Översikt
Jordugglan är en medelstor uggla med långa, smala vingar, ungefär 33 till 40 centimeter lång och med ett vingspann på omkring en meter. Dräkten är ljust gulbrun och beigevit och kraftigt streckad, ansiktet är ljust och de gula ögonen sitter inramade av svart. Örontofsarna är så små att de i praktiken inte syns. Den är delvis dagaktiv och sitter ofta på marken.1
Födan består nästan bara av smågnagare, framför allt sork, och det präglar hela artens tillvaro. Beståndet följer smågnagarcyklerna med toppar vart tredje till fjärde år, men topparna har blivit lägre och trenden är minskande. I rödlistan 2025 fördes jordugglan över från livskraftig till nära hotad (NT), med ett svenskt bestånd skattat till 3200 reproduktiva individer (1500–9400). Sett över hela världen är arten fortfarande livskraftig, med en global population uppskattad till över en miljon individer.1,6
Det vetenskapliga artnamnet flammeus betyder flammig eller flamfärgad. Arten beskrevs 1763 av biskopen Erik Pontoppidan.5,6
Utseende
Kroppslängden är 33–40 centimeter, vingspannet 95–105 centimeter och vikten varierar mellan 206 och 475 gram. Honorna är något större än hanarna. Näbben är kort, kraftig, krökt och svart. De gula ögonen omges av svarta ringar, ungefär som mascara, i ett ljust ansikte.2,6
Ovansidan och bröstet är grovt mörkmönstrade på gulbrun botten. Undersidan är mycket ljus, och den ljusa buken kontrasterar tydligt mot det grovt streckade bröstet. Vingundersidan är vit med något gulbeige vingtäckare, där de yttre täckarna bildar svarta fält som ser ut som kommatecken. Vingspetsarna är svarta, och på vingens ovansida finns en bred vit bakkant. Stjärten är grovt mörkbandad både uppifrån och underifrån.2
Flykten är det som oftast avslöjar arten på håll. Den flyger lätt och graciöst med långsamma vingslag och stel vingföring, nästan som i slowmotion, och glidflyger gärna på stela vingar. Vingarna ser påfallande långa ut, och flygstilen har liknats vid att ro en båt. Jordugglan kan också ryttla, alltså stå still i luften på plats.1,2,3
Örontofsarna är mycket korta och syns normalt inte alls, men de reses i försvarsställning.6
Utbredning och förekomst i Sverige
Jordugglan häckar framför allt från Härjedalen och Medelpad och norrut, ända upp till finska gränsen. I fjällen går den upp i den högalpina zonen, och det är där och i inre Norrlands myrrika skogsland som de tätaste förekomsterna finns. Längs Norrlands kustland är den mer sparsam. Under goda sorkår häckar den också mer eller mindre regelbundet i Hälsingland, Gästrikland, stora delar av Dalarna och norra Värmland.1
I södra Sverige finns gott om observationer av möjliga och troliga häckningar, men få som har kunnat säkerställas. De konstaterade häckningarna sker framför allt längs kusterna: fåtaligt i Halland och nordvästra Skåne, något oftare i Blekinge och på södra Öland, och fåtaligt i Stockholms ytterskärgårdar.1
Beståndet svänger kraftigt med födotillgången. Den svenska populationen beräknades 2009 till i genomsnitt omkring 1600 par, varav bara 30 (10–90) i Götaland och Svealand tillsammans. Under mycket goda år antas beståndet kunna vara drygt 4500 par, under näringsfattiga år bara 800. I rödlistan 2025 bedöms minskningstakten till 15 (0–30) procent under de senaste 18 åren, och arten klassas som nära hotad enligt kriteriet A2abc. I rödlistorna 2015 och 2020 bedömdes den som livskraftig.1
Det svenska beståndet flyttar i oktober och november, huvudsakligen till västra och sydvästra Europa samt norra Afrika. Fåglarna återkommer från mitten av mars till mitten av maj. Ett fåtal övervintrar även i södra och mellersta Sverige.1
I Storbritannien märks våra fåglar tydligt på vintern, då ett inflöde av fennoskandiska häckfåglar ökar vinterbeståndet, som är spritt längs östkusten från Fife till Kent. Det brittiska häckbeståndet är litet, omkring 620 par, och häckutbredningen där har nästan halverats sedan slutet av 1960-talet. Vintertid ansluter fåglar från Skandinavien, Ryssland och Island.7,8
I Europa har utbredningen en nordostlig tyngdpunkt. Det sammanhängande utbredningsområdet omfattar Norge, Sverige, Finland, östra Polen och hela det gamla Sovjetunionen, med mer isolerade förekomster i Storbritannien, på Island, i Danmark, Holland och nordvästra Tyskland. I centrala och sydöstra Europa häckar den bara lokalt och sällsynt. Den europeiska populationen uppgår till minst 58 000 par.1
Arten är utpräglat nomadisk, och ringmärkningsåterfynd visar samma sak. Spårning har visat att en och samma fågel gjorde häckningsförsök i både Skottland och Norge under samma år, och att jordugglor kan förflytta sig mellan häckplatser så långt isär som Skottland och arktiska Ryssland.1,7
Ekologi och häckning
