Översikt
Fasanen är en stor hönsfågel som många känner igen från åkerkanter och gårdsplaner i södra Sverige, men den hör inte hemma i den svenska faunan. Naturligt förekommer den från Grekland och Bulgarien österut längs Turkiets svartahavskust, vidare genom Kaukasus och längs Kaspiska havets kuster, sedan fläckvis genom södra Centralasien och bort till Kina, Koreahalvön och Indokina. I resten av Europa är den införd och är i dag relativt talrik på många håll, men saknas i den skandinaviska fjällvärlden.1,2
Arten är populär inom fågeluppfödning och föds upp inte minst för jakt. Den första kända utplanteringen i Europa gjordes omkring år 500 e.Kr., och sedan dess har utsättningsförsök gjorts i ett femtiotal länder på sex kontinenter. Globalt bedöms fasanen som livskraftig.1
I Sverige kallas den ofta ringfasan, eftersom den har en vit halsring. Andra namn är vanlig fasan, jaktfasan och ädelfasan. Namnet dyker upp i svenskan 1580 och är en försvenskning av Phasis, det antika namnet på den georgiska flod som i dag heter Rioni. Artnamnet colchicus betyder ungefär från Kolchis, det gamla kungadöme där floden ligger, och enligt legenden var det argonauterna som förde fasanen därifrån till Grekland.2,3
Utseende
Tuppen går knappast att ta miste på. Han mäter 65–90 centimeter, har stora röda nakna hudpartier på huvudets sidor och skimrar i metalliska orangea toner. Huvudet och halsen är glänsande grönblå, kroppen i övrigt brungul. Som alla hönsfåglar har fasanen nakna hudställen på huvudet, men den saknar hönsens kam och köttiga flikar, och tuppen har små fjädertofsar på hjässan. Stjärten är smal, mycket lång och kilformad med 16 eller 18 pennor. Vingspannet är 70–90 centimeter, och på benet sitter en sporre.2,3
Vikten varierar mycket, från ett halvt kilo upp till tre kilo, med ett genomsnitt kring 1,2 kilo för tuppar och 0,9 kilo för hönor. Hos nominatformen kan enbart stjärten mäta nästan 50 centimeter av totallängden.6
Honan är brunspräcklig och betydligt mer diskret, med en jämnt matt teckning. Hon mäter 50–63 centimeter inklusive en stjärt på ungefär 20 centimeter. Ungfåglarna liknar honan och har kortare stjärt tills de unga tupparna vid omkring tio veckors ålder börjar få sina lysande fjädrar på bröst, huvud och rygg.2,6
Uppfödning i fångenskap och korsningar mellan underarter har gett tupparna många färgformer, från nästan vita till nästan svarta. Mörka, melanistiska fåglar släpps ut ganska ofta i vissa områden. De ringfasaner som är vanliga i Europa hör inte till någon bestämd underart utan är en blandning av flera, och nominatformen saknar helt vit halsring.6
Utbredning och förekomst i Sverige
Fasanen finns i dag i större delen av Götaland, på Öland och Gotland, i östra och sydöstra Svealand samt fläckvis längs Norrlandskusten, i norra Svealand och i inre sydöstra Norrland. Rapporterna från åren 2020 till 2024 täcker hela södra halvan av landet och kustnära områden längs hela Östersjön ända upp längs Bottenviken, men förekomsten i norr är mycket gles. Den förvildade delen av beståndet anses nå så långt norrut som till Medelpad; fåglar som ses längre norrut, ända upp i Norrbotten, härstammar från utplanterade individer.1,3
Vaga uppgifter om fasan i Sverige finns redan från mitten av 1600-talet, och arten nämns i svensk litteratur 1647. Första förekomsten i svensk natur anges till 1740, men etablerad var den inte före 1800. Fåglarna kom in i landet till slottsmiljöer på 1700-talet och förvildades sedan. Det var först i slutet av 1800-talet som inplanteringarna lyckades ordentligt.1,2,3
Flera försök gjordes med så kallade fasanerier, alltså anläggningar för uppfödning. Det första låg vid Fasanbyggnaden på Ulriksdals slott, där drottning Lovisa Ulrika drev verksamheten mellan 1729 och 1776. År 1846 lät Oscar I inrätta ett fasaneri vid Fiskartorpet nära Stockholm, men uppfödningen misslyckades gång på gång och lades ned 1852. Försök vid Näsbyholms slott i Skåne, vid Adelsnäs i Östergötland och på Öland gav heller inga varaktiga resultat. Bättre gick det för det storskaliga fasaneri som friherre Oscar Dickson anlade på Visingsö 1879, där fasanerna övervintrade i det fria och stora jakter hölls varje år. Efter Dicksons död 1897 lades det ned, men 1905 fanns förvildade fasaner kvar där. Senare lyckades uppfödning och häckning i det fria på flera håll, särskilt i Skåne och Östergötland.3
Det svenska häckbeståndet uppskattades till 47 000 par år 2008 och hade minskat till omkring 31 000 par 2018. På Svensk fågeltaxerings standardrutter minskade fasanen med 36 procent mellan 2003 och 2022, medan de senaste tio åren i samma mätning, 2013 till 2022, visar en ökning på 49 procent. Från 1960-talet har arten minskat i antal, och en starkt bidragande orsak är med största sannolikhet jordbrukets modernisering och rationellare drift.1,2,5
Varje år sätts stora mängder fasaner ut i svensk natur för att förstärka stammen inför jakt. Hur många går inte att fastställa, eftersom registrering inte krävs, men drygt 100 000 individer per år har föreslagits som siffra för 2012. Det kan jämföras med de uppskattade 31 000 paren i landet 2018. Stora mängder ägg importeras fortfarande för uppfödning och utsättning, och stora delar av den svenska populationen är sannolikt beroende av utsättning eller stödutfodring för att hålla sina nivåer.1
