Buteo buteo
Många har hört ormvråken innan de sett den. Det vanligaste lätet är ett fallande jamande som mest hörs i flykten, och det beskrivs också som en utdragen, klagande eller jamande vissling. Enligt BirdLife Sverige hörs den främst under våren.
Alla läten och ljud för ormvråk →Utbredningskarta över var Ormvråk har observerats i Sverige.
Senaste dygnet
Ormvråken (Buteo buteo) är en av våra vanligaste rovfåglar. Den är 45-58 cm lång, har ett vingspann på ungefär 110-132 cm och väger omkring ett kilo. Kroppen är kraftig och vingarna breda och rundade.1,2
BirdLife Sverige kallar den utan konkurrens den rovfågel som folk ser mest. Ofta sitter den på en stolpe längs våra större vägar, och därifrån spanar den efter sorkar och möss i vägrenarnas gräs. Den ses också segla på termik högt över skogar, öppet landskap och till och med motorvägar.3,5
På den svenska rödlistan är ormvråken bedömd som livskraftig (LC), och samma bedömning gäller globalt hos IUCN.1,4
Det första man ska veta om ormvråkens utseende är att det inte finns ett enda utseende. Fjäderdräkten är mycket variabel vad gäller färg. Oftast är den brun med spräckliga eller vattrade kroppsdelar, men variationen är stor. Färgteckningen går från mycket ljusa till nästan helt mörka individer.1,2
Ytterligheterna är påfallande. Nominatrasen kan variera från nästan enfärgat svartbrun ovan till huvudsakligen vit. Riktigt mörka fåglar går i allt från chokladbrunt till svartaktigt, medan ljusa fåglar är till stor del vitaktiga med glest spridda streck. I Sverige förekommer extremt ljusa former som kallas börringevråk, med ljust huvud, vita täckare och vita vingundersidor.1,4
Formen är därför mer pålitlig än färgen. Vingarna är breda och rundade med tydliga ljusa fält i handflatan, och hals och stjärt är korta. Stjärten är tvärbandad och vingspetsarna mörka. Näbben är gul med svart spets och benen gula. När den cirklar håller den vingarna i ett upplyft V, och sittande ser den ofta hopkurad ut.2,5
Hanar och honor ser lika ut, men honorna är i genomsnitt 2-7 procent större i linjärmått och väger omkring 15 procent mer. Hos nominatrasen i Europa väger hanar i snitt 828 gram och honor 1 052 gram.4
Ormvråken finns i hela landet utom i de inre delarna av norra Norrland och i fjällkedjan. Den häckar tämligen allmänt i södra och mellersta Sverige och mer sparsamt i Norrland. Med andra ord finns den i stora delar av det trädbevuxna Sverige, men saknas i fjällen.1,2
Den svenska populationen består av omkring 35 000 par. Jämfört med 1940-talet är det troligt att ormvråken har ett mindre bestånd i dagens läge, även om inventeringssiffror som styrker detta saknas.1,2
Bortflyttningen från Sverige sker i augusti till oktober mot sydväst till västra Europa. Enstaka exemplar kan övervintra i södra och mellersta Sverige. Återkomsten sker i mars.2
Globalt sträcker sig utbredningen från Azorerna och Kap Verdeöarna i väster till Centralasien i öster. Häckningsområdet täcker stora delar av Palearktis ända till nordvästra Kina (Tian Shan), västligaste Sibirien och nordvästra Mongoliet, och den norra gränsen når östligaste Finland, Vita havet och nästan Kolahalvön. Arten är en delvis flyttare: i större delen av Europa, inklusive Kanarieöarna, Azorerna, Brittiska öarna och Medelhavsöarna, är den stannfågel, medan flyttande bestånd övervintrar i östra och centrala Afrika från Sudan till Sydafrika.1,4
Födan består främst av smågnagare som sorkar och möss. Ormvråken tar också fåglar, reptiler, groddjur och kaniner, och den äter ormar, grodor, daggmaskar, skalbaggar och gräshoppor. Den äter ofta as, bland annat trafikdödade djur. Sammanlagt känner man till långt över 300 bytesarter, från små skalbaggar, larver och myror till vuxen skogshöns och kaniner som väger upp mot nästan dubbla fågelns egen kroppsvikt.1,2,4,5