Jordugglan hör hemma på öppna marker. Den häckar på större myrar och mossar, på hedar och strandängar, på kalhyggen, i unga granplanteringar, i kraftledningsgator i skogsmark, på öar i kalskärsregionen, i fuktiga betesmarker som utnyttjas extensivt, på nedlagd jordbruksmark och i större kärrmarker med torrare partier. Även små myrar inne i skogen kan användas tidvis.1
Boet är en grund urgröpning och läggs så gott som alltid direkt på marken, gömt intill en buske i högt gräs eller i högre vegetation. Det kan vara ett videfält på en fjällmyr, dvärgbjörksbuskage i en fjällsluttning eller krypande enbuskar i skärgården. Ibland ligger boet helt oskyddat, och honan förlitar sig då på sin kamouflagefärgade dräkt. Vid fara ligger hon hårt på äggen och väntar länge innan hon lyfter.1,2
Under våren visar hanen ibland upp flyglekar där han faller mot marken för att sedan vända upp igen, och han dyker ner över boet och klappar med vingarna som en del av uppvaktningen.3,6
Kullen är normalt 4 till 8 ägg, men år med exceptionellt god födotillgång kan den överstiga 10. Äggen är helvita och glansiga. I norra Skandinavien sker äggläggningen från mitten av maj till början av juni beroende på väder och föda, medan häckningen i södra Sverige kan starta redan i slutet av april. Ruvningen tar 24 till 29 dygn, och det är honan som ruvar medan hanen matar henne.1,2,5
Ungarna lämnar boet vid 12 till 17 dygns ålder, blir flygga efter 24 till 27 dygn och helt självständiga efter ungefär 50 dygn. Båda föräldrarna sköter om dem. Många kullar går förlorade till räv, korp och kråka. Satellitmärkning har visat att honan under år med gott om föda kan lämna ungarna åt hanens vård och häcka en gång till med en annan hane. Jordugglan blir könsmogen redan vid ett års ålder, och polygami har observerats vid några tillfällen.1,2,5
Födan är nästan uteslutande smågnagare, i första hand sork, men möss tas också, liksom andra smådjur och fåglar och deras ungar. Jakten sker lågt över marken, ofta bara någon meter upp över öppna fält och gräsmarker, varefter ugglan slår ner på bytet med fötterna först. Flera ugglor kan jaga över samma öppna yta. Ben smälts bara i begränsad omfattning, så resterna stöts upp som spybollar. Arten är känd för att locka bort rovdjur från boet genom att låtsas ha en skadad vinge.1,2,6
Jordugglan kan ses jaga under dygnets alla timmar och drar sig inte för att vara ute mitt på dagen, men den jagar oftast i skymning och gryning. Under vinterhalvåret jagar den företrädesvis om natten.1,3,5
De uteblivna eller starkt reducerade smågnagartopparna i Norrland alltsedan mitten av 1980-talet är det som starkast har påverkat den svenska stammen negativt, med allt färre häckande par och allt sämre återväxt. Torrläggning av jordbrukslandskapet under de senaste 50 åren och omföringen av permanenta ängsmarker till vallar och åkermark har också missgynnat arten genom minskad bytestillgång. Biotopförändringar i västra och sydvästra Europa har försämrat övervintringsmöjligheterna, och en hel del jordugglor skjuts förmodligen illegalt i södra Europa.1
Jordugglan är fridlyst enligt 4 § artskyddsförordningen och förtecknad i bilaga 1 i EU:s fågeldirektiv. Bland de åtgärder som föreslås finns att bevara och sköta våtmarker, gamla betesmarker, ängsmarker och hedar, och att lämna öppna diken med tät vegetation och andra platser med hög sorktäthet orörda i jordbrukslandskapet. Orsaken till de uteblivna sorkcyklerna i Norrland är okänd, och forskning om detta bör prioriteras.1
Förväxlingsarter
Hornugglan är den art jordugglan förväxlas med. Sittande skiljs de lätt på hornugglans stora örontofsar, som dock ibland kan hållas platta. Ögonfärgen hjälper också: jordugglan har gula ögon, hornugglan ofta orangea. Det svarta kring ögat är lodrätt hos hornugglan och vågrätt hos jordugglan, och hornugglans ansikte verkar något mer kantigt medan jordugglans är påfallande runt. Överlag är jordugglan blekare och mer sandfärgad.1,3,4,6
I flykten är den vita bakkanten på vingen det säkraste kännetecknet: jordugglan har ofta ett brett vitt band där, vilket hornugglan saknar. Jordugglan har också svarta fält längst ut på vingarna, som hornugglan saknar, ljusare och tydligare handpennefält på vingovansidan och kraftigare band på stjärtens ovansida. De innersta armpennorna är ofta mörkt tecknade och kontrasterar mot resten av undervingen. Hornugglan är streckad över hela undersidan medan jordugglans streckning slutar vid bröstet, så buken ser nästan ostreckad ut och stjärt och buk verkar jämnbruna hos hornugglan.2,3,4,6
Kroppsformen skiljer också. Jordugglan har längre och smalare vingar, medan hornugglans vingar mer liknar kattugglans, och ovansidan är grovt fläckad hos jordugglan men finare tecknad hos hornugglan. Miljön ger en sista ledtråd: hornugglan hittas oftast dolt i tät skog och snår, jordugglan ute på öppna marker.6