Fasanen är en stannfågel och är inte anpassad för snörika vintrar. Under snöiga vintrar får den ofta matproblem och blir beroende av stödutfodring för att klara sig. I riskklassificeringen av främmande arter hamnar fasanen i kategorin hög risk. Invasionspotentialen bedöms som hög, men begränsas i stora delar av landet av den låga vinteröverlevnaden, och de ekologiska effekterna bedöms vara små. Blir klimatet varmare bedöms vinteröverlevnaden öka, och bestånden i mellersta och norra Sverige skulle sannolikt växa.1,2,3
Fasanen är ett uppskattat jaktvilt och jagas främst med stötande och stående fågelhundar, och är ett vanligt byte även vid klappjakter. Köttet anses vanligen välsmakande, vilket är en av anledningarna till jakten. Jakttiden i Sverige är 1 oktober till 31 januari och gäller hela landet.3
Ekologi och häckning
Fasanen påträffas i en rad olika miljöer, företrädesvis i låglänta områden. Odlingsbygd är vanligt, men den finns också i buskrika och skogbeklädda marker utan koppling till jordbruk. Den vill kunna ta skydd i tätare vegetation och ha tillgång till vatten. Helst håller den till i lundar och täta snår som omges av ängar och fält. Hela dagen tillbringas på marken, där fåglarna smyger bland buskarna och letar föda, och först på kvällen söker de upp lämpliga träd att övernatta i.1,3
Kosten är blandad, både animalisk och vegetabilisk. Vintertid handlar det om frön och spannmål, gräs, löv, rötter, frukt och bär, nötter samt insekter. Sommarhalvåret är födovalet likartat men med mer animalisk föda och fler växtdelar. Bland de ryggradslösa djuren tas sniglar, daggmaskar, harkranklarver, myrägg, knäpparlarver, fjärilslarver och gräshoppor.1,6
Tupparna lever i månggifte och är stridslystna under häckningstiden. Ibland samlas ett helt harem av hönor hos en tupp, inte bara för parning, utan tuppen ger också ett visst skydd mot fiender. Fasantuppar har flera gånger setts i våldsamma slagsmål med kringstrykande katter, och då har fasanen gått segrande ur striden. När speltiden är över drar tupparna för sig själva och har inget med ägg eller ungar att göra.2,3
Häckningen sker på öppna ängsmarker, odlingsmarker och betesmarker. Redet är en enkel grop, ofta i en rishög, under en slokande grangren eller i högt gräs. Där lägger honan från 6 upp till 22 ägg. Det första boet brukar vara slarvigt valt och plundras därför ofta av rävar eller kråkor; honan lär sig då att gömma sig bättre och lägger om kullen på en mer skyddad plats. Hon ruvar ensam i 22 till 27 dygn och tar sedan ensam hand om ungarna.2
Ungarna är borymmare och lämnar boet redan när de är några timmar gamla. Efter 12 till 14 dagar kan de flaxa iväg. Honan och ungarna håller ihop under ganska lång tid och övernattar tillsammans, gärna i övergivna skatbon.2,6
Där fasaner förekommer i höga tätheter kan de lokalt påverka födotillgången för andra fröätande fåglar, till exempel gulsparv och rapphöna. Täta bestånd ökar också risken för spridning av sjukdomsalstrare och parasiter, vilket kan drabba inhemska fågelarter och fågeluppfödning, och det finns uppgifter om att tillgången på kräldjur kan minska i områden med mycket fasan. I brittiska skogsområden där fasaner släppts ut var borreliabakterier nästan 2,5 gånger vanligare i fästingarna än i kontrollområden 1 till 2 kilometer bort; nästan var tolfte fästing bar på smittan i utsläppsområdena. Fasaner är kompetenta värdar för borreliabakterien, alltså kan de föra smittan vidare till fästingar. I Sverige sker utsläpp i mindre skala.1,4
Förväxlingsarter
Tuppen är svår att förväxla med något annat. Den brunspräckliga hönan kan däremot tas för en rapphöna, som lever i samma öppna odlingslandskap. Storleken skiljer dem åt: rapphönan är 28–32 centimeter lång med ett vingspann på 45–48 centimeter, medan fasanen mäter uppemot 90 centimeter med ett vingspann på 70–90 centimeter. Stjärten är den tydligaste skillnaden, kort hos rapphönan och mycket lång hos fasanen. En fasanhöna mäter 50–63 centimeter, varav stjärten står för ungefär 20 centimeter.2,3,6,8
Den vuxna rapphönehanen är grå med fina, vågiga svarta tvärstreck, rostbruna bredare tvärband på ovansidan, brungult ansikte och strupe samt vitt bröst med en stor hästskoformad kastanjebrun fläck. Honan har svarta tvärband i stället för rödbruna på rygg och övergump och en otydligare bröstfläck, eller ingen alls. Rapphönan löper snabbt och flyger upp bullrigt, och på marken gömmer den sig skickligt: även när den trycker på en helt öppen och kal plats kan den vara svår att få syn på.8
Bland uppfödda och utsläppta fåglar finns också färgvarianter som kan förvirra, från nästan vita till nästan svarta tuppar. En del av dem är korsningar med grön fasan, en nära släkting som ofta räknas som egen art. Hanar av grön fasan har i genomsnitt kortare stjärt, mörkare dräkt som är enhetligt flaskgrön på bröst och buk, och saknar alltid halsring, medan honorna är mörkare med många svarta prickar på bröst och buk. Just på grund av korsningarna kan enskilda uppfödda fåglar vara svåra att artbestämma.6