Den vanligaste jaktmetoden är att störta ner från en sittplats mot byte på marken. Fågeln släpper sig mjukt och accelererar först längre ner, med vingarna hållna ovanför ryggen. Den jagar också i låg flykt och under glidflykt eller segling, men ryttlar sällan. Just därför är stolpen längs vägen en så typisk plats att se den på, med utsikt över vägrenarnas gräs.3,4
Boet placeras vanligen i träd. Det är ett plattformsliknande, stort risbo, ofta i mitten av något större träd. Samma bo kan användas under lång tid, i ett noterat fall under mer än 30 års tid.1,2,4
Honan lägger äggen i april eller maj. Uppgifterna om kullstorlek skiljer sig något mellan källorna: svenska Wikipedia anger två till fyra ägg, medan Fågeln.se anger ett till sex ägg lagda i senare hälften av april eller längre norrut i maj. Ruvningstiden uppges till 33-38 dygn, och ungarna blir flygfärdiga efter ungefär 40 till 55 dygn beroende på källa.1,2
De arter man främst behöver skilja ormvråken från är bivråk, fjällvråk och örnvråk. Skillnaderna sitter i vingform, stjärtteckning och storlek snarare än i färgen, eftersom ormvråkens dräkt varierar så kraftigt.1,2
Bivråken (Pernis apivorus) är 46-58 cm lång med 113-135 cm vingspann. Den är mer långvingad och långhalsad än ormvråken, med tydligt längre stjärt med kraftiga tvärband och ett litet, gökliknande huvud. Den glider på mjukt kupade vingar, och vingslagen är tydligt långsammare och jämnare än ormvråkens. När den cirklar hålls vingarna svagt bågformade, inte i V-form. Lätet är en klagande vissling, piii-lu, som påminner om spovsnäppans läte.4,7
Fjällvråken (Buteo lagopus) är större: 49-60 cm lång med 123-148 cm vingspann. Den ger ett ljust, spräckligt intryck och är huvudsakligen ljus på undersidan, med svarta ändband på stjärt och vingar och svarta handledsfläckar. Benen är befjädrade och näbben förhållandevis klen. Vit övergump med svart stjärtband på stjärtens ovansida är ett tydligt kännetecken, liksom det kraftiga svartaktiga bukbandet, som är sällsynt hos ormvråk. Fjällvråken har långsammare vingslag och ryttlar mycket oftare, och den uppvisar mindre färgvariation än den betydligt mer variabla ormvråken.4,6
Örnvråken (Buteo rufinus) är oftast en något större fågel med normalt otvärbandad stjärt, längre tarser, något längre hals och relativt förlängda vingar. Flykten är djupare, långsammare och mer örnlik, och den ryttlar mycket oftare.4
Har du hittat fel i artikeln? Kontakta oss
Ormvråk är en medelstor hökfågel som häckar i palearktiska regionen och är den dominerande vråkarten i stora delar av Europa och västra Asien. I Europa är den vanligen stannfågel, men bestånd i Skandinavien och Finland liksom östligare fåglar flyttar vintertid söderut. Den häckar i skogar eller dungar intill öppna områden och ses ofta kretsa högt eller sittande utmed vägar på jakt efter byten som smågnagare, fågelungar, reptiler, groddjur och till och med daggmask. Arten har en mycket varierande fjäderdräkt, både mellan individer och bestånd, och förväxlas därför lätt med andra rovfåglar som bivråk och fjällvråk. Örnvråkens afrikanska population förs ibland istället till ormvråken. Ormvråken är ofta vanlig och vida spridd och beståndet anses vara livskraftigt.
En ormvråk är ungefär 45–58 cm lång och väger 1000 gram.
Ormvråk har ett vingspann på ungefär 110–132 cm.
Ormvråk väger ungefär 1000 gram.
Flest observationer av ormvråk rapporteras i mars, baserat på svenska fågelskådares rapporter det senaste året.
Ormvråk bedöms som vanlig i Sverige. Graderingen bygger på var och hur ofta arten setts de senaste fem åren samt BirdLife Sveriges officiella artlista.
På kartan ovan ser du var ormvråk har observerats i Sverige de senaste 12 månaderna. Zooma in för att hitta platser nära dig.
