Astur gentilis
Det läte man oftast får höra beskrivs som ett kacklande kja-kja-kja. Det hörs framför allt under häckningstiden och i gryningen, så tidiga morgnar i skogen är bästa tillfället att lyssna.
Alla läten och ljud för duvhök →Utbredningskarta över var Duvhök har observerats i Sverige.
Senaste dygnet
Duvhöken är en stor och kraftig hök som hör hemma i skogen. Det vetenskapliga namnet är Astur gentilis, tidigare Accipiter gentilis. Namnet duvhök är känt i svenskan så tidigt som 1755, och folkligt har fågeln också kallats hönshök, slaghök, harhök och duvfalk.1
I storlek ligger den nära en ormvråk, och skillnaden mellan könen är stor: honan är mycket större än hanen. I Storbritannien beskrivs duvhöken som en skogsfågel som är mycket hemlighetsfull och svår att få syn på.7
I Sverige häckar duvhöken i hela landet upp till trädgränsen, men inte i fjällen. Beståndet uppskattas till 5 000 till 10 000 häckande par och minskar. Arten är klassad som nära hotad (NT) på den svenska rödlistan från 2020, medan den globalt bedöms som livskraftig av IUCN.1
En vuxen hane är gråblå på ovansidan och ljus under, med täta grå tvärvattringar på undersidan. Hjässan och kinderna är mörkt gråblå. Honan är brungrå på rygg och hjässa och grovt tvärvattrad på buken, och hon har mycket grova gula tarser (tarsen är den nedre, fjäderlösa delen av benet). Benen är gula och kraftigare än sparvhökens.1,7
På huvudet syns ett tydligt vitt ögonbrynsstreck, som är bredare hos nordliga populationer, och bakom ögat finns en mörk fläck. Stjärten är tvärbandad med tre till fem mörka band. På buken går strecken vågrätt hos vuxna fåglar och lodrätt hos ungfåglar.6,7,2
Ungfågeln ser helt annorlunda ut: grovfläckigt brun på ryggen och beige eller vit under, med droppformade mörkbruna längsstreck. Ögonfärgen ändras med åldern. Unga fåglar har klargul iris som hos vuxna övergår i rödorange. Engelska Wikipedia beskriver ungfåglarnas ögon som blekgula och de vuxnas som orange, ibland klarare gula eller ockrafärgade, och RSPB anger att ögonfärgen varierar från djupt röd till orange eller gul beroende på ålder och kön.1,6,7
Måtten skiljer sig tydligt mellan könen. Honan är 58 till 64 cm lång med 108 till 120 cm vingspann, hanen 49 till 56 cm med 90 till 105 cm vingspann, och vikten ligger på 700 till 1 200 gram. Fågeln.se anger 50 till 60 cm längd och 100 till 120 cm vingbredd. Sett över hela utbredningsområdet väger hanar i medeltal omkring 762 gram och honor omkring 1 150 gram.1,2,6
Duvhöken finns i hela Sverige upp till trädgränsen men saknas i fjällen. Den håller också till i vissa större tätorter, och den finns i flera svenska storstäder. I Stockholm är den relativt vanlig. Två underarter förekommer i landet, A. g. gentilis och A. g. buteoides.1,2,4
Arten häckar helst i gammal, slutavverkningsmogen skog, vilket gör att häckningsplatserna i praktiken nästan alltid är mer eller mindre hotade. Duvhöken påverkas negativt av modernt skogsbruk, och 2023 registrerades de lägsta indexen hittills.4
Historiskt minskade duvhöken kraftigt från 1800-talet fram till 1950-talet på grund av jakt och förföljelse. Därefter drabbades den av miljögifter i form av bekämpningsmedel, och beståndet återhämtade sig först sedan kemikalierna förbjudits. På senare tid har minskningar noterats i Dalarna och Norrland.2
Duvhöken har ingen allmän jakttid i Sverige och ska som rödlistad art ha ett starkt skydd. Skyddsjakt måste sökas hos länsstyrelsen, och ansökningarna gäller ofta gods med jaktverksamhet där man vill skydda uppfödda gräsänder, fasaner och rapphöns. År 2021 upphävdes ett sådant tillstånd efter ett domslut, där rätten slog fast att tillstånd till skyddsjakt på fågel inte ges när syftet är att skydda annan egendom. BirdLife Sverige bedömer att enstaka duvhökar vid en fågeluppfödning under höst och vinter knappast innebär någon påtaglig risk för skada, och att även en tagen gräsand eller fasan om dagen knappast skulle märkas för verksamheten. Skyddsjakt sker med fällor och lockfåglar, vilket orsakar betydande stress för både hökar och lockfåglar, och skador har dokumenterats på infångade individer. Illegal jakt är ett påtagligt problem för rovfåglar i Sverige.5
Utanför Sverige finns duvhöken i tempererade delar av Europa och Asien, sydligast i Marocko. Utbredningen sträcker sig över Eurasien från Irland, där arten saknas som häckfågel, genom Ryssland till Kamtjatka och Japan. Stadspopulationer har etablerats i bland annat Berlin och Hamburg. Merparten av fåglarna är stannfåglar eller strykfåglar, medan nordliga populationer flyttar söderut vintertid.1,6
Duvhöken hör hemma i skogsmiljö, helst med inslag av gamla barrträd. Den föredrar större barrskogsområden med hyggen, myrar eller odlingar i närheten, men kan också hålla till i blandskog och i mindre dungar nära trafikerade vägar. Arten häckar i både lövskog och barrskog och i ökande grad även på högre höjder.1,2,6
