Översikt
Dalripan är en hönsfågel på ungefär 40 centimeter. Den har fjädrar ända ner över fötterna. Fjäderklädnaden på tårna har också gett släktet dess vetenskapliga namn, Lagopus, som betyder harfot.1,2
I Sverige lever dalripan året runt och häckar här. År 2018 beräknades det svenska beståndet till 190 000 par. På den svenska rödlistan från 2025 räknas den som livskraftig.1,4
Sett över hela världen finns det omkring 40 miljoner dalripor, och globalt klassas arten också som livskraftig.5,7
Utseende
Dalripan är cirka 35 till 40 centimeter lång, och de utbredda vingarna mäter 55 till 65 centimeter från spets till spets. Stjärten är kort och vingarna nästan helt vita. Den runda kroppen har ett litet huvud på en lång hals, och näbben är mörk, tjock och kort. Ögat omges av en vit ring.2,5
Sommartid är dalripan brun, i nyanser från rödbrunt till gråbrunt, och vingarna är vita. Könen går att skilja på: tuppen har en rödbrun ton och hönan en gulbrun. Hönan är också mer tvärrandig i brunt.1,3,5
Bara tuppen får stora röda kammar över ögonen. De syns i maj och juni, när han också är mörkt rödbrun på huvud, hals och övre bröst. Hönan har bara ett svagt rött streck ovanför ögat. Framåt augusti och september har tuppens kammar krympt till ett tunt streck, och bröst och ovansida har fått en mer gråbrun ton.5
På vintern är dalripan vit över hela kroppen. Det enda mörka är stjärtpennorna, som är svarta och syns som ett band ytterst på stjärten.1,2,5
Även klorna byts ut: i juli ersätts vinterklorna av trubbigare sommarklor. Fjäderbytena är fyra om året hos tuppen och tre hos hönan. Vårdräkten i mars och april och sommardräkten i juni kommer genom delvisa byten. Hela fjäderdräkten byts först på hösten, när ripan får sin vinterdräkt, som är tät och har långa fjädrar.2
Utbredning och förekomst i Sverige
Dalripan har sitt starkaste fäste i fjällen och i den övre delen av skogslandet. Det är i övre Norrland som den finns i störst antal, och i fjällens björk- och videzoner är den talrik. Mot öster sträcker sig utbredningen genom skogslandet ända ner till Bottniska viken. Den sydligaste förekomsten finns i norra Dalarna, nordligaste Värmland och Hälsingland. På öar i skärgården i norra Bottenviken häckar den också, men sällsynt.1,2
Dalripan är stannfågel eller flyttar bara korta sträckor. På vintern går den ner till lägre höjder.5
Beståndet svänger mycket mellan åren, men över en längre period bedöms det hålla sig stabilt. De fasta inventeringsrutterna visar en säkerställd minskning med 46 procent mellan 2002 och 2021. Under den senare tioårsperioden, 2012 till 2021, ökade arten däremot med 49 procent.1,4
I utbredningens östra och södra delar är dalripan betydligt fåtaligare, och antalet minskar. Det gäller särskilt kusttrakterna och skärgårdarna. Östra delen av övre Norrland är ett av de områden där arten gått tillbaka.1
Riporna, liksom lämlarna, svänger kraftigt i antal. Långa perioder utan lämlar bedöms slå mot riporna, som då blir ett vanligare byte för rovdjuren.4
Täta produktionsskogar som ersätter glesa naturskogar är till nackdel för dalripan, liksom igenväxning av mark som tidigare varit öppen. Utdikning av mark har stor negativ påverkan, och jakt, ett förändrat klimat och andra arter påverkar också i viss mån.1
Förhösten, från slutet av augusti till början av oktober, är den huvudsakliga jakttiden för dalripa i Norden. Man jagar med stående eller stötande hundar. Jaktåret 2020/21 rapporterades omkring 31 000 skjutna ripor i Sverige. Arten omfattas av EU:s fågeldirektiv.1,4,5
Ekologi och häckning
Dalripan söker sig till öppna eller halvöppna marker där viden, dvärgbjörk eller ung björkskog ger både skydd och föda. Det kan vara kala skärgårdsöar lika väl som fjällbjörkskog, stora videmarker, myrar med rismossar, större hyggen eller karg, öppen skogsmark med hällar. Den finns också på fuktig strandmark längs sjöar och vattendrag, där vide och björksly växer bland gräs, örter och bärris.1,2
Ett rikt uppslag av björksly på hyggena gynnar dalripan, och buskiga björkar som betats av älg använder den gärna. Tät skog undviker den, så i brukad skog är det i första hand hyggen och unga skogsbestånd den utnyttjar.1
De vuxna fåglarna lever mest på växtföda: knoppar, särskilt av björk och dvärgbjörk, samt frön, blommor och bär. Kycklingarna äter mycket insekter, och efter kläckningen håller kullarna ofta till i myrkanter och andra insektsrika miljöer.1,2,5
Dalripan lever i par och får en kull om året. Boet är en enkel grop i marken, klädd med torra löv, och ligger väl dolt under buskar eller i växtligheten. Där ruvar hönan på egen hand i ungefär fyra veckor. En kull består av sju till tolv gulaktiga ägg med svarta och tjärbruna fläckar.2,5
Beroende på höjden över havet kläcks ungarna mellan slutet av maj och juli. Både tuppen och hönan tar hand om kullen. Ungarna är flygfärdiga vid 8 till 9 dagars ålder, och snart börjar de äta växter.2,5
Jaktfalken jagar båda ripearterna, men fjällripan utgör en procentuellt större del av bytet än dalripan.3
Förväxlingsarter
Dalripan kan förväxlas med fjällripan. Båda har vita vingar och svarta stjärtpennor, och båda blir vita på vintern.3,6
Fjällripan är mindre, 31 till 35 centimeter, och har tunnare näbb. Sommartid är den grå till gråbrun, medan dalripan är tyngre, har kraftigare näbb och är mer rödbrun. Fjällripans tupp har ett svart streck mellan näbben och ögat hela året, vilket dalripan saknar.1,2,6
Var fågeln håller till ger också ledning. Fjällripan hör hemma på högfjället ovan trädgränsen, där den lever på fjällhedar och i klippiga partier. Dalripan håller till lägre ner. Den finns i fjällbjörkskogen men också i de norrländska barrskogarna, och österut når den ända till Bottenvikens kust.3,6
