Lyrurus tetrix
Det ljud de flesta förknippar med orren är spelet på våren. Det är starkt, bubblande och lite duvlikt, och kan beskrivas som ett långt bubblande kuttrande eller mummel. Till det kommer rullande och väsande ljud.
Alla läten och ljud för orre →Utbredningskarta över var Orre har observerats i Sverige.
Senaste dygnet
Orren är en stor hönsfågel som häckar i skogsmark i nästan hela Sverige, från norra Skåne upp till Torne lappmark. Den saknas på Öland och är ytterst fåtalig på Gotland. Arten är fridlyst, och i rödlistan 2025 bedöms den som livskraftig. Beståndet har minskat under lång tid i landets södra delar, medan det i norr snarare syns en viss ökning.1
Orren är stannfågel och finns kvar hos oss året om.2
Det svenska beståndet uppskattas till omkring 300 000 fåglar. I Norge räknar man med ungefär 500 000 och i Finland ungefär 900 000. Globalt bedöms arten som livskraftig, med uppskattningsvis mellan sju och elva miljoner häckande individer.5
I dag skjuts omkring 18 000 orrar om året. På 1940-talet sköts omkring 120 000 fåglar per år.3
Namnet orre kommer av en gammal rot med betydelsen handjur, avlare eller betäckare, och är släkt med orne, det gamla ordet för galt.5
Tuppen mäter 49–58 centimeter, väger 1 100–1 250 gram (undantagsvis upp till 2 300 gram) och har ett vingspann på 75–80 centimeter. Hönan är mindre: 40–45 centimeter lång, 750–1 100 gram, med ett vingspann på 65–70 centimeter.5
Tuppen är glänsande blåsvart med klarröda valkar ovanför ögonen. På hals och bröst skiftar fjädrarna i blålila. Han har två vita vingband och vit undersida på stjärten. Det mest karakteristiska är stjärtformen: de yttersta stjärtfjädrarna kurvar utåt så att stjärten liknar ramen på en grekisk lyra. I flykten syns vita vingundersidor och ett vitt vingband.4,5,7
Hönan är brunspräcklig, mörkare på ovansidan och ljusare med vitt undertill, och har en relativt kort stjärt som är lätt kluven. Ungfåglarna ser ut ungefär som hon. Kycklingen är tvärbandad i svart och rostfärgat på ovansidan och har mörkfläckiga vingpennor.4,5
Orren finns i stort sett över hela landet utom i jordbruksbygder och på kalfjället. Den är ojämnt spridd, och en övervägande majoritet finns i Norrland. I södra Sverige är populationen betydligt svagare, och där har arten minskat betydligt sedan 1970-talet.1
Omkring 80 procent av populationen finns i Norrlandslänen. Det gör att det finns skäl att ta noggrannare hänsyn till arten i söder, i synnerhet i Blekinge, Halland och Skåne län. Mellan 1980 och 2012 minskade beståndet med 57 procent, medan det mellan 2001 och 2012 ökade med 21 procent. Orren är upptagen i fågeldirektivets bilaga 1, och häckningsperioden räknas från 1 mars till 31 augusti.2
Bestånden fluktuerar, precis som hos andra skogshöns, bland annat med väderleken och antalet rovdjur. Sett över längre tid har arten minskat avsevärt, åtminstone i södra Sverige. I norra Sverige ökade den i samband med att 1960- och 70-talens stora hyggen togs upp. Förr fanns orren talrikt på ljunghedar och brandfält, liksom i glesa skogar präglade av dimensionsavverkning och skogsbete.2
Utanför Sverige finns arten i norra palearktis, upp till 2 400 meters höjd, från Storbritannien genom Skandinavien och vidare genom Ryssland och Sibirien österut. Den saknas på Irland. I Danmark dog orren ut i mitten av 1990-talet; där fanns 2 500 fåglar så sent som 1964.5
Igenväxning är det som pressar arten hårdast. Särskilt i södra Sverige växer öppna högmossar igen till följd av dikning och luftburet kväve. Att öppna marker växer igen eller planteras igen när jordbruk läggs ner i skogsbygderna är ett problem över hela landet. Rekommendationen är att undvika avverkning inom 300 meter från lekplatser under perioden 1 mars till 31 maj, att spara rikligt med björk vid alla skogsbruksåtgärder och att restaurera igenväxande spelplatser på myrar genom att ta bort träd.1