Födan består främst av fåglar och mindre däggdjur, till exempel hare och ekorre, och den tar större fåglar upp till tjäderns storlek. Emellanåt slår den andra rovfåglar, och vintertid äter den också kadaver. Dokumenterade byten är bland annat nötskrika, skata, trastar, ekorre, fasan, skogshöns och kråkor, och enstaka riktigt stora byten som häger och tamkatt. I europeiska studier utgör fåglar omkring 76,5 procent av födan, med kråkfåglar, duvor, hönsfåglar och hackspettar som de viktigaste fågelbytena, medan däggdjur som ekorrar, kaniner och harar är sekundära. En enskild duvhök behöver ungefär 120 till 150 gram mat om dagen.1,2,6
Jakten går till med korta men vindsnabba och vridande flygturer genom tät vegetation, samt snabb lågflykt nära marken varvat med korta perioder av spaning efter byten från upphöjda sittplatser.6
Boet är ett risbo i träd, oftast placerat ovanför halva trädhöjden och främst högt upp. Det byggs av ris och fylls med gräs, lav och mossa. Paret håller flera bon inom reviret och använder ofta samma bo i högst tre år i sträck. Duvhökar lever i livslånga par.1,2
Kullen är på 2 till 5 ägg, oftast 3, och läggs i slutet av april eller i maj. Wikipedia anger i snitt tre till fyra ägg. Uppgifterna om ruvningstiden skiljer sig något åt mellan källorna: 36 till 38 dygn enligt Wikipedia, 41 till 43 dygn enligt fågeln.se med en effektiv ruvning på 36 till 38 dygn, och omkring 35 till 38 dygn enligt engelska Wikipedia. Ungarna blir flygga efter 38 till 40 dygn enligt fågeln.se, 40 till 43 dygn enligt Wikipedia och ungefär 40 till 46 dygn enligt engelska Wikipedia. De blir självständiga vid omkring tio veckors ålder, och engelska Wikipedia anger att självständigheten nås 70 till 90 dygn efter att ungarna blivit flygga.1,2,6
En brittisk studie från British Trust for Ornithology, där 29 unga duvhökar försågs med sändare, ger en bild av de första månaderna i livet. Siffrorna gäller Storbritannien. De unga fåglarna etablerade vinterrevir på ungefär 5 x 5 km och höll sig inom dem 90 procent av tiden. De flesta flyttade bara omkring en mil från boområdet efter att ha blivit självständiga, vilket innebär att arten expanderar långsamt från häckningsplatserna. Vuxna fåglar och unga honor höll till i täta skogar, medan unga hanar föredrog öppnare jordbrukslandskap med inslag av träd, möjligen eftersom små och medelstora fåglar är vanligare där. Efter ungefär ett år sökte sig alla tillbaka till tätare skog för att etablera permanenta helårsrevir.4
I Storbritannien utför duvhöken spelflykt, en så kallad sky-dance, i slutet av vintern och under våren. Där blir bon ofta plundrade, och arten är skyddad enligt Schedule 1.7
Arten som ställer till med problem är sparvhöken. Storleken är den första ledtråden: duvhöken är större än en kråka, medan sparvhöken är stor som en kaja. En liten duvhökshane och en stor sparvhökshona är dock ungefär lika stora, vilket gör bedömningen svår på långt håll. Fågeln.se påpekar just att en sparvhökshona liknar en duvhökshane.3,2
Titta på formen i stället. Duvhöken har ett framskjutet huvud på grund av längre hals, vilket ger ett spetsigare framparti än hos sparvhöken, och kroppen är kraftigare, särskilt över bröst och gump. Stjärten verkar proportionellt kortare och mer avrundad än sparvhökens långa och kantiga stjärt, och stjärthörnen är rundade där sparvhökens är spetsiga. Duvhökens grova tarser är ungefär tre gånger så grova som sparvhökens.3,1
Flygsättet skiljer dem också åt. Sparvhöken, framför allt hanen, tar några snabba vingslag följt av kort glidflykt och gör ett stressat intryck, och den sjunker något vilket ger en böljande flygstil. Duvhöken flyger med långsammare vingslag och rakare kurs, och beskrivs som djupare och mer bestämd i vingslagen jämfört med sparvhökens ofta flaxande, fladdrande flygsätt. Sparvhöken har också spensligare byggnad och snabbare vingslag.3,6,2
Unga fåglar går att skilja på teckningen under. Ung duvhök har droppformade mörkbruna längsstreck på undersidan, inte tvärvattringar som sparvhöken, och ung sparvhök beskrivs som mörkbrun med något grova och ojämna ränder på bröstet. Sparvhöken har gul iris.1,3,2
Har du hittat fel i artikeln? Kontakta oss
Duvhök är en medelstor kraftfull hökfågel som traditionellt placeras i släktet Accipiter men som lyfts med sina närmaste släktingar till det egna släktet Astur. Den har ett stort utbredningsområde som sträcker sig över de tempererade områdena i Europa och Asien. Bestånd i Nordamerika som tidigare räknats till arten har urskilts som amerikansk duvhök. Duvhöken beskrevs första gången 1758 av Linné i hans Systema naturae. IUCN kategoriserar arten som livskraftig (LC).
En duvhök är ungefär 49–64 cm lång och väger 700–1200 gram.
Duvhök har ett vingspann på ungefär 90–120 cm.
Duvhök väger ungefär 700–1200 gram.
Flest observationer av duvhök rapporteras i oktober, baserat på svenska fågelskådares rapporter det senaste året.
Duvhök bedöms som vanlig i Sverige. Graderingen bygger på var och hur ofta arten setts de senaste fem åren samt BirdLife Sveriges officiella artlista.
På kartan ovan ser du var duvhök har observerats i Sverige de senaste 12 månaderna. Zooma in för att hitta platser nära dig.
