Översikt
Fjällvråken är en medelstor rovfågel med breda vingar. Den är ungefär lika stor som en ormvråk och har ungefär samma form. Kroppen är 50–60 centimeter lång och vingspannet ligger på 125–148 centimeter. Lättast känner man igen den på den vita inre halvan av stjärten.1,3
I Sverige häckar fjällvråken i fjällen och i norra Sveriges skogsland. Hur många par som häckar ett visst år beror mest på hur mycket sork och lämmel det finns. På hösten flyttar de flesta söderut, men en del stannar över vintern i södra Sverige.1
Benen är fjäderklädda ända ner till tårna. Det har gett arten dess engelska namn, Rough-legged Buzzard. Fjällvråken är fredad enligt jaktförordningen. Sedan 2025 klassas den som livskraftig i den svenska rödlistan, efter att tidigare ha varit nära hotad. Även globalt räknas arten som livskraftig.1,9,7
Utseende
Ovansidan är brun och undersidan vitaktig med kraftig mörk teckning. Fjällvråken har alltid svartaktiga fläckar vid vingens böj, så kallade knogfläckar, och en mörk buk. Undersidan av vingarna är ljus med mörka spetsar.1,9,5
Stjärten är det säkraste kännetecknet. Den inre halvan är vit både ovanifrån och underifrån, och ytterst sitter ett svart ändband. Innanför ändbandet kan det finnas upp till fyra smala svarta band. Stjärten syns bäst när fågeln kretsar med utbredd stjärt.2,3
Dräkten varierar mindre hos fjällvråken än hos ormvråken, och skillnaderna har mest med ålder och kön att göra. En vuxen hane har mörkt huvud och mörkt bröst och en tvärvattrad buk. Hans stjärt har ett brett svart ändband och ett till fyra smala band innanför, och de inre vingpennorna är tydligt tvärbandade.2
Den vuxna honan har ljus, längsstrimmig strupe och en mörk fläck på buken. Hennes stjärt har ett brett svart ändband och bara ett smalt band innanför. Ungfågeln har ljust huvud och ljust bröst och en mörkbrun bukfläck, så undersidan ser tydligt tvåfärgad ut. Stjärtens ändband är hos ungfågeln diffust grått och resten av stjärten vit utan band. Bakkanten på vingen är också gråaktig och otydlig, medan den är svart hos de vuxna.2
Honorna väger klart mer än hanarna.7
Utbredning och förekomst i Sverige
Fjällvråken häckar regelbundet från Torne lappmark söderut till norra Dalarna, västra Hälsingland och västra Medelpad. De flesta finns i fjällen och i de övre delarna av skogslandet. I skogslandet är den för det mesta ganska ovanlig. Under goda gnagarår kan den däremot häcka ganska allmänt ända ner till kusten i Norrbotten, Västerbotten, Ångermanland, Medelpad och Hälsingland, och även i mellersta Dalarna och norra Värmland.1
Antalet vuxna fåglar som häckar i Sverige uppskattas till omkring 6 000 individer, men siffran är osäker och antalet häckande par skiljer sig mycket från år till år. Under 1980- och 1990-talen minskade beståndet tydligt, och räkningarna vid Falsterbo pekar på minst en halvering jämfört med 1970- och 1980-talen. Sedan dess har beståndet stabiliserats, och under 2000-talet syns ingen långsiktig förändring.1
Till skillnad från de flesta svenska rovfåglar flyttar fjällvråken till stor del åt sydost. Flyttningen söderut pågår från september till november, med tyngdpunkt i oktober. Fåglar som ringmärkts i Sverige har hittats på vintern i södra Sverige och Danmark och i Östeuropa ner till Balkan, framför allt i Polen och Vitryssland.1,2
Vid slutet av 1800-talet övervintrade fjällvråken bara sällan i Sverige. Sedan mitten av 1900-talet har det blivit allt vanligare att den stannar i ganska stora antal i södra Sverige. I Skåne ses den varje höst och vinter, både fåglar som bara passerar och fåglar som övervintrar.1,2