Orren är den av skogshönsen som föredrar de mest öppna miljöerna. Den håller till på öppna eller halvöppna marker med rikt inslag av ris och buskar och undviker tät skog. Den finns alltid i anslutning till sammanhängande skogsmark, men främst där det finns gott om öppna myrar, myrkomplex, högmossar eller hyggen. Stubbåkrar och annan jordbruksmark intill större skogsområden utnyttjas också. I fjälltrakterna går den upp i fjällbjörkskogen, och i skärgården finns den på öar med hedvegetation och yngre björkskog, men där minskar den starkt.1,2
Orren behöver stora ytor. En enskild fågel rör sig inom ett hemområde på hundratals hektar. Det krävs minst 20 hektar lämplig miljö för att arten ska trivas, och i storleksordningen 90 hektar för att det ska bli ett större spel. På landskapsnivå motsvarar det ungefär 10–15 procent lämpligt habitat för ensamma fåglar och omkring 25 procent för att större spel ska uppstå.1
Boet läggs oftast på ett hygge eller nära en myr, vanligen på marken under en buske eller dolt av ljung och bärris. Hönan häckar på marken och sköter kycklingarna ensam; tuppen deltar inte i ungvården. Kullen är vanligen 6–8 ägg, undantagsvis upp till 16. Äggen är gulaktiga med små bruna fläckar och punkter, och ruvningen tar omkring tre veckor. Kycklingarna är borymmare som följer hönan och söker föda själva.1,3,4,5
God tillgång på insekter är mycket viktig för kycklingarnas överlevnad. Under sin första tid håller sig kullarna ofta i kanten av myrar, vid bäckar och på andra insektsrika platser. Kycklingarna äter först insekter, larver och andra smådjur och går sedan över till bär och knoppar.1,3,4
De vuxna orrarna lever av skott och andra växtdelar från vedartade ris, buskar och träd. Blåbärsblommor är en viktig del av kosten på våren. Under vintern är björkknoppar viktiga, och då födosöker orrarna både från marken i låga björkar och sittande uppe i större björkar. Under hösten och vintern kan de också äta spannmål på åkermark. Vintertid bäddar orren ibland ned sig i snön.1,2,5
Tjädern är den närmast liggande förväxlingen, och den är betydligt större. Tjädertuppen är 74–90 centimeter lång med ett vingspann på omkring 115 centimeter, och tjäderhönan 54–63 centimeter med ett vingspann på ungefär 95 centimeter. Tjädertuppens stjärt är svart och rundad, medan orrtuppens är lyrformad och kluven.9
Hönorna är svårare. Tjäderhönan känns igen på den rostbruna, orangefärgade bröstfläcken, som är det bästa kännetecknet mot orrhönan. Orrhönan är spräckligt gråbrun med en lätt kluven stjärt.4,9
Orren hybridiserar regelbundet med tjäder och dalripa, och tillfälligt även med fjällripa och järpe. Korsningen mellan orrtupp och tjäderhöna kallas rackelhane, och honan rackelhöna. Fågeln väger 2–3 kilo och är övervägande svart eller mörkbrun med violett skimmer på bröst och hals. Hanen har kluven stjärt men saknar orrtuppens lyrformade yttersta stjärtfjädrar, och honan känns igen på rak bakre stjärtkant. Korsningen är oftast steril. Döda exemplar som hittas i Sverige bör skickas till Statens veterinärmedicinska anstalt i Uppsala för dokumentation.5,10
Har du hittat fel i artikeln? Kontakta oss
Orre är en fågel i familjen fasanfåglar. Orren är en stannfågel som förekommer i norra Palearktis, främst i hed- och myrlandskap i anslutning till skog. Den är nära släkt med kaukasisk orre. Inför häckningen, som sker tidigt på våren, spelar orren på specifika spelplatser. Orrens gener kartlades 2014.
En orre är ungefär 40–58 cm lång och väger 750–1250 gram.
Orre har ett vingspann på ungefär 65–80 cm.
Orre väger ungefär 750–1250 gram.
Flest observationer av orre rapporteras i april, baserat på svenska fågelskådares rapporter det senaste året.
Orre bedöms som ovanlig i Sverige. Graderingen bygger på var och hur ofta arten setts de senaste fem åren samt BirdLife Sveriges officiella artlista.
På kartan ovan ser du var orre har observerats i Sverige de senaste 12 månaderna. Zooma in för att hitta platser nära dig.
