra levnadsåret.1,3,4,6
Den enda allvarliga naturliga fienden är berguven, som tar glador i alla åldrar. Många bruna glador dör av elchock i kraftledningar eller blir påkörda när de äter av trafikdödade djur. Under 1960- och 1970-talen drabbades arten av miljögifter i stora delar av Europa.1,6
Röd glada är den art man lättast blandar ihop brun glada med. Den röda är klart större, 60–70 centimeter lång med ett vingspann på 170–185 centimeter. Den har en lång, djupt kluven och rödbrun stjärt, ett vitaktigt huvud och rödbrun undersida.5
Den bruna gladan är brunare överlag och saknar det roströda. Stjärten är kortare och bara grunt kluven, och ovansidan av stjärten är gråbrun. Underifrån är den bruna gladan mindre kontrastrik än den röda. De två arterna parar sig ibland med varandra, även i Sverige, och ungarna kan vara svåra att artbestämma.1,4,6
När stjärtens urklippning inte syns kan brun glada tas för andra rovfåglar, främst brun kärrhök. Mot ormvråk skiljer den sig genom att vara klart större och ha bredare vingspetsar.1
Har du hittat fel i artikeln? Kontakta oss
Brun glada är sannolikt jordens talrikaste rovfågel med vid utbredning i Europa, Asien, Afrika och Australien. I tropiska områden uppträder arten i stor mängd i närheten av människan och dras gärna till soptippar och avstjälpningsplatser.
En brun glada är ungefär 48–58 cm lång och väger 815 gram.
Brun glada har ett vingspann på ungefär 130–155 cm.
Brun glada väger ungefär 815 gram.
Flest observationer av brun glada rapporteras i september, baserat på svenska fågelskådares rapporter det senaste året.
Brun glada bedöms som ovanlig i Sverige. Graderingen bygger på var och hur ofta arten setts de senaste fem åren samt BirdLife Sveriges officiella artlista.
På kartan ovan ser du var brun glada har observerats i Sverige de senaste 12 månaderna. Zooma in för att hitta platser nära dig.