Fåglarna står inte still på en plats under vintern. På hösten flyger fjällvråken först snabbt cirka 150 mil söderut på ungefär två veckor. Under vintern drar den sedan långsamt vidare åt sydväst, omkring 100 mil. Mitt i vintern vänder den mot nordost i takt med att snögränsen flyttar sig. Snötäcket är det som styr rörelserna mest. Forskare kallar mönstret "foxtrotmigration" eftersom det växlar mellan snabba och långsamma steg, som i dansen.4
På våren drar de flesta fjällvråkarna norrut öster om Östersjön. Många passerar över norra Kvarken mot nordväst, vanligen från mitten av april till början av maj. Tusentals flyger också förbi Jyllands nordspets på väg norrut.1
Fjällvråken häckar inte i Storbritannien men kommer dit från Skandinavien de flesta vintrar, i varierande antal. Artens utbredning sträcker sig från de skandinaviska fjällen och skogarna genom norra Finland och norra Ryssland.9,1
Ekologi och häckning
Oftast hittar man häckande fjällvråkar där fjällbjörkskogen möter kalfjället, särskilt där björkskogen går långt in bland fjällen och fjällheden breder ut sig ovanför dalen. I skogslandet häckar den gärna i gles, äldre barr- och blandskog med stora öppna myrar, hyggen eller åkrar i närheten.1
Födan är till största delen små däggdjur. I Sverige är det oftast fjällämmel, åkersork, gråsiding, mellansork och skogssork. När det är ont om gnagare tar den också fåglar, och i fjällen kan ripor vara ett viktigt byte. Den kan även ta grodor, änder och småfåglar. Fjällvråken jagar på dagen, antingen från en sittplats eller genom att ryttla, alltså stå stilla i luften med snabba vingslag. Den ryttlar betydligt oftare än ormvråken.1,3,5
Boet byggs av ris och kvistar och kan bli upp till 90 centimeter brett och lika högt. I fjällen ligger det oftast i en klippbrant, men ibland i ett träd. Där det finns många par kan boet ligga på ett stort stenblock eller en liten kulle på marken. I skogslandet väljer fjällvråken klippor om det finns några, annars ofta grova träd, gärna tallar.1
Äggen läggs normalt i maj. Hur många ägg det blir beror på hur mycket mat som finns, vanligen mellan två och sju. De är smutsvita med gulbruna fläckar och ungefär lika stora som hönsägg. När det är extremt ont om mat häckar många par inte alls.1,3
Det är mest honan som ruvar. Ruvningen börjar när det första ägget är lagt, och varje ägg ruvas i 28–31 dygn. Ungarna kan flyga efter 39–43 dygn och klarar sig på egen hand ytterligare 20–35 dygn senare. Fåglarna blir könsmogna vid två till tre års ålder. Vuxna fjällvråkar kan bli 19 år gamla i det vilda, men troligen dör de flesta innan de fyllt två år.1,7
Det största hotet i Sverige är att sork- och lämmelåren i Norrland har uteblivit eller blivit svaga. Då föds få ungar, och beståndet består av allt fler äldre fåglar. Brist på grova och gamla träd och klimatförändringarna påverkar också arten negativt.1
Förväxlingsarter
Ormvråken är lik fjällvråken i storlek och form. Ljusa ormvråkar, så kallade börringevråkar, kan vara särskilt svåra att skilja från fjällvråk, och det kräver god sikt. Ormvråken saknar fjällvråkens vita övergump. Ljusa ormvråkar har ljus stjärtrot ovanifrån men också många smala mörka tvärband över stjärten, och de saknar mörk bukfläck. Deras knogfläckar kan vara små, ibland bara som kommatecken, medan fjällvråkens är stora.2,3,9
Man kan också gå efter hur de flyger. Fjällvråken har längre vingar och ser mer örnlik ut, med något av en kungsörn över sig. Den flyger med tyngre och mer bestämda vingslag, och när den kretsar håller den vingarna mer uppåt. Ormvråken ryttlar mer sällan, och när den gör det ser den ganska ostadig ut. Fjällvråken ryttlar ofta och håller sig då lugnt och stadigt i luften.2,7
Bivråken har klenare näbb och ofta två kraftiga svarta band på stjärtens undersida.3
